google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

Nordvästkustens indianer - ett annorlunda indianfolk...

Indianerna på Nordvästkusten skilde sig på många sätt från indianer i andra kulturområden som sinsemellan visade vissa  mer gemensamma drag, i synnerhet som det kom att bli vid kontakten med europeerna. Här på nordvästkusten finns egenheter som skulle kunna förklaras med kulturpåverkan från kineser eller japaner. Bevisen för detta är emellertid oklara.
  Precis som Kaliforniens många grupper så tycktes nordvästindianerna nöjda med sin tillvaro. Här fanns mat i överflöd, och förmodligen hade man bott här, bokstavligen, i årtusenden. D v s längs kusten förekom knappast några folkförlyttningar av försörjningsskäl eller av andra anledningar.

1. Denna nöjdhet med sin tillvaro visades t ex genom ett annorlunda förlopp i kontakten med europeerna som pälshandeln gav upphov till.  I kontakten med vita handelsmän tycks nordvästindianerna varit den handelspart som hade ett solkart övertag. De hade inget behov av det som handelsmännen hade att erbjuda mot t ex de pälsverk som indianerna var väl försörjda med. Glaspärlor och annat krimskrams var ingenting man stod efter. Man hade sin försörjning och man ansåg sitt sätt att leva var överlägset de vitas. Visserligen och förstås så ville man ha gevär och ev andra handeldvapen.

HANDEL OCH HANDELSTEKNIKER - DEN MARITIMA PÄLSHANDELN
Många kommentatorer av den handel som uppstod på Nordvästkusten menar utan att studerat handeln i detalj, att indianerna var dem som blev grundlurade av hänsynslöst giriga europeer. Det är knappast sant. 
  Det första kända mötet med indianer i vad som kom att bli British Columbia var i juli 1774 när den spanske sjöfararen Juan Pérez mötte en grupp Haida på nordvästspetsen av Langara ön. Indianerna beskrivs av krönikörerna Juan Crespi och Thomas de la Pena som reste med skeppet Santiago som nyfikna och fredliga. En grupp Haida kom ut till skeppet i sina kanoter men kunde inte förmås att komma ombord. De paddlade runt skeppet och kastade fjädrar i vattnet, ett tecken på att de kom med fredliga avsikter. Indianernas lust att idka byteshandel var emellertid strörre än deras fruktan för de väldiga skeppen. Ett skepp för fulla segel var en imponerande syn, men för indianerna blev de med tiden också vardag. Spanjorerna erbjöd tyger, pärlor och knivar och Haidas bytte mot några havsutterskinn och en mängd hantverksföremål som snidade tallrikar, mattor och hattar, men krönikörerna blev mest imponerade av de chilcatfiltar och de snidade trälådor som erbjöds dem. Skeppet santiago låg för ankar i två dygn och något besök till lands skedde inte.
 Därefter dröjde det fyra år innan nästa möte ägde rum, och ett helt årtionde innan handelsförbindelser återupptogs. 1778 kom James Cook på sin tredje expedition kring Stilla havet att tillbringa 

© Staffan Jansson 2017