Social organisation : den historiska utvecklingen
Från etniska grupper till polytribala samhällen bland centralgonkinerana i ”The middle ground”.
Hur indiansamhällena såg ut vid tiden innan kontakten med de vita vet vi förstås inte mycket. I någon mån bör vi kunna rekonstruera en plausibel bild av det med hjälp av indianernas egna traditioner och med hjälp av arkeologin. Vi lämnar det därhän just nu.
Låt oss ta en titt på Centralalgonkinernas i Ohioområdet bosättningar i en föränderlig värld. (Vi lämnar också för stunden Ojibwa och Ottawa som snarast får räknas till nordalgonkinerna, kustalgonkinerna som Lenape m fl, och vi lämnar irokesfolken för stunden):
Centralalgonkinerna i Ohiodalen.
De algonkingrupper som först behandlas är följande: Sauk, Fox, Kickapoo, Menomini, (Prärie-)Potawatomi, Mascouten, Shawnee, Miami och Illinois.
CENTRALALGONKINERNAS BOSÄTTNINGSOMRÅDEN : KARAKTÄRISTIKA
För att vara indianska grupper så var dessa centralalgonkinsa bosättningsområden, ehuru ganska små, relativt välbefolkade. Detta betyder naturligtvis att när man ser en karta som ovan, så är inte hela området befolkat i någon större utsträckning, utan just vissa byar och centralplatser. Övrig mark var mest att betrakta som jaktmarker.
Man har beräknat antalet t ex för centrum nr 11 och 13 Fox Riverdalen och övre Illinois där det tidvis funnits 20000 respektive 13- 16000 individer. Men allt var statt i ständig förändring, bla p g a nya historiska förhållanden. Siffrorna ovan gäller för Fox River ungefär tiden 1668 - 1683 och Illinoisdalen bara tiden mellan 1683 och 1688. En kanske mer ordinär siffra per befolkningscentrum torde vara 2000-5000 individer. Några exempel till: Centrum nr 1, de två Shawneebyarna vid Sciotos mynning uppger handelsmannen Gist år 1750 300 krigare vilket omräknat blir ca 1200 personer allt som allt. Sedan fanns det förstås ett antal småbyar i det kringliggande området. Miamibyn Ouiatenon vid mellersta Wabash (nr 7) räknade tillsammans med Kickapoobyn mitt emot ca 1000 krigare, vilket gör ca 4000 invånare totalt.
Man kanske skall tillägga att i jämförelse med tiden före kontakten med de vita, så var befolkningstalen oerhört mycket högre. Smittsamma sjukdomar som härjat bland indianerna reducerade deras antal förskräckande. Ett varmare och mer jordbruksvänligt klimat som stimulerat till större befolkningscentra var också typiska för de fornindianska kulturerna i området. Så t ex Cahokia som måste sägas vara en av de största befolkningscentra som funnits i Nordamerika, och som visar tydliga tecken på hur en högkultur kunnat växa fram om inte klimatförändringar omöjliggjorde så effektivt åkerbruk att man kunde fortleva i mycket stora befolkningskoncentrationer. Man blev helt enkelt tvungna att återgå till mindre enheter och förlita sig mer på insamling och jakt.
2. Ackumulering av byar eller av etniska grupper i multikulturella ”städer”.
Typiskt för de befolkningscentra vi beskriver var anhopningen av byar inom området ifråga. I centrum nr 2, Sciotos mynning fanns ett tiotal kringliggande Shawneebyar år 1787 och till detta tre Wyandotbyar. Fenomenet med en ansamling byar med skiftande etniskt ursprung är och blir vanligare ju senare i historien vi befinner oss. Under 1600-talet var förhållandet ett annat. Då utgjordes befolkningscentra mer utav en etnisk och språklig enhet. Trenden har naturligvis med historiska omständigheter att göra. Så tex är ju Wyandoternas tidigare kända som bl a Huroner ifrån områden norrut öster om Georgian Bay där de tillintetgjordes av Irokesförbundet under mitten av 1600-talet. Skilda band (ofta inte mer än en släkt eller klan, med en släktäldste som ledare) drog söderut för att söka politisk och ekonomisk gemenskap. P g a språk, klan och kulturgmenskaper kom man så att utgöra en fysisk del av ett befolkningscentrum, t ex ihop med Shawnee. Men av praktiska skäl bor man fortfarande bland dem man har lättats att umgås med. Ett befolkningscentrum, eller en större by kan man alltså tänka sig på så sätt att Wyandoter lever på ena sidan Scioto och Shawnee på den andra. Någon assimilering av den ena gruppen i den andra är det alltså inte tal om.
I många fall när indianska grupper har ett gemensamt namn är det ju enklare än så. De lever nära en handelsstation, behåller sin identitet men kommer att benämnas ”Vincennesindinaerna” oavsett etniskt ursprung. Indianerna vid Vincennes. Mest därför att de håller till vid Vincennes. Antalet grupper i norr av olika etniskt ursprung som kallas något som t ex Ft York-indianer är mer än vanligt och har ställt till oreda bland många studenter av etniska grupper.
3. Förekomsten av huvudbyar (”städer”).
4. Utvecklingen av större sammanhängande kulturlandskap.
5. Bosättningsområden i förhållande till Stamområden
6. Temporära polytribala bosättningsområden.
7. Det långvariga utnyttjandet av bosättningsområden.
ORSAKEN OCH VILLKOREN FÖR UTVECKLANDET AV BOSÄTTNINGSOMRÅDEN
1. Ekonomiska orsaker. 2. Befolkningscentras bekväma läge.3. Tillfälliga politiska faktorer.
1. Utvecklingen från tiden för europeernas ankomst till ca 1660
Följande förhållanden kan rekonstrueras:
De olika centralalgonkinska språkliga/etniska grupperna (”stammarna”) finns spridda mellan de Stora Sjöarna, Ohio och Mississippi. Förhållandevis stora byar är vanligt i området. Shawnee finner vi vid mellersta Ohio (Nr 1), syd och sydväst därom. Miamis finner vi vid sydändan av Michigansjön (nr 8 och 9), Menomini vid Green Bay (10), Illinois vid övdre Illionois River (nr 13) men också längs östra stranden av mellersta Mississippi (Nr 14), Potawatomi, Sauk, Fox och Kickapoo på Michiganhalvön, kring Michilimackinac vid Saginaw Bay och vidare söderut kring nuv Detroit.
2. 1660-1700:
Fransmännen börjar dyka upp bland stammarna och anlägger sina första handelsposter. Kommersiell verksamhet som mellanhänder i pälshandeln, mellan t ex Ottawa och Potawatomi, men också p g a allianser i fransmännens krig med iriokesförbundet stimulerar stammarna att sluta sig samman lokalt. 1665-1700 vid Green Bay (nr 10), 1666-1683 vid angränsande Fox River (nr 11) 1683-1690 vid övre Illiinois (nr 13), 1700 kring Detroit.
3. 1700-1770
Olika faktorer, bl a tillbakagången i pälshandel (brist på skinn) , hungersnöd p g a hårdare befolkningstryck leder till upplösning av de polytribala befolkningscentra. Stammarna sprider sig igen över hela området och endast ett fåtal byar anläggs i de skilda områdena. Man tenderar till att bosätta sig söderut särskilt som fransmännen anlägger fler posteringar, vilket i sin tur skapar incitament för engelsmännen att till slut erövra området.
4. 1770-1811
Efter 1770 har så engelska nybyggare börjat ockupera landet söder om Ohiofloden och indianerna trängda som de är, börjar skapa allianser och polytribala byar ser åter dagens ljus i några nya bosättningsområden. 1758-1787 kring mellersta Scioto (nr2), 1790 bildas nya revir vid Maumee (nr 5) och vid mellersta Wabash (nr7). Tecumsehs försök att ena folken leder också till bykonglomerat vid mellersta Wabash (nr 7).
5. 1811-1840
Efter freden i Grenville 1795 tvingas stammarna avträda stora landområden. (Nr 1,2,4,5) och lever nu snarast i oberoende öar av land omgivna av amerikanare på alla sidor. USA har satt sig i sinnet att utföra sin etniska rensning och de flesta indianer öster om Mississippi fördrivs västerut. Enast några spillror av Menomini, Potawatomi och en grupp Miami lever kvar i det gamla landet.
UPPKOMSTEN AV BEFOLKNINGSCENTRA OCH PÅVERKAN PÅ DEN LOKALA ORGANISATIONEN.
1. Vi har tidigare sett att s k stamterritorium sällan sammanfallit med befolkningscentrat.
2. Tvärtom så visar det sig att bland stammar som var organiserade i underavdelningar kunde gruppens stamområde vara identiskt med befolkningscentrat. Så t ex var det för Shawnee under andra hälften av 1700-talet då Mekotsche-grenen hade sina byar i Mad Rivers källområden (nr 3) och Pekowitha- eller Piquagrenen levde söder därom och vid mynningen av Great Miami (nr 4) och övriga avdelningar återfanns i mellersta Sciotodalen (2). 1790 delade sig Shawnee i två helt oavhängiga stamhälfter, Ohio-Shawneerna som levde på sina gamla områden och Missouri-Shawnee som utvandrade väster om Mississippi. Splittringen följde i huvudsak de gamla Shawneegrenarna då till Ohio-Shawnee hörde väsentligen Chilakatha och Mekotsche, under det att Missouri-Shawnee huvudsakligen var Thawikila, Kispokotha och Pekowitha.
3. De båda redovisade formerna …
DE LOKALA ENHETERNAS KARAKTÄRISTISKA HISTORISKA FÖRÄNDRINGAR
DE OLIKA STAMMARNAS GAMLA LOKALA AVDELNINGAR
Många av Centralalgonkinernas stammar sönderföll i grupper som i litteraturen kallats divisioner, stammar, understammar, band, klaner, seepts, byar, familjer eller phratries (hälfter).
CENTRALALGONKINERNAS BOSÄTTNINGSOMRÅDEN : KARAKTÄRISTIKA
För att vara indianska grupper så var dessa centralalgonkinsa bosättningsområden, ehuru ganska små, relativt välbefolkade. Detta betyder naturligtvis att när man ser en karta som ovan, så är inte hela området befolkat i någon större utsträckning, utan just vissa byar och centralplatser. Övrig mark var mest att betrakta som jaktmarker.
Man har beräknat antalet t ex för centrum nr 11 och 13 Fox Riverdalen och övre Illinois där det tidvis funnits 20000 respektive 13- 16000 individer. Men allt var statt i ständig förändring, bla p g a nya historiska förhållanden. Siffrorna ovan gäller för Fox River ungefär tiden 1668 - 1683 och Illinoisdalen bara tiden mellan 1683 och 1688. En kanske mer ordinär siffra per befolkningscentrum torde vara 2000-5000 individer. Några exempel till: Centrum nr 1, de två Shawneebyarna vid Sciotos mynning uppger handelsmannen Gist år 1750 300 krigare vilket omräknat blir ca 1200 personer allt som allt. Sedan fanns det förstås ett antal småbyar i det kringliggande området. Miamibyn Ouiatenon vid mellersta Wabash (nr 7) räknade tillsammans med Kickapoobyn mitt emot ca 1000 krigare, vilket gör ca 4000 invånare totalt.
Man kanske skall tillägga att i jämförelse med tiden före kontakten med de vita, så var befolkningstalen oerhört mycket högre. Smittsamma sjukdomar som härjat bland indianerna reducerade deras antal förskräckande. Ett varmare och mer jordbruksvänligt klimat som stimulerat till större befolkningscentra var också typiska för de fornindianska kulturerna i området. Så t ex Cahokia som måste sägas vara en av de största befolkningscentra som funnits i Nordamerika, och som visar tydliga tecken på hur en högkultur kunnat växa fram om inte klimatförändringar omöjliggjorde så effektivt åkerbruk att man kunde fortleva i mycket stora befolkningskoncentrationer. Man blev helt enkelt tvungna att återgå till mindre enheter och förlita sig mer på insamling och jakt.
2. Ackumulering av byar eller av etniska grupper i multikulturella ”städer”.
Typiskt för de befolkningscentra vi beskriver var anhopningen av byar inom området ifråga. I centrum nr 2, Sciotos mynning fanns ett tiotal kringliggande Shawneebyar år 1787 och till detta tre Wyandotbyar. Fenomenet med en ansamling byar med skiftande etniskt ursprung är och blir vanligare ju senare i historien vi befinner oss. Under 1600-talet var förhållandet ett annat. Då utgjordes befolkningscentra mer utav en etnisk och språklig enhet. Trenden har naturligvis med historiska omständigheter att göra. Så tex är ju Wyandoternas tidigare kända som bl a Huroner ifrån områden norrut öster om Georgian Bay där de tillintetgjordes av Irokesförbundet under mitten av 1600-talet. Skilda band (ofta inte mer än en släkt eller klan, med en släktäldste som ledare) drog söderut för att söka politisk och ekonomisk gemenskap. P g a språk, klan och kulturgmenskaper kom man så att utgöra en fysisk del av ett befolkningscentrum, t ex ihop med Shawnee. Men av praktiska skäl bor man fortfarande bland dem man har lättats att umgås med. Ett befolkningscentrum, eller en större by kan man alltså tänka sig på så sätt att Wyandoter lever på ena sidan Scioto och Shawnee på den andra. Någon assimilering av den ena gruppen i den andra är det alltså inte tal om.
I många fall när indianska grupper har ett gemensamt namn är det ju enklare än så. De lever nära en handelsstation, behåller sin identitet men kommer att benämnas ”Vincennesindinaerna” oavsett etniskt ursprung. Indianerna vid Vincennes. Mest därför att de håller till vid Vincennes. Antalet grupper i norr av olika etniskt ursprung som kallas något som t ex Ft York-indianer är mer än vanligt och har ställt till oreda bland många studenter av etniska grupper.
3. Förekomsten av huvudbyar (”städer”).
4. Utvecklingen av större sammanhängande kulturlandskap.
5. Bosättningsområden i förhållande till Stamområden
6. Temporära polytribala bosättningsområden.
7. Det långvariga utnyttjandet av bosättningsområden.
ORSAKEN OCH VILLKOREN FÖR UTVECKLANDET AV BOSÄTTNINGSOMRÅDEN
1. Ekonomiska orsaker. 2. Befolkningscentras bekväma läge.3. Tillfälliga politiska faktorer.
1. Utvecklingen från tiden för europeernas ankomst till ca 1660
Följande förhållanden kan rekonstrueras:
De olika centralalgonkinska språkliga/etniska grupperna (”stammarna”) finns spridda mellan de Stora Sjöarna, Ohio och Mississippi. Förhållandevis stora byar är vanligt i området. Shawnee finner vi vid mellersta Ohio (Nr 1), syd och sydväst därom. Miamis finner vi vid sydändan av Michigansjön (nr 8 och 9), Menomini vid Green Bay (10), Illinois vid övdre Illionois River (nr 13) men också längs östra stranden av mellersta Mississippi (Nr 14), Potawatomi, Sauk, Fox och Kickapoo på Michiganhalvön, kring Michilimackinac vid Saginaw Bay och vidare söderut kring nuv Detroit.
2. 1660-1700:
Fransmännen börjar dyka upp bland stammarna och anlägger sina första handelsposter. Kommersiell verksamhet som mellanhänder i pälshandeln, mellan t ex Ottawa och Potawatomi, men också p g a allianser i fransmännens krig med iriokesförbundet stimulerar stammarna att sluta sig samman lokalt. 1665-1700 vid Green Bay (nr 10), 1666-1683 vid angränsande Fox River (nr 11) 1683-1690 vid övre Illiinois (nr 13), 1700 kring Detroit.
3. 1700-1770
Olika faktorer, bl a tillbakagången i pälshandel (brist på skinn) , hungersnöd p g a hårdare befolkningstryck leder till upplösning av de polytribala befolkningscentra. Stammarna sprider sig igen över hela området och endast ett fåtal byar anläggs i de skilda områdena. Man tenderar till att bosätta sig söderut särskilt som fransmännen anlägger fler posteringar, vilket i sin tur skapar incitament för engelsmännen att till slut erövra området.
4. 1770-1811
Efter 1770 har så engelska nybyggare börjat ockupera landet söder om Ohiofloden och indianerna trängda som de är, börjar skapa allianser och polytribala byar ser åter dagens ljus i några nya bosättningsområden. 1758-1787 kring mellersta Scioto (nr2), 1790 bildas nya revir vid Maumee (nr 5) och vid mellersta Wabash (nr7). Tecumsehs försök att ena folken leder också till bykonglomerat vid mellersta Wabash (nr 7).
5. 1811-1840
Efter freden i Grenville 1795 tvingas stammarna avträda stora landområden. (Nr 1,2,4,5) och lever nu snarast i oberoende öar av land omgivna av amerikanare på alla sidor. USA har satt sig i sinnet att utföra sin etniska rensning och de flesta indianer öster om Mississippi fördrivs västerut. Enast några spillror av Menomini, Potawatomi och en grupp Miami lever kvar i det gamla landet.
UPPKOMSTEN AV BEFOLKNINGSCENTRA OCH PÅVERKAN PÅ DEN LOKALA ORGANISATIONEN.
1. Vi har tidigare sett att s k stamterritorium sällan sammanfallit med befolkningscentrat.
2. Tvärtom så visar det sig att bland stammar som var organiserade i underavdelningar kunde gruppens stamområde vara identiskt med befolkningscentrat. Så t ex var det för Shawnee under andra hälften av 1700-talet då Mekotsche-grenen hade sina byar i Mad Rivers källområden (nr 3) och Pekowitha- eller Piquagrenen levde söder därom och vid mynningen av Great Miami (nr 4) och övriga avdelningar återfanns i mellersta Sciotodalen (2). 1790 delade sig Shawnee i två helt oavhängiga stamhälfter, Ohio-Shawneerna som levde på sina gamla områden och Missouri-Shawnee som utvandrade väster om Mississippi. Splittringen följde i huvudsak de gamla Shawneegrenarna då till Ohio-Shawnee hörde väsentligen Chilakatha och Mekotsche, under det att Missouri-Shawnee huvudsakligen var Thawikila, Kispokotha och Pekowitha.
3. De båda redovisade formerna …
DE LOKALA ENHETERNAS KARAKTÄRISTISKA HISTORISKA FÖRÄNDRINGAR
DE OLIKA STAMMARNAS GAMLA LOKALA AVDELNINGAR
Många av Centralalgonkinernas stammar sönderföll i grupper som i litteraturen kallats divisioner, stammar, understammar, band, klaner, seepts, byar, familjer eller phratries (hälfter).
VIKTIGARE CENTRALALGONKINSKA BOSÄTTNINGSROMRÅDEN:
1. Mellersta Ohiodalen till Sciotos mynning.
2. Mellersta Sciotodalen.
3. Mad Rivers källområden. (Mad River en biflod till Great Miami).
4. Övre Great Miami.
5. Övre Maumeefloden vid sammanflödet med St Josephsfloden och St Marys (Nuv Fort Wayne)
6. Övre Tippecanoeflodens dalgång (En nordlig biflod till Wabash).
7. Mellersta Wabashdalen nedanför Tippecanoes mynning.
8. Sydöstra stranden av Lake Michigan med St Josephsflodens nedre lopp.
9. Sydvästra Lake Michigan till Chicago med Foxfloden och Des Plaines flodens dalgångar. (Bifloder till Illinoisfloden).
10. Green Bay-området.
11. Foxflodens dalgång i Wisconsin.
12. Rock Riverflodens nedre lopp (Ilinois).
13. Övre Illinois dalgång.
14. Mississippis östra strand melllan Illinoisflodens mynning och Kaskaskiaflodens.
Andra stammars bosättningsområden: A: Övre Muskingum. B: Sanduskydalen. C:Auglaize River. D: Detroit. E. Saginaw Bay. F. Michilimackinac. G: White River.
CENTRALALGONKINERNAS BOSÄTTNINGSOMRÅDEN : KARAKTÄRISTIKA
För att vara indianska grupper så var dessa centralalgonkinsa bosättningsområden, ehuru ganska små, relativt välbefolkade. Detta betyder naturligtvis att när man ser en karta som ovan, så är inte hela området befolkat i någon större utsträckning, utan just vissa byar och centralplatser. Övrig mark var mest att betrakta som jaktmarker.
Man har beräknat antalet t ex för centrum nr 11 och 13 Fox Riverdalen och övre Illinois där det tidvis funnits 20000 respektive 13- 16000 individer. Men allt var statt i ständig förändring, bla p g a nya historiska förhållanden. Siffrorna ovan gäller för Fox River ungefär tiden 1668 - 1683 och Illinoisdalen bara tiden mellan 1683 och 1688. En kanske mer ordinär siffra per befolkningscentrum torde vara 2000-5000 individer. Några exempel till: Centrum nr 1, de två Shawneebyarna vid Sciotos mynning uppger handelsmannen Gist år 1750 300 krigare vilket omräknat blir ca 1200 personer allt som allt. Sedan fanns det förstås ett antal småbyar i det kringliggande området. Miamibyn Ouiatenon vid mellersta Wabash (nr 7) räknade tillsammans med Kickapoobyn mitt emot ca 1000 krigare, vilket gör ca 4000 invånare totalt.
Man kanske skall tillägga att i jämförelse med tiden före kontakten med de vita, så var befolkningstalen oerhört mycket högre. Smittsamma sjukdomar som härjat bland indianerna reducerade deras antal förskräckande. Ett varmare och mer jordbruksvänligt klimat som stimulerat till större befolkningscentra var också typiska för de fornindianska kulturerna i området. Så t ex Cahokia som måste sägas vara en av de största befolkningscentra som funnits i Nordamerika, och som visar tydliga tecken på hur en högkultur kunnat växa fram om inte klimatförändringar omöjliggjorde så effektivt åkerbruk att man kunde fortleva i mycket stora befolkningskoncentrationer. Man blev helt enkelt tvungna att återgå till mindre enheter och förlita sig mer på insamling och jakt.
2. Ackumulering av byar eller av etniska grupper i multikulturella ”städer”.
Typiskt för de befolkningscentra vi beskriver var anhopningen av byar inom området ifråga. I centrum nr 2, Sciotos mynning fanns ett tiotal kringliggande Shawneebyar år 1787 och till detta tre Wyandotbyar. Fenomenet med en ansamling byar med skiftande etniskt ursprung är och blir vanligare ju senare i historien vi befinner oss. Under 1600-talet var förhållandet ett annat. Då utgjordes befolkningscentra mer utav en etnisk och språklig enhet. Trenden har naturligvis med historiska omständigheter att göra. Så tex är ju Wyandoternas tidigare kända som bl a Huroner ifrån områden norrut öster om Georgian Bay där de tillintetgjordes av Irokesförbundet under mitten av 1600-talet. Skilda band (ofta inte mer än en släkt eller klan, med en släktäldste som ledare) drog söderut för att söka politisk och ekonomisk gemenskap. P g a språk, klan och kulturgmenskaper kom man så att utgöra en fysisk del av ett befolkningscentrum, t ex ihop med Shawnee. Men av praktiska skäl bor man fortfarande bland dem man har lättats att umgås med. Ett befolkningscentrum, eller en större by kan man alltså tänka sig på så sätt att Wyandoter lever på ena sidan Scioto och Shawnee på den andra. Någon assimilering av den ena gruppen i den andra är det alltså inte tal om.
I många fall när indianska grupper har ett gemensamt namn är det ju enklare än så. De lever nära en handelsstation, behåller sin identitet men kommer att benämnas ”Vincennesindinaerna” oavsett etniskt ursprung. Indianerna vid Vincennes. Mest därför att de håller till vid Vincennes. Antalet grupper i norr av olika etniskt ursprung som kallas något som t ex Ft York-indianer är mer än vanligt och har ställt till oreda bland många studenter av etniska grupper.
3. Förekomsten av huvudbyar (”städer”).
4. Utvecklingen av större sammanhängande kulturlandskap.
5. Bosättningsområden i förhållande till Stamområden
6. Temporära polytribala bosättningsområden.
7. Det långvariga utnyttjandet av bosättningsområden.
ORSAKEN OCH VILLKOREN FÖR UTVECKLANDET AV BOSÄTTNINGSOMRÅDEN
1. Ekonomiska orsaker. 2. Befolkningscentras bekväma läge.3. Tillfälliga politiska faktorer.
1. Utvecklingen från tiden för europeernas ankomst till ca 1660
Följande förhållanden kan rekonstrueras:
De olika centralalgonkinska språkliga/etniska grupperna (”stammarna”) finns spridda mellan de Stora Sjöarna, Ohio och Mississippi. Förhållandevis stora byar är vanligt i området. Shawnee finner vi vid mellersta Ohio (Nr 1), syd och sydväst därom. Miamis finner vi vid sydändan av Michigansjön (nr 8 och 9), Menomini vid Green Bay (10), Illinois vid övdre Illionois River (nr 13) men också längs östra stranden av mellersta Mississippi (Nr 14), Potawatomi, Sauk, Fox och Kickapoo på Michiganhalvön, kring Michilimackinac vid Saginaw Bay och vidare söderut kring nuv Detroit.
2. 1660-1700:
Fransmännen börjar dyka upp bland stammarna och anlägger sina första handelsposter. Kommersiell verksamhet som mellanhänder i pälshandeln, mellan t ex Ottawa och Potawatomi, men också p g a allianser i fransmännens krig med iriokesförbundet stimulerar stammarna att sluta sig samman lokalt. 1665-1700 vid Green Bay (nr 10), 1666-1683 vid angränsande Fox River (nr 11) 1683-1690 vid övre Illiinois (nr 13), 1700 kring Detroit.
3. 1700-1770
Olika faktorer, bl a tillbakagången i pälshandel (brist på skinn) , hungersnöd p g a hårdare befolkningstryck leder till upplösning av de polytribala befolkningscentra. Stammarna sprider sig igen över hela området och endast ett fåtal byar anläggs i de skilda områdena. Man tenderar till att bosätta sig söderut särskilt som fransmännen anlägger fler posteringar, vilket i sin tur skapar incitament för engelsmännen att till slut erövra området.
4. 1770-1811
Efter 1770 har så engelska nybyggare börjat ockupera landet söder om Ohiofloden och indianerna trängda som de är, börjar skapa allianser och polytribala byar ser åter dagens ljus i några nya bosättningsområden. 1758-1787 kring mellersta Scioto (nr2), 1790 bildas nya revir vid Maumee (nr 5) och vid mellersta Wabash (nr7). Tecumsehs försök att ena folken leder också till bykonglomerat vid mellersta Wabash (nr 7).
5. 1811-1840
Efter freden i Grenville 1795 tvingas stammarna avträda stora landområden. (Nr 1,2,4,5) och lever nu snarast i oberoende öar av land omgivna av amerikanare på alla sidor. USA har satt sig i sinnet att utföra sin etniska rensning och de flesta indianer öster om Mississippi fördrivs västerut. Enast några spillror av Menomini, Potawatomi och en grupp Miami lever kvar i det gamla landet.
UPPKOMSTEN AV BEFOLKNINGSCENTRA OCH PÅVERKAN PÅ DEN LOKALA ORGANISATIONEN.
1. Vi har tidigare sett att s k stamterritorium sällan sammanfallit med befolkningscentrat.
2. Tvärtom så visar det sig att bland stammar som var organiserade i underavdelningar kunde gruppens stamområde vara identiskt med befolkningscentrat. Så t ex var det för Shawnee under andra hälften av 1700-talet då Mekotsche-grenen hade sina byar i Mad Rivers källområden (nr 3) och Pekowitha- eller Piquagrenen levde söder därom och vid mynningen av Great Miami (nr 4) och övriga avdelningar återfanns i mellersta Sciotodalen (2). 1790 delade sig Shawnee i två helt oavhängiga stamhälfter, Ohio-Shawneerna som levde på sina gamla områden och Missouri-Shawnee som utvandrade väster om Mississippi. Splittringen följde i huvudsak de gamla Shawneegrenarna då till Ohio-Shawnee hörde väsentligen Chilakatha och Mekotsche, under det att Missouri-Shawnee huvudsakligen var Thawikila, Kispokotha och Pekowitha.
3. De båda redovisade formerna …
DE LOKALA ENHETERNAS KARAKTÄRISTISKA HISTORISKA FÖRÄNDRINGAR
DE OLIKA STAMMARNAS GAMLA LOKALA AVDELNINGAR
Många av Centralalgonkinernas stammar sönderföll i grupper som i litteraturen kallats divisioner, stammar, understammar, band, klaner, seepts, byar, familjer eller phratries (hälfter).