Pueblo of Pojoaque
Den helt och hållet återfödda moderna Pueblon
Pojoaque (uttalas ungefär som ”Påhockey”!) är ett litet indiansamhälle beläget 16 miles norr om Santa Fe. Pojoaque är ett exempel på (och det är väl symtomatiskt för de flesta pueblos i varierande grad) hur utmaningar och starka drivkrafter kan hjälpa ett folk att trots att man på grund av krig och epidemier i det närmaste upphört att existera, till slut lyckas återskapa en väl fungerande modern miniatyrvärld baserad på egna normer och egna kulturella preferenser. Detta reinkarnerade samhälle har lyckats mer än någon annan pueblo att slå omvärlden med sina egna medel. Pojoaque var den första pueblon som fick ett kasino som skapade än mer inkomster till medborgarna i den per capita räknat mest välmående peublon.
Men man är inte bara ett kommersiellt centrum med köpcentrum, hotell, spa och kasino. Man har dessutom återtagit epitetet puebloindianernas kulturella centrum. Se mer nedan.
Tidig historia
I begynnelsen bör Pojoaque som andra pueblos ha sitt ursprung bland de folk som bebott området i århundraden. Vi känner dem som de arkeologiskt välbekanta Ancient pueblos (Anasazi) på 1200-talet bland de många grupper av Tewatalande folk som flyttat in i Rio Grandedalen. Kring 1300 säger arkeologin utgjorde de ett betydande antal individer. Pojoaque själva menar att de var modergruppen för samtliga Tewafolk och så kan det mycket väl förhålla sig. I stort sett levde man gott och frodades. Det var mest klimatförändringar och inträngande nomadfolk som vållade bekymmer, men det var intet mot vad som skulle komma.
Spanjorerna kommer
1598 när spanjorerna började intressera sig för landet bodde Pojoaque precis på samma ställe som de gör än i dag. Men den spanska närvaron blev en katastrof för folket och orsakade genom sin bigotta närvaro en socioreligiös, ekonomisk och till slut rent fysisk katastrof och nedångstid som eskalerade då Pojoaque tog en aktiv del i Puebloupproret mot spanjorernas dominans och religiösa förföljelser 1680 då man för en tid slapp den spanska dominansen. Men spanjorerna kom tillbaks och den katolska kolonisationen tog ny fart efter 1692 och förhållandena blev etter värre för indianerna. Pojoaque decimerades starkt och byborna drevs i exil. 1706 kunde byn återuppstå då fem familjer bosatte sig där. 1712 bestod pueblon av 79 individer för att under århundradet sjunka till att bara 53 indianer bodde där. Men någon återhämtning var inte för handen då. År 1870 hade de krympt till 32 individer. Man kan anta att hopplösheten grinade dem i ansiktet efter att en smittkoppsepidemi på 1890-talet drabbat det fåtal som fortfarande levde kvar i pueblon.
En av de sista som övergav byn 1915 var regnprästen Antonio Tapia, vilken överlämnade sin heliga vattenkruka till Museum of New Mexico; han trodde att han aldrig skulle behöva den igen.
Det lilla antalet bybor gjorde det praktiskt taget omöjligt att leva det traditionella livet i pueblon. Att t ex utföra de ceremonier som var och är, så viktiga för Pojoaque blev en omöjlighet. Självklart kan ett så litet befolkningsunderlag inte heller vidmakthålla det viktiga klanväsendet som varit grunden för deras existens. Att hitta en partner att leva med i byn blev helt omöjligt. Omvärldens pockande på tillgång till deras land var också besvärande. För att överleva fick man överge sin pueblo och sökte sig till släktingar i andra pueblos och förstås i Anglovärlden. I början av 1900-talet ansågs pueblon övergiven, den var knappast bebodd mellan 1912 och 1933, även om enskilda individer som tex levde i Santa Clara tidvis återvände för se till byn och åkrarna.
Att vinna världen tillbaka
Antonio Jose Tapia anses vara den person som ledde återupplivandet av pueblon. Med hjälp av en handfull andra Pojoaqueindianer ville han skapa ett "nytt Pojoaque". Obehöriga som tagit åker och betesmarker i anspråk avhystes och rätten till landet bekräftades igen 1934. Antalet erkända indianer var nu först bara 14 och märkligt nog erhöll man ersättning för de förluster man drabbats av och denna ekonomiska hjälp blev ett incitament för fler indianer, kanske ett 40-tal att återvända till byn och revitalisera den.
Puebloindianerna följer alltså knappast den indianska normen som talar om apati och likgiltighet när de traditionella levnadsformerna förlorats. Förunderligt lyckas de istället bevara sina traditioner och livsstil under de mest egendomliga omständigheter vilket tycks vara ett kraftigt incitament för ett välmående indiansamhälle. Man får ett intryck av att utmaningar och starka kulturella drivkrafter är viktiga element i processen. På det är Pojoaque ett bra exempel. Det är inte underligt att pueblofolken generellt värnar om sina riter och ceremonier till den grad att de än i dag delvis hålls hemliga för utomstående.
I dag
Antalet Pojoaqueidianer är i dag minst 250 individer. (Men totalt räknat med alla anställda i diverse näringar bor det över 1200 personer i samhället Pojoaque i dag). är Pojoaque ett "blandat folk" med ingifta Tiwapueblos och ett litet antal spanskmexikaner, men de hävdar med eftertryck sin Tewaidentitet. Som tur var så var Pojoaques krav på hemlandet väl dokumenterat och stadfäst redan 1863 av självaste Abraham Lincoln 1863. Mellan 1915 och 1934 hade de levt och överlevt bland andra peublos, t ex Nambe och i städer som Santa Fe. Bland de som återvände var Charles Tapia, ett barnbarn till den siste regnprästen.
Nu verkar Pojoaques framtid säkrad. Arbete finns och folket försörjer sig på traditionellt konsthantverk likaväl som genom modern affärsverksamhet. En av de mer lyckosamma investeringarna blev kasinot Cities of Gold, som är ett av delstatens största kasinon. Inkomsterna från kasinoverksamheten har använts bl a för att bygga en ny kiva och ett dagcenter för de äldre i byn. Man har också ett hotell och shoppingcenter och man leasar ut land längs landsvägen för andras affärsverksamhet. Konsthantverket omhuldas och manbörjar bli berömda för sin keramik och sina pärlarbeten.
Pojoaques Poeh Center och museum
Pojoaques guvernör är själv konstnär och pueblon erbjuder utbildning i det traditionella konsthantverket åt alla indianfolk i New Mexico. Här lär man ut korgflätning, krukmakeri, sömnad, trumtillverkning och skulptur. Programmen är delvis finansierade av kasinointäkter och anses av U S Departement of Education vara ett bland de mest framgångsrika projekten i sitt slag i USA.
Kulturcentret inkluderar ett museum som erbjuder en resa genom historien bl a genom figuriner av Santa Clarapueblons Roxanne Swentzell visade mot fondväggar målade av Zias Marcellus Medina.
Målningen av Marcellus Medina..
En butik i museet erbjuder köp av andrasortering av keramiken. I närheten har Roxanne Swentzell ett torngalleri där hon också visar keramik som påminner besökaren om pueblos i gamla tider; snarast om ursprunget från arkaiska storviltjägare via livet som Ancient pueblos (Anasazi) och framöver.
Längre nedåt vägen har pueblon öppnat det luxuösa Bufalo Thunder Resort och Casino, inkluderande ett Hiltonhotell vars lobby visar den utan motstycke mest intressanta utställningen av modern Pueblokeramik som kan skådas någonstans. En del Pojoaquekeramik kan man se där också, men det lär bli mer av den varan framöver.
Pojoajaque och krukmakeri
Fram till 1990 kunde man räkna Pojoaquekrukmakare på ena handens fingrar minus tummen. De som kanske kan räknas dit är bl a Santa Clarakeramikern Lucy Year Flower (1935-2012) vilkens arbeten samlare värdesätter högt. Hon signerade sina krukor Pojoaque/Santa Clara men gjorde dem i Santa Clara med Santa Clara-lera och i Santa Clara-stil.
Cordi Gomez ca. 1929- (+) är den som kommer närmast en etablerad lokalt förankrad Pojoaquekrukmakare, även om hon inte bildar skola, eller utgör ”matriark” för en Pojoaquedynasti av krukmakare. Hennes son Glenn anser sig som Taoskrukmakare och James arbetar i Santa Clarastil och signerar ofta sina krukor J.Gomez Taos.
Polykrom kruka med sköldpaddsmedaljoner och geometriska mönster av Joe eller Thelma Talachy.
Joe och Thelma Talachy (+) bor i Pojoaque och så gör Lois Gutierrez och hennes man Derek de la Cruz. Thelma och Lois är barnbarn till en betydande matriark, Petra Gutierrez från Santa Clara och systrar till Santa Claras Minnie Vigil.
Kruka av Minnie Vigil med fjädersymbolik och geometriska mönster.
Lois och Derek är emellertid originella keramiker. Under 2000-talet har de identifierat sig som Pojoaque.
Nu då Roxanne Swentzell, den världsberömda Santa Clarakrukmakerskan har sitt galleri där och där kan man se mer utsökt modernt krukmakeri i Pojoaque än någon annan stans, i någon annan pueblo.
Trollsländor och flygplan, av Melissa Talachy
Joe och Thelmas dotter Melissa Talachy Romero är något helt annat. Hon har skapat en helt unik stil med trollsländor och flygplan. Hennes utställning 2008 i Poeh Museum gav ett enormt gensvar. Hon är känd för något annat också, hon är gift med Cochitimålaren Mateo Romero och svägerska med hans lika kända krukmakarbror Diego.
Pjoaque är alltså inte längre bara en Pueblo med hotell och shopping, det är en tummelplats och ett kraftcentrum för puebloindiansk konst också. Antagligen ett absolut måste för den intresserade.
Den gamla missionskyrkan i byn tillägnad Our Lady of Guadalupe har funnits där sedan 1706.
12 december har pueblon sin festdag med bl a Bow Dances och en Buffalo dance.
Återigen kännler sig Pojoaquefolket som ett centrum för Tewafolken i Rio Grandedalen.
Ben Viarreal 1932-2010. 
Ben och hans fem syskon, vars morfar var Jose Antonio Tapia, tillhörde den första familjen som återvände till Pojoaque i april 1932. Ben var de facto den första som föddes i Pojoaque efter återvändandet dit. Se Find a grave memorial.
KONSTHANTVERKARE I POJOAQUE
Lucy Year Flower Tafoya (1935-2012) Keramiker 
Lucy Year Flowers svarta keramik är mycket uppskattad bland samlare. Hon gifte in sig i Tafoyafamiljen (Santo Domingo) när hon gifte sig med Joe Tafoya som var bror till Joseph Lonewolf och Grace Medicne Flower, vilka alla tre var barn till Camilio Tafoya och Agapita Silva Tafoya. Se också Margaret Tafoya
Virginia Guitierrez keramiker
George Rivera skulptör