google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

Mikmaq


MIKMAQ

Wiki  CanadEnc +    Mikmaq history - Tolatsga  Kronologi Akadien  Handbook
Mikmaq portraits collection at Nova Scotia Museum.
Elsipogtog First Nation

”Souriquois” var ett begrepp som användes av fransmännen om Micmac, men kanske även om Maliseet-Passamaquoddy. Britterna kallade dem ”Tarrantines” . Eget namn ”ulnoo” (L’nu’k) vilket som vanligt knappast är ett namn utan ett allmänbegrepp för ”människor”, eller helt enkelt ”vi”. En tidig missionär som Le Clercq kallade dem med en geografisk benämning ”gaspesians”, medan Maillard använde termen ”mickmakis” som är en fonemisk transkription av ni’kmaq som betyder ”min släkting”. Den moderna stavningen Mi’kmaq har initierats av Nova Scotia Museum.


Mikmaqindianerna levde när de vita träffade på dem längs Kanadas provinser längs Atlantkusten (New Brunswick och Nova Scotia) och på Gaspéhalvön i Quebec, men också i nordöstra Maine (USA). Senare kom de också att befolka New Foundland.
  I någon mening borde Mikmaqs kanske hänföras till det Subarktiska kulturområdet med tanke på att de inte hade något jordbruk, jakten var det viktiga, samt att schamanen som företeelse är starkt förankrade bland dem. Men historiskt är det enklare att se dem som nordliga New Englandfolk och av flera andra skäl får de utgöra de marginella grupperna i Östra Skogslandet.

Mikmaqindianernas traditionella sätt att försörja sig var alltså jakt och fiske och förstås insamling. Byarna och byarnas placering varierade förstås beroende på årstid. På hösten delade Mikmaqs upp sig i små grupper för att jaga älg och caribou. När våren så kom kunde man leva i störrre enheter längs kusten eller längs något vattendrag för att fiska. Grupperna kom att tillhöra olika distrikt, var och en med sin egen ledare, vilka i sin tur kunde samlas i rådslag för att bestämma frågor av vikt. Med all sannolikhet var dessa ledare identiska med en släktäldste eller någon stark man i släktgruppen. 



HISTORIA
Mikmaq har en intressant tidig historia, en ”pre-contact” period före år 1600. En tid innan regelbunden kontakt var etablerad med fransmän och engelsmän.  Väldigt mycket som rör den tiden är kontakter som bygger på indicier och osäkra påståenden, men som man inte kan negligera. Det är t ex inte alls omöjligt att baskerna fiskade torsk i området innan Columbus upptäckte Västindien, och visst hade nordiska vikingar haft ett jaktläger på New Foundland kring år 1000. Det är mycket möjigt att vikingarna mötte Mikmaq och att det var dem man kallade skrelingar. I själva verket är det möjligt Islänningarna gjorde expeditioner till Nordamerika långt in på 1300-talet. 
  Kring 1521 skall portugisiska fiskare haft ett nybygge på Cape Breton. Platsnamn som härleds till Mikmaqspråket finns på Portugisiska kartor från 1550. Brev, publicerade manuskrip och loggböcker från den här tiden beskriver också möten med indianer.
Med fördel läser man mer om detta i:

Biggar, H. P.
The precursors of Jacques Cartier 1497-1534 : a collection of documents relating to the early history of the Dominion of Canada… / edited by  H P Biggar. - Ottawa : Government printing bureau, 1911. - 213 p. : index.

  Mikmaq bodde längst norrut i New Englands och Kanadas maritima kustlandskap och här fanns det gott om fisk, särskilt torsk. Snart fick vita upptäcksresande kunskap om de goda fiskevattnen under början av 1500-talet. Fiskare kom till torskvattnen från Portugal, England och Frankrike. Varje år korsades Atlanten och man landade hem fartyg fulla med fisk. Man började förstå att den nya kontinenten innehöll värdefulla saker, i all synnerhet fram emot 1600-talet då bäverhatten blev en sådan modesak i Europa att handel med indianerna gick över till handel med bäverskinn. Indianerna kunde lätt byta till sig allt vad de önskade av de vita i form av järnkittlar, gevär, krut, pilspetsar av järn etc.
  Snart började också mindre angenäma effekter skönjas som konsekvenser av umgänget med europeerna som besökte området. Epidemier och missionsförsök följde på varandra. Snart tvingades så indianerna att delta i stormaktskampen mellan England och Frankrike och så mot 1800-talets första del kom vågen av nybyggare som gav den traditionella indianska kulturen dödsstöten. Mikmaqs förlorade sitt land och tvingades bosätta sig på reservat. 


  

Sjukdomar i de vitas spår
Demografiskt innebar mötet med de främmande vita en katastrof för Mikmaq. Det är svårt att avgöra hur många de kan ha varit vid de första kontaktögonblicken under 1500-talet, men många forskare menar att de epidemier som härjade reducerade indianbefolkningen med upp till 90 procent. I siffror varierar bedömingarna om antalet offer i sjukdomar man inte hade motståndskraft till mellan 6000 och 100 000 individer. En siffra som verkar mer sannolik har en forskare fixerat till 35.000.  Den välkände hövdingen Membertou (DCB) berättade för en missionär att i hans ungdom hade Mikmaqs varit så många som håret var på hans huvud. Till en början höll indianerna missionärerna ansvarig för eländet. Anne Christine Hornborg som skrivit om saken talar om att förlora barn, familjeförsörjare och viktiga nyckelfigurer i stammen på bara ett par årtionden måste ha skakat mikmaqsamhället i grundvalarna. Man kan ju tillägga att bland nyckelpersonerna fanns sådana som ”kunde” det traditionella livet. Som visste ”hur man gjorde”. Med tiden när pilbågen bytts mot gevär, eld gjordes med stål etc så föll den traditionella kunskapen och man kunde inte ens om man ville återgå till gamla tider och sätt att leva. 

Källtexter för 1600-talet framför allt Jesuiternas berättelser. 

Jesuit Relations
Vol I Acadia 1610-1613 
Vol II Acadia 1612-1614
Vol III Acadia 1611-1616 
Vol IV Acadia and Quebec 1616-1629
Vol 72 Index.

Denys, Nicolas
The description and natural history of the coasts of North America (Acadia) / by Nicolas Denys ; translator and edited, with a memoir of the author, collateral documents and a reprint of the original by William F Ganong. - Toronto : The Champlain society, 1908.   Wiki om Denys.

Le Clercq, Chrestien,approximately 1630-approximately 1695  Wiki
First establishment of the faith in New France/ By Father Christian Le Clercq, Recollect missionary. - New York : Shea, 1881.
  Vol 1. - 410 p.
  Vol. 2. - 354 p + Index. 

Lescarbot, Marc 1570?-1630?
Nova Francia : A Description of Acadia 1606 / Translated by P. Erondelle ; With an introduction by H P Biggar. - New York : Harper, 1928. - 394 p.
  Lescarbot är inte särskilt precis vad gäller vilka indianer han talar om.


Handel och Mission
Under 1600-talet ökade särskilt handel med de vita. Man hade inte mycket att välja på, och naturligtvis var de vitas varor högst attraktiva för indianerna. Fransmännen skapade emellertid goda relationer med indianerna och grundade en handelspost på Sainte-Croix Island (Maine) 1604, men snart flyttade man sin handelsstation till Port Royal. Utan Mikmaqs hjälp hade fransmännen inte överlevt de första vintrarna. Intressant är att bland de första prästerna som anlände till kolonin 1610 var en Jessé Fleché. ((Enligt Anne Christine Hornborg skulle han ha varit hugenott, alltså protestant. (ACH 2008 s 6) Samuel Champlain som snart var en av motorerna i kolonin tycks också ha varit hugenott (men det mörkad han väl, liksom det mesta annat kring sin person) och just hugenotterna har spelat en väldig roll i handeln med bäver och med kolonisationen av Nordamerika. Men det var ju långt vanligare med jesuitmissionärer, och Fleche verkar ha varit en ”sekulär” missionär som fick duga så länge, men rönte en del kritik. Han omvände på löpande band men att delge de döpta någon direkt undervisning i kristendom. Man anar att man gick med på att döpas om man fick något materiell i stället. Gevär kanske. Eller så tvingade Membertou övriga och erhöll själv en del fördelar)).
  Hur som helst, hur än missionärerna lyckades med att omvända indianerna så började man att samlas kring missionsstationerna för där fanns handelsmän med begärliga varor och snart var man beroende av de vitas varor. Mikmaqvärlden började så saktelliga att förändras. Vad som hör ihop med handel är förstås bäverjakten som nu intensifierars till gränsen av utrotning. Bäverskinn var det som vita handelsmän ville ha och de fick de. På samma gång som man jagar för avsalut, på samma gång minskar tiden för jakt på annat ätbart vilt. Ytterligare en faktor som gjorde indianerna beroende av handelsboden. När bävern väl var utrotad, så minskade möjligheten att erhålla fransmännens varor på samma gång. Missionen i sig undergrävde förstås på sikt mikmaqs hela världsbild. 

Snart drabbade kolonialmakaterna england och frankrike i krig, mycket p g a tillgången till pälsdjuren. Mikmaqs slöt upp på fransmännens sida och det kostade många av dem livet.  Genom fördraget i Utrecht 1713 fick England kontrollen över Nova Scotias fastland. Franska missionärer tilläts ha sin verksamhet kvar så länge de respekterade England som auktoritet. Cape Breton fortsatte emellertid att lyda under fransk juridiktion och många Mikmaq flydde till ön. Andra valde att stanna på de hemvanda jaktmarkerna. På 1720-talet hårdnade stridigheter mellan Mikmaq och engelsmännen och blev snarast till öppet krig och engelsmännen intog en attityd av snarast etnisk rensning. Än värre blev det när de franska allierade deporterades från provinsen 1755. (Fördrivandet av Akadierna).

Missionären Maillard skrev ett brev 1746 till England för Mikmaqs räkning, där han förklarade att de krävde att ha sitt land i fred, annars fanns ingen återvändo.
(Zemel, Joel: A Mi'kmaq Declaration of War? Pierre Maillard's Letters to Cornwallis and Du Fau, 1749).  Ett hårt slag för Mikmaq var när staden Louisbourg föll i Engelsmännens händer. Engelsmännens antikatolska politik tvingade även de franska katolska prästerna att lämna området. Mikmaq hade svårt med handel och försörjning och tvingades sluta fred med engelsmännen 1763. Eländet tog aldrig slut. Efter Amerikanska frihetskriget flyttade många engelska lojalister  till Kanada. Den engelska befolkningen i Nova Scotia ökade 1782 till 42 000 vilket är tre gånger så många som före Frihetskriget. 

Den viktigaste källan till kunskaper om Mikmaqs under 1700-talet är:

Maillard, Antoine Simon 1710?-1762  DCB
An account of the customs and manners of the Micmakis and Maricheets Savage Nations, Now Dependent on the Government of Cape-Breton. - from an original Fr … / by Antoine Simon Maillard. - London : Printed for S. Hooper and A. Morley, 1758. - 138 p.
  Alt ex.

För förhållanden under 1800-talet finns det verk av den protestantiske missionären Rand.

Rand, Silas Tertius, 1810-1889
A short statement of facts relating to the history, manners, customs, language and literature of the Micmac tribe of Indians in Nova-Scotia and P.E. Island. - Hallifax : James Bowes & son, 1850. - 40 p.

I början av 1800-talet anlände en mängd fattiga emigranter från Europa. Mellan 1815 och 1838 bosatte sig t ex 40 000 skottar i Nova Scotia. 1847 (due to the failure of the potato crop)  anlände 17000 irländare till New Brunswick. Mikmaqs möjligheter till jakt var redan tidigare ansträngda och nykomlingarna gjorde inte saken bättre. T ex 1789 dödade vita jägare 9000 älgar bara för hudadrnas skull på Cape Breton. Laxfloder blockerades av dammar och förorenades av sågverk. 
  Snart började myndigheterna tänka på reservat för Micmac. Man ville göra dem till jordbrukare och skicka barnen till skolor. Allt slutade bara med ett folk i trasor, ett proletariat som särskilt svårt drabbar jägarfolk när möjligheter att leva traditionellt har upphört att finnas. Ett folk blev en grupp tiggare som drev omkring i jakt på någon typ av försörjning. Mot slutet av 1800-talet hade man emellertid funnit sig i tanken på reservat och bosatt sig där. Efter den Kanadensiska konfederationen bildats 1867 så tog det federala styret på sig ansvaret för indianerna, men man fortsatte den gamla brittiska assimillationspolitiken. Reservaten ansågs vara för de minst ambitiösa i stammen som inte kunde finna sin plats i storsamhället. Framgångsrika indianer uppmuntrades att lämna reservaten och bli medlemmar i den Kanadensiska nationen. 
 Var man kvar i reservatet var det ströjobb, säsongsarbete och i viss mån hantverk som gällde .
  Man hade ett par märkliga försörjningskällor, som faktiskt är kraktäristiska för Mikmaq. Man var länge världsledande på tillverkningen av ishockeyklubbor! Ett annat hantverk som skapade en liten försäljning var tillverkningen av spånkorgar, splint-baskets ; [video]

Under 1800-talet fortsate Mikmaq att samlas i juli månad för att fira St Annes dag. Under de år på 1700-talet då det inte fanns några katolska präster bland dem bevarades de nödvändidga ritualerna genom att bandledarna använde missionären Maillards bönbok. Ursprungliga Mikmaqtraditioner hade blandats med katolsk ritual där präster och ceremonier ofta kom att följda Mikmaqs önskemål mer än katolsk ortodoxi. Firandet av St Annes dag motsvarade de urgamla samlingarna av folket under sommaren, en tid då man också kunde konferera och nå ut med budskap till indianerna. Sedan Maillards tid hade den viktigaste mötesplatsen var Chapel Island på Cape Breton.

1900-tal - och framåt
Även om saker blev bättre på reservaten så höll standarden på levnadsvillkoren knappast takt med storsamhället i Kanada. Den ekonomiska depressionen på 1930-talet drabbade Mikmaq hårdre än den övriga nationen. Att modernisera sin tillvaro och inlemmas i det moderna samhället skulle bli en plågsam uppevelse för många Mikmaq. Mellan 1941 och 1943 försökte Indiandepartementet (Departement of Indian Affairs) flytta samman Mikmaq till två stora reservat, Eskasoni på Cape Breton och Shubenacadie på fastlandet. En sådan omlokalisering skulle förstås bryta ned de små lokala grupperna och det blev ett stort misslyckande. Tillsammans med Shubenacadie internatskola som skulle förvandla Mikmaqbarnen till kanadensare, så innebar det hela traumatiska förändringar som man minns än i dag som 





Källskrifter :

Denys, Nicolas

The description and natural history of the coasts of North America (Acadia) / by Nicolas Denys ; translator and edited, with a memoir of the author, collateral documents and a reprint of the original by William F Ganong. - Toronto : The Champlain society, 1908.   Wiki om Denys.

Jesuit Relations
Vol I Acadia 1610-1613 
Vol II Acadia 1612-1614
Vol III Acadia 1611-1616 
Vol IV Acadia and Quebec 1616-1629
Vol 72 Index.


Le Clercq, Chrestien,approximately 1630-approximately 1695  Wiki
First establishment of the faith in New France/ By Father Christian Le Clercq, Recollect missionary. - New York : Shea, 1881.
  Vol 1. - 410 p.
  Vol. 2. - 354 p + Index. 

Lescarbot, Marc 1570?-1630?
Nova Francia : A Description of Acadia 1606 / Translated by P. Erondelle ; With an introduction by H P Biggar. - New York : Harper, 1928. - 394 p.

Maillard, Antoine Simon 1710?-1762  
DCB
An account of the customs and manners of the Micmakis and Maricheets Savage Nations, Now Dependent on the Government of Cape-Breton. - from an original Fr … / by Antoine Simon Maillard. - London : Printed for S. Hooper and A. Morley, 1758. - 138 p.
  Alt ex.

Rand, Silas Tertius, 1810-1889
A short statement of facts relating to the history, manners, customs, language and literature of the Micmac tribe of Indians in Nova-Scotia and P.E. Island. - Hallifax : James Bowes & son, 1850. - 40 p.

Rand, Silas Tertius, 1810-1889
Dictionary of the language of the Micmac Indians : who reside in Nova Scotia, New Brunswick, Prince Edward Island, Cape Breton and Newfoundland / by Silas Tertius Rand. - Halifax, N.S. : Nova Scota Pringting, 1888. - 286 p.

Rand, Silas Tertius, 1810-1889
Legends of the Micmacs / by Silas Tertius Rand. - New York : Longmans, Green, 1894. - 452 p. - (Wellesley philological publications)


Övriga texter:

Fisher, Margaret
The Mythology of the Northern and Northeastern Algonkians in Reference to Algonkian Mythology.
= P 226-62 i: Man in Northeastern North America
Impact of Non-Aboriginal Acitivites on the Mi’kmaq / Heritage New Foundland and Labrador

Hager
, Stansbury
Micmac customs and traditions. - (American anthropologist ; 1895)

Hager, Stansbury
Micmac customs and traditions. - (American anthropologist ; 1895)

Speck, Frank G.
Beothuk and Micmac : Studies of the Beothuk and Micmac of Newfoundland. - 1922.

Wallis, Wilson D.
Medicines Used by the Micmac Indians. - American Anthropologist // 1922-01-01

Elder, William
The Aborigines of Nova Scotia. - 30 p.
= Sid 1-30 i: The North American Review // Vol 12 1871-01-01. (Jstor)

Bromley, Walter
An account of the aborigines of Nova Scotia called the Micmac Indians. - London : sn, 1822. - 11 p.
"The following extracts from publications of Walter Bromley ... "--p. [3]




MYTER OCH FOLKLORE - GLUSKAPE

Alger, Abby L
In indian tents : stories told by Penobscot, Passamaquoddy and Micmac indians / to Abby Alger. - 1897.

Leland, Charles Godfrey, 1824-1903
The Algonquin legends of New England : or, Myths and folk lore of the Micmac, Passamaquoddy, and Penobscot tribes / by Charles Godfrey Leland. - London : Sampson Low, Marston, Searle & Rivington, 1884. - 379 p. : ill.

Leland, Charles Godfrey, 1824-1903
Kulóskap the master, and other Algonkin poems / Translated metrically by Charles Godfrey Leland and John Dyneley Prince. - New York : Funk & Wagnalls, 1902. - 370 p. : ill.

Rand, Silas Tertius, 1810-1889
Legends of the Micmacs / by Silas Tertius Rand. - New York : Longmans, Green, 1894. - 452 p. - (Wellesley philological publications)

Speck, F G.
Some Micmac tales from Cape Breton Island. - (American Journal of Folk Lore)

Dixon, Roland B
The mythology of the central and eastern Algonkins. - 9 p.
= Sid 1-9 i: The Journal of American Folk-Lore // 1909:83.

Chamberlain, A.F.
Nanibozhu amongst Algonkian tribes. - 21 p.
[193]-213 i: The Journal of American Folk-Lore  // 1891:14.


Fiktion

Jones, Susan Carleton, 1864-1926
The micmac; or, "The ribboned way" / by S. Carleton. - New York : Holt, 1904. - 234 p.


Länkar

Zemel, Joel
A Mi'kmaq Declaration of War? 
Pierre Maillard's Letters to Cornwallis and Du Fau, 1749.
Dräkt:

Gaby Pelletier - Mi’kMaq and Maliseet clothing

Svenskar och Mi’kMaq


                                                                                                              

Konstnären Börje Peratt på besök 1996. 

© Staffan Jansson 2017

© Staffan Jansson 2017