google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

Mytologi och trosföreställningar


MYTER OM TRICKSTERN OCH KULTURHERON
Hos många Nordamerikanska indianfolk figurerar i myter och berättelser ett antal figurer av svårgripbar karaktär. Ofta kallar man dem tricksters och/eller kulturbringare.  Trickstern förkroppsligar två motstridiga roller. I myterna är han opåliglig , ja omoralisk karaktär, som bryter tabun, är lögn och tjuvaktig asocial och sexuellt aktiv. Hans goda sida är många gånger rollen som kulturbringare (Culture hero). Här formar han världen människorna bor i, bekämpar monster som hotar den, stjäl elden åt människorna och är alllmänt ansvarig för hur världen ser ut, utan att fördenskull skapat den. Han tillhör mytens värld. Existerar det en skapare eller ”höggud” så hör han däremot inte till myternas värld. Hos Mikmaq finns det tecken på en viss höggudstro, men oftast är det som betecknas som gud en overksam figur som kanske skapat världen men nu vilar från sin skapelse. Den vanliga allmänna miqmakska förhållningssätet till det som kan betecknas som ”övernaturligt” just rent generellet så och kallas för manitou. Att offra tobak till maniouts (=försäkra sig om att jakten går bra, att inget skall gå åt skogen, att våren kommer etc) tillhörde om man får tro de gamla texterna något som tillhörde vardagen. Hos somliga teologiskt intresserade indianer kan väl manitou stundtals inte bara vara ”övernaturligt” i allmänhet utan i sin mest potenta manifestation en gud ”Manitou”.

  Trickstern och/eller kulturheron är ju i motsats till skaparguden lik vår egen värld, han blir en representant för det övernaturligas nyckfullhet och ibland farliga natur. Men som sagt, han finns i berättelser som på ett ofta humorisktisk sätt förklarar varför världen ser ut som den gör. Han figurerar nästan aldrig i ”den dagliga religionen". Man offrar inte till mytologiska figurer eller försöker påverka dem genom magi eller åkallan. Däremot är ju jaktmagiska riter, mest enskilda mycket vanliga, så Kluskab som ”djurrådare” får man ju se upp med. 

DJURRÅDAREN
Inte sällan är han förknippad med ”djurrådaren”, den som är djurens kung och med vilken man en gång i tidens början slutit överenskommelser med om att djuren självmant skall ge sig som jaktbyte till människorna, på villkor att människan behandlar djurens ben etc med respekt. Om inte människan behandlar djuren på rätt sätt så gör de sig osynliga och inget vilt står att få tag i. Bland Östra Nordamerikas algonkiner heter han ofta den Store Haren, ett uttryck som understryker hans djurrådarfunktion. Hos Mikmaq och flera grannfolk är han ovanligt nog en antropomorf (människoliknande) gestalt. Här heter han Kluskap eller Glooskap och påminner till en del om shamanen, men hos Mikmaq är han övervägande en vänlig karaktär. En vandrande magiker som kana förändra landskapet, lära ut kulturella företeelser.
TVILLINGGUDAR I MYTEN är inte ovanliga, eller i alla fall en person som den godes motsats.
I Lelands uppteckningar av Mikmaqmyter (se nedan) finns just en annan person som står för ondskan eller i alla fall skapar bekymmer för människonra. Det är den opålitlige Lox (som naturligtvis för tankarna till nordbornas Loke). Lox brukar figurera som ett djur, ibland en grävling, ibland en järv.

UPPTECKNINGAR AV MIKMAQMYTOLOGIN
Vi känner till sago- och mytberättande bland Mikmaq redan från 1600-talet. Denys nämner sagoberättande av traditionella myter om djur, se: Denys, Nicolas:The description and natural history of the coasts of North America) 1672 (1908) sid 418-19.
 
Man skall förstås ha i åtanke att när man började mer systematiskt nedteckna dessa myter i slutet av 1800-talet så hade Mikmaq just varit i kontakt med europeeisk kultur i fyrahundra år och deras kultur hade genomgått förändringar. Så också den muntliga traditionen kan man anta. Men eftersom skrivkonsten inte var särskilt utbredd så spelade den muntliga traditionen fortfarande en viktig roll. Berättelserna om Kluskap var fortfarande ett medel för att tolka världen som omgav dem.

  De tidigast försöket att beskriva Kluskap och Mikmaqs berättartraditioner gjordes av Silas Rand joch Charles Leland.

Rand, Silas Tertius, 1810-1889
Legends of the Micmacs / by Silas Tertius Rand. - New York : Longmans, Green, 1894. - 452 p. - (Wellesley philological publications)

Leland, Charles Godfrey, 1824-1903
The Algonquin legends of New England : or, Myths and folk lore of the Micmac, Passamaquoddy, and Penobscot tribes / by Charles Godfrey Leland. - London : Sampson Low, Marston, Searle & Rivington, 1884. - 379 p. : ill.

Leland, Charles Godfrey, 1824-1903
Kulóskap the master, and other Algonkin poems / Translated metrically by Charles Godfrey Leland and John Dyneley Prince. - New York : Funk & Wagnalls, 1902. - 370 p. : ill.

Mikmaqs överlägsna sätt att leva och jaga i vildmarken (woodcraft), rönte naturligtvis uppmärksamhet  bland turister och andra resenärer i området. En av dessa turister Löjtnant Arthur Gordon tog tillfället i akt och skrev ner en del berättelser han hört kring lägereldar i vildmarken, en del av dessa handlade om Kluskape, i hans versioner ”Clote Scarp”. Hans anteckningar trycktes som ”Wilderness Journeys in New Brunswick”, i "Vacation Tourists and Notes of Travel in 1862-3. Den texten är antagligen källan till andra texter om Kluskap som publicerades senare i en handbok för turister ”The Maritime Provinces : Handbook for Travellers” (Sweetser [1883] 1890. (Här heter trickstern/kulturheron Glooscap).


Rands syfte med nedtecknandet av Mikmaqmyterna var mestadels som ett verktyg för att underlätta hans arbete som missionär. Hans mål var ju att omvända de katolsk/hedniska Mikmaq till protestantismen. Leland däremot var en person väl inläst på tyska romantiska författare och var snarast efter att hitta texter som skapade det stora Mikmaqska eposet, en pendang till Longfellows Hiawatha, eller tyskarnas poesi i romantikernas tjänst för att hitta den tyska folksjälen. Detta med att romantisera indianen i berättelser skall nog skiljas från oskicket att romantisera indianernas tillvaro och göra dem till någon slags ekologiintresserad naturvårdare. Självfallet aktade man sig för rovjakt och i övrigt att förstöra sina få näringskällor. Det blev förstås annorlunda när de vita introducerade västerländska varor och då särskilt brännvin. Beklagligt bidrog indianerna själva till att rovjaga för snöd vinnings skull. Bävern  t ex var helt utrotad i Nordamerika kring sekelskiftet 1800-1900.

Sålunda är nedteckningarna av Mikmaqs myter och annan folklore ofta förknippade med romantiska idéer. Men trots det kan vi till en del klarlägga indianernas förhållande till världen de levde i. 
  Myterna och sagorna var ofta etiologiska, d v s förklarade varför saker var på vissa sätt. I andra fall var berättelserna instruktiva. Det kan vara så att konsten att göra upp eld med träpinnar, tillverkar pil och båge, snöskor eller annat. 

Mikmaq och relationen till landet de levde i.
Det är självklart så att indianernas nomadiska jakttillvaro skapade en intim kunskap om platser, och forskare var särskilt fascinerade över hur personer kunde memorera hela kartor av landet. En nämnd informatör, Peter Ginnish täckte ett område på över 600 miles och kom i håg 305 platsnamn. På samma sätt hade man förstås en ingående kunskap om djur av alla de slag som fanns i deras närområde. Rand lade märke till hur Mikmaqs observationer av naturen indirekt var sammanflätade med deras berättelser.







Alger, Abby L
In indian tents : stories told by Penobscot, Passamaquoddy and Micmac indians / to Abby Alger. - 1897.




Speck, F G.
Some Micmac tales from Cape Breton Island. - (American Journal of Folk Lore)


© Staffan Jansson 2017