1500-talet St Lawrenceirokeserna och Cartier
Ca 1525 Uppkomsten av Haudenosaunee
Efter 1525 inträffade en rad demografiska och politiska förändringar bland irokesfolken, och dessa förändringar får antas vara avgörande för skapandet av förbundet av de fem irokesstammarna, ”De fem nationerna”, The League på engelska och som de själva sade Haudenosaunee, även om tendenser till sammanslutningar skönjts tidigare. Deras städer blev nu befästa
1534 mötte Jaques Cartier irokeserna (St Lawrences iroquoians) vid kusten av Gaspé, och när han 1535 seglade nedför St Lawrence rivere till Stadacona (nuv Quebec city) kontrollerade irokeserna floden. (St Lawrenceirokeser)
Europeerna kommer 1600-1634 - Bäverhandeln
Redan under 1500-talet hade ju baskiska och normandiska fiskare hittat till de rika torskfiskevattnen kring Great Banks utanför New Foundland och i St Lawrenceviken och andra ställen däromkring. Utöver torskfisket kom man snart underfund med att indianerna i området kunde leverera de bäverskinn som europa behövde för att stilla det hysteriska hattmode som uppstått och snarast orsakat bäverns utrotande i den gamla världen. Såväl indianer som de vita ansåg att den handel som uppstod med bäverskinn var en riktig win-win situation. Alla ansåg sig kunna få värdefulla varor till en låg kostnad.
1600-talet Samuel de Champlain gör sig omöjlig bland irokeserna
1604 Champlain utforskar Canada under Sieur de Monts, som hade statligt monopol (beviljat av Henrik IV) på området, men 1612 ändrade Ludivig XIII på dett genom att överföra monopolet till Mme de Guercheville och jesuiterna. Monopolet gällde från Florida i söder, till St Lawrence.
1608 när Samuel de Champlain grundade Quebec hade irokeserna lämnat området kring floden (sannolikt p g a klimatförsämringar som gjorde majsodlingen högst osäker, samt p g a algonkinindianernas agression) och bodde nu mellan Lake Champlain och Genesee river i vad som nu är känt som Finger Lakes-området i staten New York.
1609 hjälpte Champlain Algonkin- och Montagnaisindianerna (Innu) i deras krig mot irokesförbundet vilket orsakade den historiska egenheten att efter det kom irokeserna att vara i konstant fejd med fransmännen och deras indianska allierade.
1609 Henry Hudson
Utöver de sporadiska fiskeflottorna nämnda ovan som sällan stannade länge till lands, så var det just fransmännen som var de första kolonisterna nära irokesiskt territorium, men 1609 hitade och beseglade också Henry Hudson för holländarnas räkning floden som skulle uppkallas efter honom. Han seglade Hudsonfloden upp till nu Albany där han förstod att det skulle vara ett lämpligt ställe för en holländsk handelsstation.
1613 Jesuiterna
Jesuiterna etablerar en liten koloni på östra sidan av Mt Desert Island, Maine.
1614 Holländarna följer upp Henry Hudsons forskningar och grundar Ft Nassau på en ö i vad som nu är Albany. Det här gav möjlighter för såväl som de algonkinska Mahikanerna som Mohawkerna att få god tillgång till europeiska varor. Mahikaner och Mohaker kan sägas dominera var sin sida av Hudsonfloden och var fientligt inställda till varandra. Men sakernas tillstånd gav ändå Mohawkerna stora fördelar. Tidigare hade de varit lite åsidosatta vad handel gäller. Tidigare var ju de som den östligaste irokesgruppen alienerade från handel med folken I väst, de som hade skapat handelscentra längs Mississippi och Ohio. Likaså hade mycket av handel och varor kommit från söder via Susquehannafloden och hamnade inte sällan hos deras mer västliga grannar som Eriefolken, Senecas och Neutrals. Så Fort Nassau förvandlade Iroquoias bakdörr till en infart för europeiska varor och Mohawkerna insåg detta.
Av olika skäl blev det är en kortare guldålder för Mohawkerna som också befolkningsmässigt frodades. Man har beräknat att de kring 1600 varit kring 4000 individer för att 1634 räkna 7.700. Det här berodde bla a på invandring av ett antal grupper som assimilerades bland Mohawk (Antagligen Jefferson County-irokeser. D v s de som bodde öster om Lake Ontario, närmast St Lawrenceviken. Väl att skilja från Jefferson County, Pennsylvania som långt senare blev Cornplanters reservat för en tid). Mohawkdalens attraktivitet är dock inte svår att förstå i ljuset av de nya handelsförhållandena. De västliga irokesfolken började nu ignorera sina tidigare västliga handelspartners, något som bidrog till att stärka förbundet.
1622 Nu går irokeserna mmed på att sluta fred med algonkinindianerna i St Lawrencedalen. Istället för att tävla med dem om handeln med fransmännen så fungerade istället mohawkerna som mellanhänder mellan holländarna och algonkinerna i norr.
1624 grundar holländarna Fort Orange i Hudsonfloden, som ersatte Fort Nassau och blev deras första permanenta handelpost i Nya Nederländerna. Rivaliteten med Mahikanerna utlöste ett krig med dem som varade i fyra år. Mohawkerna besegrar Mahikanerna 1628 och Mahikanerna väljer att sälja landet närmast Hudsonfloden till Holländarna året efter.
1625 Jesuiterna kommer till Quebec. Även Jesuiterna fått statlig lejd för att verka i Kanada, så hade Recolletmunkar anlänt redan 1615.
1629 Quebec (därmed hela Kanada) faller i Engelsmännens händer. Både jesuiter och recolletmunkarna tvingas hem till Frankrike.
1630 Holländaren Killaen van Rensselaer skickar nybyggare för att säkra Rensselaerswyck, landet som omger Fort Orange.
1632 Kanada ges åter som fransk koloni i enlighet med fördrag i Sainte-Germain-en-Laye. Nu tillåts bara jesuitmunkar att verka i kolonin. De riktar sin uppmärksamhet främst mot Huronerna. I motsats till fransmännen hade holländarna inga ambitioner på att färdas in i irokeslandet, utan höll sig mest till sina handelsplatser. Inte desto mindre kommer de att sprida epidemier bland indianerna med förödande konsekvenser.
1633 Epidemier drabbar irokeserna
Epidemier ödelägger indianbefolkningarna i östra Nordamerika. Klimatet blir också hårdare och jordbruket ger minskade skördar.
1633 hade vad som förmodligen var mässlingen härjat de engelska kolonierna i New England. Sjukdomen spreds med förödande effekter bland irokeserna. Sjukdomarna ledde bl a till social upplösning och till desperata försök att förstå och motverka sjukdomar man aldrig tidigare mött. Epidemierna som forsatte minst ett par år skylldes till stor del på fransmännen. Men värre blev det. Holländska kolonister som irokeserna hade närmare kontakt med introducerade smittkopporna kring Hudson River 1634 vilket drabbade Mohawkerna och vilket skapade avbräck i den holländska bäverhandeln. Mohawkerna beräknas ha minskat i antal från 7.740 till 2.830 personer inom loppet av ett par månader. Här ser vi ett par viktiga faktorer till vad som blev en konsekvens av detta och kom att kallas Bäverkrigen. Man strävade efter makt, revansch, ekonomisk vinning genom bäverhandeln samt inte minst viktigt möjigheten att krossa kringboende folk och adoptera in dem i det till mantalet krympande irokesförbundet. (The mourning wars).
1634
Mohawkerna levde i befästa byar på höjder i landskapet, men allteftersom handeln och säkerheten ökade flyttade de till mindre försvarsvänliga byar närmare Mohawkfloden. 1634 bodde de i fyra stora byar längs med floden. De kallade sig själva Kanyenkehaka, ”Där det finns flinta”, eller som det kom att betyda ”Där det finns kristaller”, vilket kom att bli mer attraktivt bland irokeserna. Mohakerna var de stora försörjarna av kristaller fram till 1614. Intresset för kristallen upphörde i o m att glaspärlor kunde fås från holländarna. Ordet Mohawk betyder ”människoätare” och användes av deras fiender algonkintalande folk typ Massachusetts eller Narragansetts. Holländarna tog över namnet och vände det till ”Maquas”, medan fransmännen benämnde dem Agnié eller Agniehronnons. Det sista huroneras sätt att säga ”Folket som bor vid kristallerna”.
Oneidairokeserna som tycks ha varit nära besläktade med Mohakerna bodde i en stor by 1634. En del Oneidas hade flyttat till Mohawkdalen kring 1615. Språklikheten mellan Mohawker och Oneidas är så påfallande att de måste ha separerat till två skilda stammar ganska sent. Ondondagairokeserna hade bott i två större byar sedan 1400-talet och de fortsatte med det. Senecas hade likaledes två byar. Cayugas antagligen en.
1634 beräknas Irokesförbundet sammantaget räknat 21.740 individer. Även Huronerna sägs ha haft samma skärmmande förlust av liv och förlorat halva sin befolkning i sjukdomar.
1635
De epidemier som europeerna fört med sig initierar en befolkningsminskning av skrämmande slag bland irokeserna. Som exempel kan vi anföra några siffror från Mohawkerna: 1630 var de 7.740 individer, 1650 räknade de 2.304 personer. 1690 skall de ha varit 1000. Det här kastade in irokeserna i en virvel av åtgärder mot verkliga och andra fiender och orsaker till deras elände, vilket resulterar i Bäver- och sorgkrigen.
1638 kändes en jordbävning i södra New England och östra Iroquoia. Det blev en kall och fuktig sommar och skörden mognade inte som den skulle.
1647 De ”Netrala’’ krossas av irokeserna.r
1638
Wenros flyr över Niagaragränsen för att ta sin tillfykt till de ”Neutrala”
1639 Eldhandvapen
Holländarna hade försökt hindra försäljningen av eldvapen till irokeserna, men från slutet av 1630-talet var irokeserna väl beväpnade. 1648 ändrade Peter Stuyvesant holländarnas vapenpolitik och började aktivt sälja vapnen till irokeserna.
Irokeserna var välbeväpnade och deras tillgång till bäver hade minskat drastiskt liksom deras eget antal p g a epidemier. Nu inleds en tid av väldig turbulens och elände. Man kan med skäl kalla det för ett inbördeskrig bland irokestalande folk, ty det är de irokestalande folken utanför förbundet som råkar värst ut för irokesförbundets sätt att hantera situationen genom erövring, död men också assimilation av de underkuvade folken. Irokesernas härjningar fortsätter tills dess att de 1649 har tillintetgjort såväl Huroner som Petuner. Kring 1651 flydde dessa västerut eller togs som fångar till fransmännen i Quebec och jesuiterna, där de fortfarande finns kvar. De som flydde västerut formerade en ny grupp som senare skulle bli kända som Wyandoter. Längre fram samlades de kring området kring vad som nu är Detroit och längs Sanduskyfloden i Ohiolandet. Men många huroner assimilerades in i irokesförbundet. En grupp om 500 inkorporerades bland Senecas. Dessa var kristna och de banade väg för Jesuitmissionen bland irokeserna.
1653 De Neutrala var lika splittrade som Huronerna, först gick de till Saginaw bay, sedan troligen till sydåt för att senare försvinna ur historien. Kring 1656 hade irokeserna tillintetgjort Eries på samma sätt.
1640-1660
Bäver- och sorgkrigen - Beaver and mourning wars
Mellan 1640 och 1660 härjade och förstörde irokeserna jesuiternas missionsbyar bland Huronerna (Wendat) (Huron missions 1649), stängde den för pälshandeln så viktiga Ottawafloden för all samfärdsel och terroriserade de franska nybyggarna längs St Lawrencefloden.
Irokesförbundet anföll och i stort sett utraderade grannfolk (mest irokestalande). Huroner (Wyandoter), Petun (=Tionontati, Tobaksfolket), Erie och Susquehannockerna (Andaster, Minkesser). Många av dessa folk dödades men åtskilliga adopterades in bland irokesförbundets stammar. Med tiden kom besegrade folk att knytas till Irokesförbundet i en sorts påtvingad allians i vad som kom att kallas Förbundskedjan (Covenant chain)
1641 och framåt
Irokesförbundet anfaller Huronerna. Vad som utlöser dessa terrorvågor är kampen om bäverhandeln, revanch, prestige och makt men också ett behov av fångar som skall ersätta fallna familjemedlemmar. Den slutgiltiga striden mot huronerna inleds 1648. En stor styrka irokeser anfaller Huronbyn Teanostaiae. Jesuitprästen i byn stänker vigvatten på huronerna i tron att det utgör ett försvar. Snart uppmanar han huronerna att fly och omkommer i irokesernas ursinniga anfall. 700 huroner dödas eller tas till fånga och ett tusental flyr till andra byar. Hösten därpå
1645 Sieur de Montmagny lyckas skapa en tid av fred med Mohawkerna. Men
stridigheterna upptas igen 1653.
Jesuitmission bland irokeserna.
1646 Jesuitmission bland irokeserna. Isaac Jogues skall grunda en missions- station bland Mohawkerna. Han dödas. 1655 Claude Dablon och Pierre Chaumonot prövar mission bland Onondagas och 1656 följs de av en grupp lekmän och en missionsstation anläggs. 1658 blir irokeserna så fientliga att man ger upp företaget och flyr.
1660 lyckades ännu en fransman, Adam Dollard des Ormeaux stoppa irokesernas anfall vid Long Sault i Ottawa river.
1664
England erövrar New Netherland, vilket inleder det andra kriget mot Holländarna som varar till 1667. Beverwyck blir Albany och prvinsen New Netherlands blir Nork. Mohawkerna skriver snarast ett fredsfördrag med engelsmännen vid Fort Orange, ehuru du fortsätter att kriga med engelmännens indianska allierade.
1665 De mer västliga irokesgrupperna betraktade framtiden annorlunda och slöt fred med engelsmännen 1665. Trängda av Huroner och Neutrala kom Senecas, Cayugas och Oneidas att flytta sina byar till nordsidan av Lake Lontario. Med början i 1665 grundades en rad sådana byar i trakterna av nuvarande Hamilton och mot Bay of Quinte. Byarna var bebodda tjugo år och framåt. Så helt plötsligt anföll 1687 en kontignent av Ottawas , Missisaugas (en sydöstllig gren av Ojibwas) och Huronflyktingar attackera irokesbyarna och tvingade dem tillbaks till New Yorksidan av sjön med betydande förluster. Under dessa strider tog Missisaugaojibwas tillbaka land som irokeserna hade lagt beslag på från huronerna 40 år tidigare. Kring 1696 dominerade Missisaugas byar på nordsidan av Lake Ontario.
Mer allvarliga attacker mötte fransmännen 1665 då Carignan-Saliers Regementet byggde fort vid Richelieu river.
1666 genomförde marquis de Tracy straffaktioner mot Mohawkerna där deras byar brändes. Resultatet var ånyo en period av fred som räckte till 1682.
1667
Irokeserna sluter fred med fransmännen. Franska nybyggare börjar ta land i anspråk vid la Prairie mitt emot Montreal. En del Oneidas flyttat dit också. Fransmännens förmåga att umgås med indianerna visar sig genom fler indianbyar i området. Deras förmåga att leva med indianerna syns ju också kring de Stora sjöarna längre in i landet, det som kallats the Middle Ground. Detta berodde förstås på fransmännens vilja att utforska landet och leva som folket där, handelsmän och jägare som sedan till slut kom att kallas metis, blandblod. Engelsmänen strävade mer att etablera nybyggen baserade på jordbruk och höll definitivt mer distans till indianerna; Holländarna hade alltid betrakat sitt landinnehav som handelsstationer i främmande land.
1667
Fortsätter Jesuiternas missionsarbete bland irokeserna. Bara ett fåtal
indianer konverterar. 1667 ger man upp företaget, särskilt beroende på att markis
Denonville och intendenten, sieur de Champigny ställt fader Jean de Lamberville i
dålig dager genom att få honom att skicka irokesdelegater att möta Denonville vid
Fort Frontenac (Kingston). Lamberville gjorde som man bad honom, men när de
anlände till fortet grep man fyrtio av delegaterna och de skickades till galärerna
i Frankrike. Visserligen släpptes de senare fria och återbördades till sina stammar,
men irokeserna förlorade allt förtroende för fransmännen.
Irokeser som verkligen konverterade till katoloicismen uteslöts antingen ur sina
stammar, eller så mobbades de så hårt att de flydde. De fick sin fristad i de
franska kolonierna (alltså Nya Frankrike). Några hamnade i sulpicianernas mission
på Montreals sluttningar och flyttades kring 1670 till Oka (Quebec), vid Lake of
Two Mountains. Andra gavs asyl 1669 vid La-Prairie-de-la-Madeleine (Laprairie)
mitt emot Montreal, men landet där verkade mindre lämpat och missionen flyttade
till Sault-Saint-Louis 1676. Kyrkan flyttades sen liten bit 1717 och byn är numer
känd som Caughnawaga.
1669-1670
De flesta algonkingrupperna i New England var fientligt inställda till Mohawkerna och andra irokeser. Irokeserna själva var fullt upptagna med att slåss med Susquehannockerna, New Englandalgonkinerna och Shawneerna och lämnade för stunden Ottawas och andra grupper kring Stora sjöarna i fred. Shawneerna stod inte ut med irokesernas press utan lämnade för en tid Ohiodalen. Centrum för engelsmännens verksamheter flyttade till Albany och det var Mohawkerna rätt belåtna med
1672 förintade Mohawker och andra irokeser Susquehannockerna.
1672-78
Det tredje Anglo-Holländska kriget utgjorde en del av det mer allmänna holländska krigen i Europa.
1673
Återtog holländarna tillfälligt New York, men staden återtogs snart av Engelsmännen 1674.
Edmund Andros utnämndes till Guvernör i New ork och New Jersey av den blivande Kung James II. Andros var mån om att ha kontroll över indianerna i området.
Indianerna i södra New England märkte byte av maktcentrum och algonkinska emigdranter därifrån grundade ett nytt samhälle vid Schaghticoke vid Hoosicfloden, en biflod till Hudsonfloden norr om Albany. En del andra flyttade direkt till Mohawkdalen och bosatte sig bland Mohawkerna där de snarast skaffade sig en irokesisk kultur.
Många irokeser hade nu konverterat till katolicismen under inflytande av franska jesuitmissionärer. Mohikanska konvertiter bröt med traditionen och betraktades nedlåtande av traditionalisterna. Katolska Mohawker flyttade till Kanada och förenade sig med de Oneidas som redan tidigare bosatt sig vid La Prairie. 1673 fanns det fler Mohawkkrigare vid La Prarie än i Mohawkdalen. Onondagas, Huroner och andra kom dit också, men mohawkerna dominerade kulturellt, och nybygget kom att kallas Caughnawaga efter den gamla Mohawkbyn i New York. (se också Praying indians). Bland Mohawkerna i Caughnawaga fanns en ung kvinna som blev det första indianska helgonet, Kateri Tekawitha. Hon hade tvingats fly dit efter de trakasserier som traditionella Mohawker utsatte konvertiterna för.
1675 KING PHILIPS KRIG
Mahikanerna var neutraliserade, men södra New Englands algonkiner utgjorde fortfarande ett hot mot engelsmännen. King Philips krig bröt ut mellan dem i juni 1675. Konstigt not stod irokeserna utanför konflikten även om särskilt Mohawkerna hade all anledning att hålla sig väl med England.
1676
Tidigt 1676 begav sig Metacom (King Philip) uppåt övre Hudson i ett försök att skaffa sig indianska allierade från Schaghticoke och andra indianer längs övre Hudson, t ex de neutrala Mahikanerna. Det blev inget lyckat projekt. Hans följe drabbades av en epidemi och därefter anfölls de av en skra Mohawker som förmåtts agera av Guvernör Andros. Från nu var New Englands indianer flyktingar i sitt eget land. Fler av södra New Englands indianer flytt istället till Schaghticoke, norr om Albany, och orsakade därmed oro bland engelsmännen. Skulle en ny fientlig grupp stå fram där? Mohawkerna gjorde vad de kunde för att markera engelsmännens intressen. Anföll Mohegans och visade sin dominans över icke-irokesiska samhällen. Andros såg en möjlighet att stärkta sin makt över både New York och New England och han ville att irokeserna skulle göra detsamma gentemot indianerna i regionen.
1677
Andros skickade Wentworth Greenhalgh till alla irokesbyarna för att stärka den indianska irokeskonfederationen. Jesuiterna märkte vartåt det barkade och började lämna sina irokesiska missioner, och tog sina återstående konvertitet till Kanada.
Greenhalgh noterade konsekvenserna av irokesernas nödvändiga tvång att adoptera in flyktingar i förbundet i sin tur. Senecas t ex fortsatte att vara 4000 individer under resten av århundradet, men så många av dessa var immigranter att t o m de självklara långhusen ersattes av mindre storfamiljshyddor.???
Guvernör Andros kallade till ett möte i Albany i april 1677 med avsikten att få Mohawker och Mahikaner att inte härja bland engelsmännen i New England. I så fall, menade Andros, så slapp irokeserna att förhandla separat med New England. Endast New York skulle vara högsta auktoritet och New England och Irokeserna skulle då bli jämlika under New York. Alla andra indianer skulle då förstås som ”barn” till irokeserna, alltså underlydande. Det här är ursprunget till ”THE COVENANT CHAIN”, förbundskedjan. Och därmed var New Englandsalgonkinerna utan politisk makt eller betydelse.
1679
Irokeserna var inte helt med på noterna till en början. Mohawkerna fortsatte att anfalla New Englands indianer. Men 1679 lämnade de sista Jesuitmissionärerna och de katolska Mohawkerna New England för att dra till byarna i Kanada.
1684
Mohawkerna går med på att behandla Massachusettsindianerna och Mohegans (Mohikanerna) som klienter, underlydande, i de engelska kolonierna. En slags bekräftande av ”Förbundskedjan”.
Irokesisk diplomati var inriktad på att förena olika väpnade styrkor, och ”Förbundskedjan” var ett förtydligande av sådan alliansverksamhet. Allianser skapades egentligen av karismatiska ledare, men släktskap var viktig. Klanbröder var lätta att sluta allianser med, (en slags naturlig allians) och då menar vi den matrilinjära delen av klansystemet. Klaner på faderssidan kunde vara väl så viktiga. Men uppenbarligen så var ofta irokesiska stridsstyrkor baserade på klanmedlemmar ur olika ”stammar”, men tillhöriga samma klan.
Under det att engelsmännen förstod ”Förbundskedjan” som en hierarkisk konstruktion, så såg irokeserna det som en platt organisation av länkade väpnade krafter. Som symboler för samhörigheten gavs och togs gåvor. Vid den här tiden mestdels i form av wampumbälten. Det här nätverket motverkade risken för konstant inbördeskrig.
Här utvecklades en terminologi för hur man tilltalade varandra i förbundet. Jämställda, t ex de av samma klan, kallade varandra ”bröder”, men Mohawker, Onondagas och Senecas var ”äldre bröder” och Onedia, Cayuga och senare Tuscaroras var ”yngre bröder”. Stammar som blivit beroende av irokeserna, ”upptagna i förbundet” kallades ofta ”systersöner” (newphews) och det som blev den motsvarande termen blev då ”farbröder” (uncles). (Snarare ”morbröder” kan man tänka).
Vid rådslag talade egentligen ingen som auktoritet för alla församlade. Man talade för sina väljare. Reciprocitet var det viktiga och konsensus var vad man strävade efter. Beslut tog ofta väldigt lång tid, helst med en rituell dimension involverad. Med tiden krävde man också ständigt gåvor i umgänget och förhandlandet med de vita. Sannolikt fick det en rent ekonomisk effekt, som kanske var nödvändig ju mer försörjningsmöjligheterna blev allt knapphändigare. Fördragskonferenser drog ut i dagar i ända. De närvarande vilade, konferererade och till slut hände det att man trots den långa prceduren ändå undvek att bestämma något alls
1680-talet.
Irokesernas krigsexpeditioner når nu längre västerut, så långt som till Illinoisdalen. Irokeserna vidmakthöll ”Förbundskedjan” med engelsmännen, men stördes av fransmännens handel i väster. Senecas anföll Illlinois 1680 just för att hindra fransmännens fortskridande. Fransmännen planerade vedergällning 1684 men den förhindrades av sjukdom i hären, men man förstärkte sina fort i området.
1685 Karl II av England (Charles II) dog 1685 och efter honom på tronen kom den katolske Jakbo II (James II), vars politiska stöd var klent.
1686
Edmund Andros utsågs nu som chef för en nya administrativ indelning av det engelska Nordamerika, Dominion of New England, som inkluderade New England, New York och New Jersey.
1687
Irokeserna börjar nu regelbundet att anfalla franska utposter. Så t ex Fort Chambly och Fort Frontenac 1687. Fransmännen svarade med repressalier. Denonvilleexpeditionen attackerade Senecas samma år. Senecas överger sina byar som bränns och Denonville anlägger Fort Niagara. Attacken retar emellertid upp Senecas.
I St Lawrencedalen levde Mohawker i Sulpicianmissionerna vid Lake of Two Mountains, tillsammanss med Nipissisngs och Algonquians. Likt mohawkerna i (nya) Caughnawaga nära Montreal, så var de här grupperna utpräglat franskvänliga.
1688-1697 Kung Williams krig (Kung Vilhelms krig)
Jakob (James) II avsätts och Gunvernör Andros grdips och skickas hem till England. William and Mary bestiger den engelska tronen som samregenter. De förklarar Frankrike krig. I Amerika kallas konflikten för King Williams War.
1689
Fransmännen överger forten vid Niagara och Frontenac och irokeserna anfaller och förgör de franska bosättningarna vid Lachine Rapids. Massakern där får Caughnawagailndianerna oftast sedda som Katolska Mohawker att fly till Montreal.
1690
Caughnawagailndianerna återvänder till sydstranden av St Lawrence ett år senare och bygger en ny by några miles uppströms. Fransmännen med sina indianska allierade svarar på våldshandlingarna genom att anfalla och bränna Schenectady, New York.
1693
Fransmännen anfaller Mohawkbyarna, stöttde av Caughnawaga Mohawkerna.
1696 Frontenac skapar varaktig fred med Irokeserna
Attacken 1687 får fransmännen att svara med en raid under marquis Denonville som förintar Senecas byar. Detta i sin tur ger upphov till en massaker på fransmännen vid Lachine 1689. Men 1696 blir så irokeserna fullständigt tillintetgjorda av comte de Frontenac och fred slöts i Montreal 1701. Nu låg vägen öppen för fransmännen mot Ohiodalen.
1697
King Williams krig slutar med freden i Ryswick.
Black Cauldron (Chaudere Noire, Svarta kitteln) en av de mest betyande Onondagahövdingarna (död 1697) irriterar de franska bosättningarna.
Efter en misslyckad kampanj av sieur de la Barre 1682 och 1684. Black Cauldron attackerar Fort Frontenac (Fort Cataracoui) vilket han upprepar 1687.