google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

Shuswap 



Shuswap


Shuswap, eller som man nu vill kalla sig Secwepemc.
Shuswap befolkar ett stort område i British Columbia som genomkorsas av Fraser och Thompsonfloderna och utgör det nordligaste av indianfolken på platån. Språkligt sett är det ett av salishfolken. De flesta byar ligger längs de stora floderna med biflöden. 
  Folket decimerades hårt under smittkoppsepidemier under tidigt 1860-tal. 

Social organisation på Platån : allmänt (Hb s 515)
Under 1800-talet levde de flesta Platåindianer i storfamiljer, band och småsamhällen där de säsongsvis utnyttjade vad naturen hade att erbjuda för ders överlevnad.

Den absolut viktigaste sociala gruppen i det traditionella Platåsamhället var alltså storfamiljen (extended family). Kärnfamiljen existerade, men var en mindre viktig institution, inbakad i storfamiljen. Storfamiljen bestod alltså av ett antal kärnfamiljer som ofta inkluderade ett par far eller morföräldrar, deras söner eller döttrar, deras äkta hälfter och deras barn. Kollaterala släktingar ansågs också som farföräldrar och syskon av alla yngre medlemmar av gruppen. 

 En sådan storfamilj utgjorde ungefär hälften av befolkningen i en vinterby i det traditionella samhället. (Hb s 515). Storfamiljen hade alltså gemensam boplats och delade på försörjningsbördan. 

Band, byar och andra större grupper
Man får lätt intrycket att en folk som Shuswap skulle vara politiskt eller på annat sätt indelade i (enligt Teit 1909) 25 identifierbara ”band” som också hade ”huvudbyar" eller ”högkvarter”.  Efter smittkoppsepidemin under tidigt 1860-tal minskade många sådana band eller rent utav helt upphörde. De 17 återstående banden definierades senare av Canadian Indian Act under sent 1800-tal.
 Men (Hb s 203) i Shuswapspråket finns ingen generell term för divisioner, grupper eller band.  Deras ord med suffixet -emx betecknar folk i en viss lokalitet.
Alltså typ ”De som bor norr om sjön”. "Dom som bor där det sankt" o s v.
Tittar man närmare på de synonymer till bandnamn och liknande så bekräftar det ofta den här tanken. Sid 217 Hb. ”Lower Lake people”, ’’People of the outlet of Kamloops lake”  Vad som i litteraturen kallas Bonaparte division, sexcinemex = "downstream people". Namnet på Pavillion band betydde egentligen ”hoar frost land” etc.
  Det vanligaste bland jägare och samlarfolk är ju trots allt att om det finns en gemensam term för de som känner sig besläktade genom språk kultur mm, så är den ”vi är människor”. (Alla andra är fiender). ”Banden” är inget annat än geografiska bestämningar för att ange var de efterfrågade indianerna håller till.

På platån var det mest de som hade gemensamt vinterviste som kände sig som en enhet. 

Tidigare var bandepiteten endast benämningar för små bosättningars plats i geografin. Senare övergick de i de vitas och administratörernas ögon att vara egentliga namn på divisioner och band.

Ledarskap
De äldsta ”farföräldrarna” ledde storfamiljen och rådfrågades alltid när det kom till viktiga beslut. Deras inflytande på barnbarnen var ofta större än föräldrarnas eget. 

Ledarskap i praktiken
Att generationen farföräldrar utpekas som ledare är förstås en sanning med modifikation. Hos de flesta folk av jägar- samlar karaktär är det en äldre med bevisad tur hos makterna som fattar beslut ifråga om gruppens boende och allmänna mellanhavanden. Den här personen var eller kan kallas ”fredshövding”. Han var dock aldrig hövding på det sätt som vi vanligen tänker oss begreppet. Mest vanligt var istället att olika talesmän s a s tog befälet när något skulle uträttas. Man följde en tursam jägare på jakt till exempel. Han fick en temporär ledarroll. Skulle av någon anledning en krigsexpediton skickas ut så var det någon annan med bevisad tur i sådana förehavanden som tog ”befälet” och blev det projektets ledare (hövding). Detta är det vanligaste skälen till varför vita betraktare sett så många hövdingar och så många band hos indianerna, när det ofta inte fanns några alls. Inte i den meningen vi fått det till oss.
  En ledare med tur var hos många folk uttalat viktig. Indianen var noga med att hålla sig väl med makterna. Man följde gärna en person som hade tumme med dem. Ofta var han väl allmänt kapabel kana man förmoda. 
  Konkret för äldsten var att välja rätt boplats där det fanns mat att hämta. Där vädret var bra. Jaktledaren var omvittnat tursam och skicklig i jakten. Den politiske ledaren var verbal och karismatisk. O s v. Det var sällan samma person.

June Helms har myntat begreppet ”task groups”, ungefär projektgrupper, för de konstellationer man mer ofta tillhörde för att genomföra en viss uppgift. Vanligt var att man slöt sig till sin genetiska grupp i vinterläger. Alla avvikande beteende var dock möjliga.  I historisk tid  kan  man urskilja ledare som  var ”en stor man”, en som var karismatisk och hade inflytande på olika nivåer.

Bilateralt släktskapssystem (HB s 518)
I huvdsak var släktskapssystemet på Platån bilateralt, d v s folk räknade sin släkt på båda sidor av familjen.


Början till ett klassamhälle i väster.
Västliga Shuswap lånade sociala element från Carrier och Chilcotin (subarktiska folk). Alla dessa folk hade rudiment, eller begynnande klasstruktur som bestod av   nobless, vanligt folk och slavar. Den här utvecklingen har sitt ursprung i början av det tidiga 1800-talet. Dessa rudiment pekar väl mot Nordvästkustområdet där klassamhället var en realitet i många stycken.


Teknologi och kommunikationer
Shuswap är särskilt berömda för sina snöskor.
 

Husdjur
Hundar som ibland korsades med coyotes eller vargar användes till att spåra rådjur. 

Hästen nådde dem under sent 1700-tal men blev knappast vanlig bland de mer isolerade banden förrän under 1800-talets mitt. Även här i norr revolutionerade hästen emellertid samfärdseln och jakten. Tidigare hade transporter skett med kanot och ekstock (Dugout). 

Historia
Den första europe som kom i kontakt med Shuswap var Alexander MacKenzie (swe) som hastigast stannade till vid Soda Creek på sin väg mot Stilla Havet. Här blev han visad vägen genom Shuswaplandet till Lillooetindianernas område av hövdingen X’losem. 1808 mötte Simon Fraser några västliga Shuswaps när han utforskade floden som fick namn efter honom. Tre år senare färdades Alexander Ross och David Stuart för Pacific Fur Company i området och Stuart tillbringade en vinter med Kamloops grenen av Shuswap. Tiden 1820 till 1860-talets slut gjorde Hudsons’ Bay Company anspråk på päls- och fiskhandeln med Shuswap. 

Reservatstiden (Hb s 494-95)
Indianreservat i British Columbia 1850-1871.
De första reservaten i British Columbia etablerades under ledning av guvernör James Douglas under 1850 talet. Han intog ett brittiskt förhållningssätt som menade att indianerna hade all rätt till sitt land och reservaten skulle bekräftas enligt indianska önskemål och kompensation skulle utgå. Det innebar ju ändå en begränsning av indianskt land och trots den välvilliga inställningen så blev det fel. Trots att Douglas instruerat sina kommissionärer som sändes ut att förhandla med indianerna att indianerna själva skulle välja sitt område så tillämpades en delningspolitik som i praktiken innebar att indianerna valde, eller fick det land de säsongsvis utnyttjade, men kom att fråntas områden som de behövde under andra årstider eller i tider med andra sätt att försörja sig. Dessa första reservat i British Columbia var lokaliserade i området kring Shuswap Lake, Okanagan, Nicola dalen, Kamloops, Fraser Canyon, Fraser Valley och på södra Vancouver Island. 
  Den reservatspolitik som följdes av Commissioner of Lands and Works Joseph Trutch var en till Douglas politik motsatt. Han reducerade vissa reservat, motsatte sig etablerandet av nya och ansåg inte att indierna hade någon ursprunglig rätt till landet.  Exempel på Trutchs metoder att krympa reservaten kan ses längs Thompsonfloden. Här hade Kamloops, Neskainlith och Sushwap Lake ursprungligen ett reservat längs sydliga Thompsonflodens norra strand från Kamloops till Shuswap Lake. Området inkluderade Little Shuswap Lake och Adams Lake. Under 1866  ”anpassades” dessa reservat av Trutch till ungefär nuvarande område. 

Indianreservat i British Columbia 1871-1910.
1871 ändrades British Columbias status till att bli en provins i Canada och allt land som inte betraktades som reservat förklarades nu av Trutch som kronans land och öppnades för vita nybyggare. Indianer som inte hade reservat men land exproprierades utan fördrag. Detta ansåg indianerna vara brott mot Royal Proclamation of 1763. De federala myndigheterna ansåg sig vidare besitta det administrativa ansvaret för såväl indianerna som  deras land. 



Konsthantverk
Percy Casper


Litteratur:

MacKenzie, Alexander 1764-1820
Voyages from Montreal on the river St. Laurence, through the continent of North America, to the frozen and Pacific Oceans ; in the years 1789 and 1793 : With a preliminary account of the rise, progress, and present state of the fur tdrade of that country / Illustrateed with maps. - 1801.  Alt.

Dawson, George M 1849-1901.
Notes on the Shuswap people of British Columbia. - 1891.

Biggs, Alexander 1825-1905
History of British Columbia from its earltest discovery to the present time. - 1894.
   MacKenzie, Fraser, Thompson m fl.

The Shuswap by James Teit – originally published in 1909 as Part VII of The Jesup North Pacific Expedition, edited by Franz Boas and published as a Memoir of the American Museum of Natural History

1915 Map of the Shuswap – 5th Edition, June 1, 1915 Sicamous Sheet map that shows features with original names and ancient trails

Adventures of the first Settlers on the Oregon or Columbia River
by Alexander Ross (147 pages)

Notes on the Shuswap People
by George Mercer Dawson, 1891 (44 pages)

The Shuswap
by Franz Boas in The Sixth Report on the North-Western Tribes of Canada, 1890 (15 pages)

A Story of the Fraser River’s Great Sockeye Runs and Their Loss
by D.S. Mitchell, 1925, (58 pages)

© Staffan Jansson 2017