60 eller fler fullblodsosager omkom mystiskt åren 1921-1925. Wiki
'Way down yonder in the Indian Nation
Ridin' my pony on the reservation,
In those Oklahoma hills where I was born.
Now, 'way down yonder in the Indian Nation,
A cowboy's life is my occupation,
In those Oklahoma hills where I was born.
Oklahoma Hills by Woody Guthrie and Jack Guthrie.
OSAGEMORDEN
[Osborn, T.A.1872-1876 Governor in Kansas]
The state government and the Indian bureau :The Osage troubles in Barbour County, Kansas, in the summer of 1874 : Correspondence between the state government and the Interior department; testimony relative to the killing of four Osage Indians / [Kansas govrnor T A Osborn]. - Topeka, Kan., G. W. Martin, 1875. - 64 p.
The State Government and the Indian Bureau.
Vid slutet av 1800-talet var just den lilla Osagestammen kanske rikast i världen per capita räknat. Genom ett antal påtvingade förflyttningar hade de hamnat på ett av världens då kända mest givande oljefält. I en trakt som fortfarande var de kriminella USAs sista hemvist var detta inte särskilt enkelt…. Vi tar det från början.
1803 köpte USAs president Thomas Jefferson territoriet Louisiana från fransmännen. Här fanns trakter som dominerades av Osageindianerna. Initialt var det bra så. Jefferson uppfattade Osagerna som ”a great nation” som man måste hålla sig väl med, för vid den tiden hade USA inget behov av eller möjlighet att behärska. De Osager han mött i vita huset 1804 hade varit män på väl två meters längd. ”finest men we have er seen,” menade Jefferson.
Ca 1818 Det dröjde inte fyra år förrän han ville åt deras land mellan Arkansasfloden och Missouri. De kommande två årtiondena tvingades Osagestammen att sälja nära hundra millioner acres av sitt fädernesland, för att slutligen få en fristdad bestående av en 50 x 125 miles stor jordplätt i sydöstra Kansas.
1844 Ett par nyckelfigurer i berättelsen om oljan hade sin familjs ursprung just här. En dam vid namn Mollie Burkhardts far var född här kring 1844 under sitt Osagenamn Ne-kah-e-se-y.
En typisk ung Osageman kan vi vid den här tiden föreställa oss i fransade hjortskinnsleggins och mockasiner och höftkläde, ett fingervävt bälte som höll hans tobakspung och tomahawk därtill. Oftast gick han med naken överkropp och hans huvud var rakat förutom den smala remsa av hår som gick från hjässan till nacken och som gjorts styv och upprättstående, lik en av de gamla grekernas hjälmkammar. Självfallet hade alla Osager, för att inte säga nästan alla indianer öster om Klippiga Bergen, en varm skinnfäll att svepa om sig när vädret var kallt.
Tillsammans med andra krigare försvarade Na-kah-e-se-y stammen mot anfall och innan han gick ut i krig färgade han ansiktet svart med kol och bad till Wah’Kon-Tah för välgång i striden. Med tiden blev Ma-kah-e-se-y en viktig person i stamgruppen.
Han kom snart att gifta sig med Lizzie (som förstås hade ett Osagenamn också), Lizzie som alltså är Mollie Burkhardts mamma, som vi får veta mer om senare. En typisk Osagekvinna hade mockasiner, leggins, kalikåblus och en filt (eller skinnfäll) runt axlarna och hon målade ett rött streck i hårets mittbena som symboliserade solens färd. En indianagent skulle senare beskriva henne som arbetsamt och en person av god karaktär.
Två gånger om året samlade stammen sig för en färd ut på prärierna för att jaga buffel. Under buffeljakten gällde fortfarande pil och båge som favoritvapen. Säkert snabbare att använda än mynningsladdare med besvärlig omladdning till häst, en laddning av ett vapen som för det mesta gjordes svagare av nödvändighet för att den inte skulle bli motsatt så kraftfull att skottet exploderade i skyttens ansikte. Samtidigt kunde man med pilarnas hjälp fördela bytet. Man såg vem som lagt ned det med hjälp av pilarnas utseende.
Det var ett gott liv när det fanns kött. Vid ett tillfälle blev en Osagehövding tillfrågad varför han inte övergav de gamla sätten att leva och blev som en vit man? Svaret kom: ”I am perfectly conten with my condition. The forests and rivers supply all the calls of nature in plenty.” s 38-39 i: Grann: Killers of the Flower moon. - 2017.
Givetvis var Osagerna försäkrade av USAs regering att de kunde stanna i det här för dem behagliga landet i all evig tid.
Givetvis också så att nybyggarna kom att tränga sig på. Något som väl skildras i Laura Ingalls Wilders barnböcker ”Lilla Huset på prärien”, där den indianhatande modern helt självklart tycker att indianerna skall maka på sig, så att vita familjer kan kolonisera landet. I vanlig ordning alltså. Ingalls familjen tvingas dock därifrån, men trycket från nybyggarna blev ändå för stort och så hände med Osagerna också, förstås.
1870 Nu började bufflarna att försvinna, Osagerna trängda, deras gravar plundrade och man tvingades åter att sälja sin mark i Kansas för en ringa summa av 1.25 dollar per acre. Tvungna var man nog, för kolonisterna tog sig före att massakrera flera Osager, stympa deras kroppar och skalpera dem. In indianagent undrade syrligt ”The question will suggest itself, which of these peoples are the savages?”.
Osagerna fick se sig om efter nytt land igen. Till slut fick de möjlighet att köpa 1.5 miljoner acres från Cherokeerna i Indianterritoriet (Oklahoma). De flesta vita nybyggare betecknade landet som ”brutet, klippigt, sterilt och ytterst olämpligt för jordbruk”.
Just detta fick en Osagehövding vid namn Wah-Ti-An-Kah (på fotot ovan) att mena: ”Mitt folk kommer att bli lyckliga i det här landet. Här kan den vite mannen inte köra ner metallsaker i jorden. Den vite kommer inte till det här landet. Det finns för mycket berg här…vita män gillar inte land som är bergigt, och han kommer inte hit”.
1890 The Allotment Act. Förenta staternas regering hade kommit på den smarta idén att sabotera indianreservaten genom att tvinga indianerna att dela upp landet i personliga lotter så att resten kunde göras tillgängligt för vita. Myndigheterna lyckades väl hyggligt med att lura de flesta indianska grupperna att gå med på detta. Men, nu hade ju Osagerna köpt sitt land av Cherokeerna, så här var det svårare att lura eller tvinga dem till en styckning av reservatet bara sådär. Man hittade förstås en kompromiss. Man bestämde att de personliga lotterna skulle vara ovanligt stora men dessa lotter som nu då skulle vara personliga för registrerade Osager, gällde bara det som fanns ovanför eller i ytan av marken. Det som fanns under, t ex kol eller olja skulle stammen äga gemensamt. Därefter hittade man olja på Osagernas ”värdelösa” reservat. Olja i mängder. Detta gjorde Osagerna fruktansvärt rika.
Snart byggde de sig hyggliga hus där de anställde hushållerskor och andra som passade upp på dem. Man åkte bil och flyg till sina ceremonier och hade hur kul som helst med att var rik. Men det var nog inte så bra i ett samhälle som lätt styrdes av skurkar och lagens långa arm var klen.
Bilden nedan: Osageindianskan Rita Smith (t v) och hennes hushållerska/betjänt Nettie Brookshire utanför Ritas sommarstuga!
Normalt sett måste ju USA genast roffa åt sig tillgångarna direkt, men uppenbarligen tvekade man att använda alltför snabba och genomskinliga metoder. Till saken hör, att eftersom oljan fanns under jorden, så tillhörde den stammen kollektivt. Och det som rörde olja och mark kunde inte sälja till vita. Men de kunde kanske ärvas?
Nu börjar det helt plötsligt inträffa en mängd mystiska dödsfall på reservatet. Dödsfall som polisen (som vid den här tiden var otroligt dåligt organiserad, ja nästan obefintlig) knappast brydde sig om att undersöka ordentligt. Till en början i vilket fall. Pengar var ju förstås något indianerna hade och med pengar kunde man ju faktiskt få hjälp med kriminaltekniska undersökningar kring dödsfallen och man kunde ju utlysa belöningar till dem som gav upplysningar kring de misstänkta förövarna av dödsfall som ganska klart visade sig vara mord. Läs mer här Wiki.
