google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

PRÄRIEN 


Dodge, Richard Irving, 1827-1895
Our wild Indians ; thirty-three years' personal experience among the red men of the great West… / by Richard Irving Dodge. - Hartford, Conn. : Worthington, 1882. - 653 s. : ill.

Fay
, George E
Charters, constitutions and by-laws of the indian tribes of North America. - Colorado : Museum of Anthropology, 1967. - 
  Part I: The Sioux tribes of South Dakota. - 120 s. - (Occasional Publications in Anthropology, Ethnology series ; 1)
  Part IIa: The Northern Plains. - 141 s.- (Occasional Publications in Anthropology, Ethnology series ; 3)
  Fler rapporter här

Gilmore, Melvin Randolph
Uses of plants by the indians of the Missouri river region. - 111 p. : ill.
= Sid. 43-154 i: 33 Annual report to the Bureau of American Ethnology to the Secreatry or the Smithsonian Institution [for the years]  1911-1912. - Washington : Smithsonian Institution,1919.
   Accompanying papers.

Introduktion och allmänna anmärkningar

Prärieindianer är ju ett välkänt begrepp. De personifierar populärkulturens Hollywoodindian, de som enligt schablonen hade ensamrätt på fjäderhuvor och som var ett beridana och bodde i tält kallade tipis. Vi delar in ”stammarna” i högpräriens absoluta nomader och periferins bofasta befolkning.

Högpräriens nomader hittar vi så lång norrut som Sarsi i Kanada (eller som de vill kalla sig i dag ”Tsuu T’ina nation”) till de sydligaste Lipanapacherna som förde en prärietillvaro i motsats mot de flesta andra apacher som vandrat söderut. Dene kallas Lipaner och andra apahce och de är sena invandrare i Nordamerika. De i litteraturen och filmen kända apacherna hittar vi emellertid i det Sydvästra kulturområdet.
 När man pratar om prärieindianer så är det i alla fall mest sioux mn menar, vilket egentligen Teton Dakota, de algonkintalande Cheyenner och en del grannstammar.  Söder om desa folk finns en del till namnet kända men annars helt i svensk litteratur beskrivna som Kiowa och Comanche. I väster fanns siouxernas fiender Shoshonerna, i söder fiendefolk som  Pawnee och i nordost Arikaree. I norr fanns de eleganta Kråkindinaerna (Crow ) och Svartfötterna. Dessa nordliga folk tillsammans med platåindierna i väst fulländade och tog tillvara den ornamentik och mycket av den materiell kultur de ärvt från prärien och därmed såg mer ut som prärieindianer än de av krigen drabbade siouxerna och cheynnerna. 


Längs Missourifloden levde ett antal grupper som mest talade siouxindianska språk. Dessa folk kan med fördel kallas bofasta även om de gav sig ut på prärierna för att jaga buffel då och då. Man använde tipin bara då och bodde i mer permantenta boenden resten av året. Ett par grupper bodde i sådana städer mest mitt ibland nomadfolken som Mandaner och Anrikare. De senare var Caddotalande likt siouxernas arviender Pawnee i söder som vi inte nämnt tidigare. 
 

Mest troligt är att siouxtalande folk kommit från Ohiodalen när livet där hade blivit omöjligt p g s sjukdomar som spridits från de vitas kolonisation, irokesernas bäverhunger och annat som man inte kunde stå emot. De västliga siouxolken hade ju inte vid den tiden vare sig hästen eller geväret och var lätta byten för t ex cree och andra som expanderade västerut. Ojibwe kom att bli deras arvidender öster med tiden.

När siouxtalande folk tvingades västerut kom de dåvarande Dakota (då scouterna) att tvingas västerut. De som stannade mest i öster kallas Santee sioux eller Dakota vilket är den östliga dialektala varianten av ”stamnamnet”. En grupp som gav sig mer ut på prärierna men aldrig väster om Missouriflden kallade sig själva Dakota. Eller kom att kalla så senare. De som begav sig västerut, över Missouri var Lakotas sju grupper. De kom till slut att tvinga Kråkindianerna ut ur södra Montana, låg ständigt i i fejd med Shoshoner i väst och Pawnee i syd.

© Staffan Jansson 2017