Etnografi i Nordamerika : indianerna
av Staffan Jansson 

KOLONISERINGEN AV DELAWARE

 När europeerna kom till Delwarefloden möter de indianer som vi kallar Lenaper eller Delawarer och kanske också någon Nanticokeindiansk grupp i sydväst. 

1609 
Henry Hudson i holländsk tjänst hittar Hudsonfloden och seglar uppför den.

1630-talet
Ungefär 15 år efter att de första holländska skeppen anlände till Lenapewihittuck (Lenapehoking) kom deras relationer att röra sig kring handelsutbyte.

1631 Siconeserna utplånar det hollänska fästet Swanendael.
Holländarna som mest håller till bland Munsees i trakterna av nuvarande New York (då Nya Amsterdam, där en mer permanent bosättning grundades 1624) planerar uppenbarligen att utöka sin handel med indianerna även vid Sydfloden (Delaware). Man skickar en expedition till Cape Henlopen för att anlägga en handelsstation kallad Swanendael på land som man förhandlat sig till av Sickoneysincksindananerna (Siconeserna), den sydligaste av indianbyarna längs Delawarefloden. Det vanliga för holländare var ju just att anlägga en handelsstation, men när indianerna uppfattade holländarnas närvaro som en försök till att anlägga en plantage, så anfaller de och utplånade kolonin. (Omständigheterna till ödeläggelsen är oklara och kommer mest från De Vries. Det mer plausibla är väl som Linderholm anför att man ville hindra holländarna att handla direkt med Susquehannockerna där. Rountree: Eastern Shore Indians: In the late 1620s a Virginia colonist named William Claibourne obtained English financial backing to set up a trading post on the upper Eastern Shore at Kent Island. Claibourne’s main aim was to establish trade relations with the Susquehannocks and do divert their lucrative trade south into the Chesapeake…In 1631 Claibourne set up a permanent trading post and settlement on Kent Island, thereby attempting to monopolize the head-of-the-bay trade….[The] Kent Island post aparently did not attract as many pelts as the other investors in the venture had hoped. s 86). Susquehannockerna hade efterhand med början 1608 spridit sig söderut till Chesapeakevikens norra del, men kring 1630 hade de expanderat och erövrat stora delar av den övre ”östra” kusten (alltså i princip mitt emot Zwaanendael, men på Delmarvahalvöns motsatta sida)( s 89). Susquehannockerna drev undan Wicomissfolket och kring 1650 hade de uppgått bland Siconeserna (hos Roundtree Chicconese). 1668 hade ställt sig under Nantiokernas beskydd. Eftersom Maryland och Virginia inte sålde eldvapen före 1659 till indianerna vände sig förstås Susquehannockerna till svenskarna och till holländarna vid Delawareviken.
  Egentligen hade den lilla kolonin upphandlats av Samuel Blommaert, en av Holländska Västindiska kompaniets grundare och köpet ratifierades av Peter Minuit 1630 (denne Minuit som köpte Manhattan av indianerna och var den holländska kolonins direktör 1626-163).
  Det var Blommaert och Minuit som senare övertalar svenskarna att anlägga en koloni i området som kommer till stånd 1638.

Frånsett New York-kolonin kommer nu holländarna att återgå till handel via små handelsposter, eller direkt från fartygen. Lenaperna övervakade nog europeernas försök till kolonisering och satte gränser. Det gäller såväl svenskarnas kolonisering 1638-55 ”Nya Sverige” som Hertigen av Yorks Delawarekoloni 1644-73, 1674-81. Lenaperna behöll viss kontroll över sitt land ända fram till 1680.

Litt:
Narratives of New Netherland, 1609-1664 / edited by Jameson, J. Franklin (John Franklin), 1859-1937. - New York: Charles Scribner’s Sons, 1909. - 478 p. : Index.- (Original Narratives of Early American History)

1638-1655
Nya Sverigekolonin.
När Peter Minuit underhandlar med indianerna om att anlägga en Svensk koloni längs Delawarefloden, ett område som holländarna egentligen övergivit tanken på att exploatera, så lovar lenaperna svenskarna en smal landsträcka lämplig för en handelsstation. Men mer vill man inte att det skall bli. 

1644 Lenaperna dödar fyra svenska kolonister
En konflikt uppstår mellan kolonister och lenaper. Indianerna mördar fyra kolonister. Något som en bedömare kallar en lenapisk variant av begränsad krigföring. I själva verket önskade man svenskarna kvar, både för det eventuella handelsutbytet, men också därför att personliga relationer hade utvecklats mellan indianer och svenskar.
  Inga krigshandlingar liknande Kieft’s krig i Nya Nederländerna eller våldsamheterna mellan engelsmän och powhatanindianer i Virginien under 1640-talet förekommer över huvud taget i området. Inte heller kommer lenaperna att blanda sig i de fejder som kommer att härja New Englandkolonierna framöver, t ex King Philips krig 1675, eller andra orosfenomen. 
  Så länge som umgänget med europeerna handlade om ömsesidigt intressanta handelsutbyten och inte om storskaliga åkerbruksplantager, så var allt väl, tycks lenaperna ha menat. 
  Även om lenaperna utsattes för dödliga epidemier och krig före 1681 så var indianerna mer talrika i området än europeerna. Man tycks också kontrollera de vitas förehavanden. Någon expansion norr om ”The Falls of the Delaware”, nuv Trenton, New Jersy accepterar man inte. Vissa författare liknar förhållanden här mer med den som senare kom att kallas ”The Middle Ground” kring Stora sjöarna, även förhållanden i kustkolonierna i övrigt.

Under 1600-talet, innan William Penn anländer, utvecklas ett fredligt samröre mellan de tidiga kolonisterna och Lenaperna i området. Man föredrog fredliga förhållanden, relgionsfrihet, samnyttjande av landet mm allt för att möjliggöra goda affärsmöjlighter och vinstgivande handel. Ett pidginspråk växer fram som underlättade förståelse och handel. 

1660 juni 17
Holländska källor uppger att en del Delawarer börjar lämna sina fädernesbygder. Sju kanoter med krigare, kvinnor och barn färdas nedför Delawarefloden för att bosätta sig bland Susquehannockerna.

1661-63  Smittkoppor bland Minquas som också sprider sig bland Delawarerna.

1663 
Weslager uppger att holländska dokument säger att Seneca (=irokeser i alllmähet) attackerade Minquas vid Susquehanna och att ett antal Delawarer ur Armewamexbandet lämnade New Jersey för att hjälpa Minquas med försvaret. Vidare berättas hur irokeserna anfallit delawarer en bit ovanför de svenska nybyggena, ja de hade t o m mördat en gammal svensk farmare och skalperat honom. (Weslager s 133). Sålunda tydliga vittnesbörd om fientligheter mellan irokesförbundet och Delawarerna vid den här tiden.

1664 Den holländska kolonin New Netherlands blir nu brittisk. Karl II av England förlänar kolonin till sin bror James, hertig av York, (Han blir sedemera kung av England under namnet James II). Kolonin kallas alltså nu New York. Med engelsmännen hade Delawarerna svårare att dra jämt. 

1674 skickar hertigen av York en ny guvernör till kolonin, major Edmund Andros.
Vid den här tiden pågick fejder mellan Mahikaner och Mohawker kring Albany, Kung Philips krig var på väg att bryta ut i New England (1675) och irokesförbundet terroriserade Susquehannockerna. Andros begrep att irokesförbundet kunde vara en maktfaktor och fann fyndigt på att marknadsföra begreppet ”The covenant Chain”, förbundskedjan, för att skapa förtroende och stöd bland irokeserna. Irokeserna kallade Andros för Corlaer, en term som kom att användas för att titulera en rad senare guverörer. Egentligen var Corlaer en förvrängning av holländaren Arent Van Curlers namn. Curler som var en favorit bland indianerna i den New Netherlands. 

1675 13 maj 
Andros arrangerar en fördragskonferens i New Castle, mellan koloniala styresmän, fyra Delawarer från New Jerseysidan. Dessa Delawarer ansågs mest fientliga till engelmännens närvaro. Andros förklarade sin vänliga inställning till indianerna och skapade till slut uppenbarligen förtroliga förhållanden. Lite i motsats till situationen i Maryland och Virginia. (Det är lustigt f ö. Andros talade av olika skäl såväl danska som svenska obehindrat. Vid fördragets sluförande gav Andros indianerna presenter, fyra rockar och fyra ”lapp-cloathes”. Samedräkter!!?? [Weslager s 146])
  Fler och fler nybyggare koloniserade New Jerseysidan av Delawarefloden. Landet hade vederbörligen köpts av indianerna 8 februari 1673. (Weslager s 147) Och fler landköp blev det. Även om de vita inte var många på västsidan av Delawareviken så störde de indianernas jakt och sedvanliga leverne. I söder hade Siconeserna i stort sett försvunnit och andra grupper drog norrut t ex till stamfränderna vid Shackamaxon (nuv Kensington). 
Archives of the State of New Jersey lär skall innehålla ett antal referenser till de vitas landköp.
Sjukdomar, sprit och allmänt elände börjar karaktärisera indiansamhällena i allt högre usträckning. Detta skapar förstås spänningar gentemot de vita nybyggarna. 

1675 omkring
Susquehannockerna försvinner ur historien som en egen grupp. De uppgår antagligen i irokesförbundet och lär väl till stor del ha utgjort vad som senare kom att kallas Mingos.

Jennings, Francis
Glory, Death, and Transfiguration : The Susquehannock indians in the Seventeenth century. - (Proceedings of the American Philosophical Society ; 1968:1) JSTOR

1677
Lee Sultzman hävdar (Delaware History)  att Delawarerna tvingades betala årlig tribut vid Conestoga efter 1677. Lenaperna blev en del av ”förbundskejdan” (Covenant chain), en ickedemokratisk allians där endast irokesförbundet hade makt och hade rätt att tala i rådslag. Allmänt så betraktade irokeserna Delawarerna och andra medlemmar av ”Förbundskedjan” som underlägsna ”De sex nationerna".

1682
Andros efterträds av Thomas Dongan, som var guvernör i New York 1682-1688

1682 15 juli William Penn köper land av Delawarerna
 Innan Penn själv kom till Amerika skickade han sin kusin William Markham som ställföreträdare, i avsikt att handskas med administrativa frågor. Markhams första steg var att söka hjälp av en sakkunnig, som i det här fallet var svensken Kapten Lasse Cock, erfaren vad gällde indianfrågor talade han också Delawarespråket flytande och hade ett gott anseende bland indianerna.
Först holländare, sedan svenskar, därefter engelsmän och nu går styret av det gamla Delawarelandet över till Kväkaren William Penn som nu via Markham köper land av Delawarerna. Det gäller ett område som utgörs av hela västra Delawarevikens kust samt landet mellan floden och Lord Baltimore’s Maryland. Territoriet nådde norrut så långt som till 43e breddgraden. (Lands from the falls of the Delaware opposite Trenton extending to Neshaminy Creek in Bucks County, including thee small islands in thre river.) Han har fått landet som förläning (grant) av Charles II och hertigen av York. Det är ett land där de flesta Delawarerna bor. Varför Markham ville åt just den här trakten, säger Weslager, är för att Penn ville ha land för sin privata egendom vid Delawarefloden norr om Philadelphia, och där Pennsbury senare uppstår. Penn betalar bra för landet. Hans hederliga sätt eller enkla auktoritet tycks ha skapat acceptans såväl bland holländare, svenskar och indianer, att nu var landet hans, baserat på engelske kungens förläning.
 Innan Penn själv kom till Amerika skickade han sin kusin William Markman som ställföreträdare, i avsikt att handskas med administrativa frågor. Markhams första steg var att söka hjälp av en sakkunnig, som i det här fallet var svensken Kapten Lasse Cock, erfaren vad gällde indianfrågor talade han också Delawarespråket flytande och hade ett gott anseende bland indianerna. 
   Initialt forsätter det fredliga förhållandet mellan nybyggare och indianer. Det är bara det att nu börjar europeerna bli många.

1683 23 juni. Penn köper mer land av Delawarerna.
 Sedermera var Penn personligen närvarande vid andra landköp. Så t ex 23 juni 1683. Nu köps land mellan Neshaminy och Pennypack creeks, ett land som hänger samman med det som Markhams köpt tidigare. En av de säljande hövdingarna är Tamany (Tamanend). Av andra indianer köper Penn samma dag  (eller dagen efter) land som sträcker sig längs Neshamin Creek. 


1683 2 oktober.
Land som ligger mellan Chester Creek och en flod som indianerna kallade Quing Quingus (nuv Duck Creek, i Delaware). Västgränsen för landköpet angavs till ”så långt som en man kan till häst rida på två dar”.  Somliga historiker har antagit att Duck creek var en sydgräns för Delawarelandet, men Penn och hans agenter såg ingen mening i att utsträcka landköpen söderom Duck Creek, då man ansåg att engelmän köpt det landet under Hertigen av York-tiden. Likaså angavs landets norr gräns som belägen så långt bort en man kan gå till fots på två dagar. Detta förebådar i mycket vad som senare skall hända med ”The walking purchase”. 
  Det köptes mer land, men det viktiga är att Penn systematiskt utökade sina landanspråk längs Delawareflodens västra strand. Alla landköpen utgjorde hjärtat i Penns koloni. Philadelphia, Chester, Marcus hook, Wilmington, New Castle. Många gånger betalade han indianerna en gång till, vad som redan köpts av svenskar eller holländare. Nu var det bara en skillnad: Indianerna förstod mycket väl att de för all tid överlät sitt land till engelsmännen. 
  Penn hade heller inget intresse av att fördriva indianerna från landet de sålt. Man menade att där indianerna hade sina byar ändå var deras land och detta kunde inte säljas vidare av de vita. Så länge Penn levde, levde han med den uppfattningen att indianer och vita kunde leva i fred och under hans levnad inträffade inga mindre roliga incidenter vad gäller detta. 
  Mer konkret så hade indianerna vid försäljningen av land 1683 till Penn, landet mellan Christina River och Chester Creek, reserverat för sitt eget bruk land längs Brandywine en engelsk mile på var sida. Detta landet innefattade byn Queonemysing vid Big bend och det gav dem också tillgång till floden för fiske och rätten att jaga i landet som omgav floden.
  Mycket av folktraditionen berättar om Penns omsorger om indianerna och om umgänget med dem. Den berättelse som lever kvar längst är den om hans förhandlande med Delawarerna under ett mäktigt almträd vid Shackamaxon, ett helt obekräftat möte som förevigats i den välkända tavlan av Benjamin West. (Nedan). 

Fortfarande sålde alltså Delawarerna själva land, utan att fördenskulle irokesförbundet lade sig i processen, eller hindrade den. Redan nu skall emellertid Delawarerna ha betraktas som kvinnor i ”Förbundskedjan”, The Covenant Chain. Mer om detta kring fördraget i Lancaster och sidan om ”Diplomati”.

 

1718 William Penn dör
Penn vistades bara fyra år i Amerika av tiden mellan 1682 och 1718. Att det var hans personliga auktoritet som skapade mycket av lugnet i kolonin står utom allt tvivel. När Penn inte var där började oroligheter att skymta vid horisonten. Efter hans död blev hans andra hustru Hannah Callowhill ansvarig för hans affärer, och de tre söner Penn hade med henne blev arvtagare till Penns land. 
  Oro uppstod efter hand bland indianerna. Viltet blev mer sällsynt, marknaden för bäverskinn gick ner i Europa. Efterfrågan på hjortskinn skapade nya jakt och handelsmönster. Män i England, särskilt på landet, bar nu hjortskinnsbyxor och jackor, något som naturligtvis var högst vanligt i de Amerikanska kolonierna. Hjorten var nu sällsynt i Delawaredalen och de indianska jägarna fick bege sig bortåt Elk River och till Susquehanna, vilket tvingade dem att vara hemifrån långa tider. 
  Många av indianbyarna i Delware och södra New Jersey hade övergivits i takt med att de vita blev allt fler. En mycket decimerad delawarebefolkning hittar vi nu i skilda enklaver längs västra Delawarefloden.

1. Den första var Tulpehocken, 
En större by, eller samling av byar låg i övre Schuylkills avrinningsområde i Pennsylvania mellan South Mountains och Blue eller Kittatinny Mountains, i en rik, vacker dal kallad Tulpehocken, efter den största Delawarebyn som låg i trakterna av nuvarande Stouchsburg. Andra små byar finner vi utspridda i dalgången längs Tulpehocken creek som tidigare mest varit delawarernas jaktmarker. Om det sistnämnda se:

Brunner, David B. 1835-1903
The Indians of Berks County, Pa., being a summary of all the tangible records of the aborigines of Berks County, with cuts and descriptions of the varieties of relics found within the County. - Second and revised ed. - Reading, Pa. : Eagle book Print, 1897. - 257 p : ill. Index. + Pl.

  Delwarerna som tidigare levt nedströms (bl a Shackamaxon och Passayunkbyarna) kunde inte stå emot inflödet av tusentals Tyskar, Schweizare och Skotsk-irländare som strömmande in i Philadelphia. Engelska och Walesiska kväkare hade redan förvandlad de skogklädda områdena mellan Delaware och Schuylkillfloderna till livliga kommersiella centra med varv, banker, pubar, kyrkor och hundratals bostäder av tegel.  Man såg ingen ände på de vitas befolkningstillväxt. 1717 hade de räknats till över 10.000. Philadelphia såg ut att växa till den största staden i de tretton kolonierna. 

Du Ponceau, Peter Stephen 1760-1844
A memoir on the history of the celebrated treaty made by William Penn with the Indians under the elm tree at Shackamaxon, in the year 1682. - 1836. 

De tidiga nybyggena Wilmington, New Castle och Chester fick Delawarerna att flytta norröver och man samlades kring Schylkill i några små byar. Utvecklingen av staden Philadelphia fick andra att flytta nordväst mot Delawareflodens huvudvatten där de kände sig någorlunda ostörda för en tid. Delawarer från skilda små bosättningar drogs mot Tulpehockenbosättningarna. Bland dem märks Okehocking, vilka övergav landet i Chester County där Penn skapat en reservation åt dem. Prolemen började bli märkbara. Även om delawarerna önskade vara ifred från de vita, så kunde de inte klara sig utan deras varor.
 Bland de namn på ledare som nämns bland indianbyarna som börjar uppstå i övre Schuylkill finns Manangy, Skalitchy och Sassoonan (Alumapees eller ibland Olumapies). Skalitchy kan vara en ättling till Tamenund, eller rent utav vara densamme. Manangy figurerar en hel del i gamla koloniala dokument. Han var tidigare ledare för ett av Delawarernas band som bodde när ”the falls of the Delaware” i trakten av Trenton, men när indianerna började samlas åt Tulpehocken till så suddades dessa tidigare små geopolitska bands identitet ut helt och hållet. En del grupper hade förintats av sjukdomar, andra hade reducerats till att endast omfatta en eller ett par famljer.
  Även om indianerna bosatta i Tulpehocken kallades Delawarer så börjar begreppet Unami dyka upp i gamla dokument från tiden. Begreppet användes mest för att skilja dem från Munsies.
  Myndigheterna i Pennsylvania hade uppenbarligen ett stort behov att ha någon utvald indianledare att förhandla med bland dessa splittrade grupper av Delawarer och de försökte därför göra Sassoonan till titulärhövding över såväl Unami som Munsies. 

2. Brandywinedelawarer.
 Den andra enklaven bestod av Delawarer som levde i Brandywineflodens dalgång och deras största by kallades Queonemysing och ett antal byar fanns omkring.
Namn på ledare som levt kvar är Oholykon, Peyeashickon och Wililikyona samt en ledare som tycks ha besuttit större inflytande över hela Brandywinegruppen, Checochinican. Så länge som den här gruppen levde kvar kring Brandywine fungerade de som en oberoende politisk grupp, självständiga gentemot Sassoonan och Unamidelawarerna i Tulpehocken. 

3. Delawarerna vid "The Forks"
Den tredje gruppen bebodde ett område där Lehigh River, även kallad West Branch, flödade samman med Delawarefloden. Landet kring flodernas sammanflöde, och landet kring de två flodernas sträckning ända bort till Blue Mountains, kallades ”The Forks”. Begreppet kunde utsträckas till att gälla landet norrut från Tohickon creek (Tohiccon) till Kittatinnybergen. Här hade sedan länge varit jaktmarker för Unalimi-Delawarerna, eller ”upstream” people. Området associerades med släkter som leddes av Menakihikon, Tishecunk (Tishcohan), Lappawinzo (2) och Nutimus. De hävdade att landet aldrig sålts till William Penn. Byarna här blev också tillflyktsorter för ett antal indianfamiljer som tvingats lämna New Jersey. Kända är också Tatamyfamiljen och en del andra Delawarer från Minisink som kom dit. Kapten Harris, en uppmärksammad Delaware, tog sin familj med sig över floden för att bosätt sig vid Pocooco. En av hans söner ”Honest John” flyttade också från Trenton till ”The Forks. Han är mer känd som Teedyuskung.

Dessa Delawarer som levde vid Tulpehocken längs Schulylkil, längs Brandywine och vid ”The Forks” skall man komma ihåg, levde fortfarande på land som tillhört dem så länge någon kunde minnas. William Penn hade lovat att han aldrig skulle tillåta någon att lägga beslag på det. Men nu var han död och Pennsylvanias guvernörer brydde sig inte om påstådda muntliga löften. Dessutom var de beroende av provinsens officiella indianpolitik som involverade relationer till Irokesförbundet ”De fem nationerna”. Och de
spelade roll. Av inte fullt klarlagda skäl hade Delawarerna sedan några år varit helt i Irokesernas händer.  Se mer sidan ”Diplomati” och Weslager s 180-181 och nedan 1709.

Buck, William
Lappawinzo och Tishcohan : chiefs of the Lenni Lenape. -  1883. - Jstor

Colonial records of Pennsylvania (Archive)
Minutes of the provincial council of Pennsylvania Vol 3. - 1852.

1709 26 juli
Sachemerna Owechela, Passakassy, Sassoonan och Skalchity träffade guvernör Charles Gookin och hans rådsmedlemmar i Philadelphia. De ville informera guvernören att de tänkte företa en resa i syfte att besöka ”De fem nationerna” och de hade förberett sig med 24 wampumbälten att använda som tribut. Resan ställdes väl in då irokeserna meddelade att de tänkte komma ner till Conestoga för att motta tributen, både från Delawarerna och från Marylandindianerna ”who are all Tributaries to the said five nations.” (Colonial Records 2 s 471) 

1712 19 maj
Sassoonan, Skalitchy och elva andra delawareledare mötte guvernör Gookin och hans råd. Skalitchy som talesman för delegationen informerade guvernören att ”many years ago being made Tributaries to the Mingoes or 5 nations & being now about to visit them” och ville visa guvernören de 32 wampumbälten som skulle utgöra tributen. Man visade Gookin också den väldiga fredspipa man fått av irokeserna. Den bestod av ett stort huvud av sten och fjädrar placerade så att de liknade ett par vingar. De hade alltså fått pipan av ”De fem nationerna ”who had subdued them and obliged them to be their tributaries”. Och pipan var ett tecken på deras relation. (Colonial records 5 s 402)