Folket i den svenska kolonin Nya Sverige vid mitten vid Delawarefloden kallades det indianfolket för ”minkesser”; engelsmännen i Nya England ”minquas” eller senare ”mingoer” men folket i Virginien och Maryland kallade dem ”Susqehannoks” ….det som svenskarna skrev ”Seruskvacker’.
1631 Lenapes förgör den holländska bosättningen i Delawareviken, Zwaanendael, som man anlagt. Man ville ha all handel för sig själva. Avsikten alltså att hindra Susquehannockerna handla direkt med holländarna.
1631 Siconeserna utplånar det hollänska fästet Swanendael.
Holländarna som mest håller till bland Munsees i trakterna av nuvarande New York (då Nya Amsterdam, där en mer permanent bosättning grundades 1624) planerar uppenbarligen att utöka sin handel med indianerna även vid Sydfloden (Delaware). Man skickar en expedition till Cape Henlopen för att anlägga en handelsstation kallad Swanendael på land som man förhandlat sig till av Sickoneysincksindananerna (Siconeserna), den sydligaste av indianbyarna längs Delawarefloden. Det vanliga för holländare var ju just att anlägga en handelsstation, men när indianerna uppfattade holländarnas närvaro som en försök till att anlägga en plantage, så anfaller de och utplånade kolonin. (Omständigheterna till ödeläggelsen är oklara och kommer mest från De Vries. Det mer plausibla är väl som Linderholm anför att man ville hindra holländarna att handla direkt med Susquehannockerna där. Rountree: Eastern Shore Indians: In the late 1620s a Virginia colonist named William Claibourne obtained English financial backing to set up a trading post on the upper Eastern Shore at Kent Island. Claibourne’s main aim was to establish trade relations with the Susquehannocks and do divert their lucrative trade south into the Chesapeake…In 1631 Claibourne set up a permanent trading post and settlement on Kent Island, thereby attempting to monopolize the head-of-the-bay trade….[The] Kent Island post aparently did not attract as many pelts as the other investors in the venture had hoped. s 86). Susquehannockerna hade efterhand med början 1608 spridit sig söderut till Chesapeakevikens norra del, men kring 1630 hade de expanderat och erövrat stora delar av den övre ”östra” kusten (alltså i princip mitt emot Zwaanendael, men på Delmarvahalvöns motsatta sida)( s 89). Susquehannockerna drev undan Wicomissfolket och kring 1650 hade de uppgått bland Siconeserna (hos Roundtree Chicconese). 1668 hade ställt sig under Nantiokernas beskydd. Eftersom Maryland och Virginia inte sålde eldvapen före 1659 till indianerna vände sig förstås Susquehannockerna till svenskarna och till holländarna vid Delawareviken.
Egentligen hade den lilla kolonin upphandlats av Samuel Blommaert, en av Holländska Västindiska kompaniets grundare och köpet ratifierades av Peter Minuit 1630 (denne Minuit som köpte Manhattan av indianerna och var den holländska kolonins direktör 1626-163).
Det var Blommaert och Minuit som senare övertalar svenskarna att anlägga en koloni i området som kommer till stånd 1638.
Frånsett New York-kolonin kommer nu holländarna att återgå till handel via små handelsposter, eller direkt från fartygen. Lenaperna övervakade nog europeernas försök till kolonisering och satte gränser. Det gäller såväl svenskarnas kolonisering 1638-55 ”Nya Sverige” som Hertigen av Yorks Delawarekoloni 1644-73, 1674-81. Lenaperna behöll viss kontroll över sitt land ända fram till 1680.
Litt:
Narratives of New Netherland, 1609-1664 / edited by Jameson, J. Franklin (John Franklin), 1859-1937. - New York: Charles Scribner’s Sons, 1909. - 478 p. : Index.- (Original Narratives of Early American History)
1633 Susquehannnockerna tål naturligtvis inte den behandlingen utan anfaller allt vad Delawarer heter och gör dem skattskyldiga. Många forskare menar att detta är felaktigt. Visserligen drev Susquehannockerna iväg Delawarerna från västra sidan av Delawareviken fram till 1638 då en fred slöts, varvid Delawarerna flyttade tillbaks till västbankarna av Delawarefloden.
1633 Säljer Susquehannockerna allt land upp till Patuxent River till Maryland.(Mombert s 22-23). Colonial Records anger året till 1654.
1638 Svenskarna anlägger Fort Christina i Delawareviken vid den kanotled som för upp till Susquehannockernas främsta stad Conestoga. Delawarerna vågar inte på något sätt invända. Svenskarnas handel kommer att betyda mycket för Susquehannockerna. I norr har de sina gamla dödsfiender irokesförbundet, De Fem Nationerna, som sålde sitt pälsverk och fick sina vapen av holländarna i New Amsterdam.
1640-talet Nybyggare och missioner härjas kring Susquehannas mynning i början av 1640-talet.
1644 En straffexpedition utrustas mot dem under Cornwallis. 300 män når Conestoga men blir hejdade vid stadens mäktiga timmervallar. Till slut lider engelsmännen ett fruktansvärt nederlag, det första svåra nederlag i öppen strid som Nordamerikas indianer tillfogat vita trupper. Efter den striden är landet stängt för engelsmännen under många år.
1648-1649 Irokesförbundet tillintetgör Huronernas byar. Huronerna är redan försvagade av de vitas epidemier.
1650-51 Irokeserna förgör andra irokesfolk i grannskapet, egentligen i ett försök att reparera den befolkningsförlust man drabbats av genom epidemier och krig. Mourning wars.
1652 Irokeserna försöker med samma taktik mot Susquehannockerna.
1654 Susquehannockerna skänker svenskarna ett stort landområde mellan Delaware och Susquehanna. Ett landområde som engelsmännen länge försökt erövra. Susquehannockerna vill ha svenskarna som skydd mot de påträngande engelsmännen medan de själva gör upp med irokesförbundet.
Får man tro Canassastego vid fördraget i Lancaster (1744) så har Susquehannockerna sålt land upp till Patuxent River till Maryland Maryland år 1654.
(Mombert s 22) Lancasterfördraget 1744, Colonial Records of Pennsylvania IV sid 699
Enligt Rising så fick Svenskarna ett ansenligt landområde 1655 se Rising i Narratives..:
1654 Susquehannockerna mister sin sista bundsförvant, de irokestalande Erierna.
1655 Den svenska kolonin vid Delaware erövras av holländarna. Knektar och tjänstemän lämnar landet. Kolonisterna bor kvar.
1661-62 Irokeserna bestämmer sig för att tillintetgöra Susquehannockerna precis som de gjort med övriga grannfolk. Med tusen krigare anfaller de, men blir tillbakaslagna. Irokeserna till och med sluter fred med arvfienden frankrike för att orka med att besegra Susquehannafolket.
1672 Irokeserna förödmjukas av en grupp Susquehannockungdomar sonm besegrar en grupp stridande irokeser.
Engelmännen som växt sig starka i regionen missuppfattar Senecaanfall som Susquehannockraider och under George Washingtons fader John Washington tågar mot Susquehannockerna med tusen man. Susquehannockerna över sina fästen och drar sig undan i skogarna. Fullt uppror i Virginien och Maryland till dess Susquehannockerna besegras av en vit övermakt. Därefter finns de inte längre som ett eget folk. De överlevande bör ha utgjort en stor del av de under indiankrigen omtalade Mingos.
1696 Har Susquehannockerna gjort Lenaperna sig skattskyldiga.