FOLKEN I NORDÖSTRA NEW ENGLAND OCH AKADIEN - WABENAKIS
(Kronologi / Bibliografi Akadien)
ÖSTFOLKEN (eg Gryningslandsfolken) WABANAKIS
Folken i Nordöstra New England och Akadien har ett tydligt gemensamt ursprung och ett gemensamt språk. Språket är en gren av den stor algonkinska språkgruppen som vi också hittar söderöver längs hela USAs östra kust ända ned till Powhatanindianerna i Virginien. De kallade sig själva ”Wabanakis” ”Östfolken”.
Med tiden då östfolken växte till i antal så splittrades de, vilket tenderar att vara regeln, upp i nya band med nya ledare och vi känner dessa i historisk tid som som Mikmaq, Maliseet, och Abenakis. (I de gamla källorna beskrivs förstås ofta gruppernas byar och band, med särskilda namn, uppkallade efter gruppens plats i geografin eller efter ledaren, ”den starke mannen, ofta släktäldsten. Att sedan olika kolonialfolk namngav dem på sina speciella sätt skapade inte mindre förvirring när det kom till att idenfiera östfolkens ”stammar”).
Under påverkan av den vita kolonisationen föll emellertid den gamla livsstilen snart i bitar. Krig, europeisk kolonisation och särskilt epidemier reducerade gruppernas antal och deras förmåga att leva enligt de traditionella sätten. Nu tvingades indianerna vid nordkusten åter igen att slå sig samman, och kom att agera i ett lösligt förbund, som nu återigen benämndes Wabanakis. Ett antal ickealgonkinska grupper kom också att samverka med dem, främst irokestalande.
BEOTHUKS
Skilt från dessa östfolk finner vi också i området, på New Foundland de speciella ”röda indianerna” Beothuks
Ursprungsfolkens, indianernas, historia på The Maritime Peninsula och New Foundland.
Det här är området där Frankrike och England som kolonialmakter tidigt kämpade om herraväldet.
Det område som låg öster om Penobscotfloden var länge under franskt inflytande, fram till mitten av 1700-talet. Här mötte indianerna tidigt franska upptäcktsresande. Dessa resor börjar med Pierre Du Gua de Monts expedition till området 1604 och varar fram till dess engelsmännen för en tid drev ut fransmännen från Akadien 1613.
De tidiga franska källorna brukade namn på de indianska grupperna som är annorlunda än vad senare tiders engelskspråkiga litteratur använder. För att krångla till det hela ytterligare så var stammarna mest kända i historisk krigshistoria som St Francisindianer och liknande efter de franskatolska missionsbyarna som anlagts vid St Lawrenceviken (snarast i Quebec) dit de flytt efter hårda repressalier från de engelska kolinisterna.
Vad som hade satt igång fientligheter med engelsmännen i Maine var plundrandet våren 1688 av den indianvänlige fransmannen Jean-Vincent d’Abbadie de Saint-Castains handelpost vid Penobscot i det med engelsmännen omtivstade gränsområdet mot Akadien. Plundringen leddes av den Nya Engländske guvernören Andros. En annan incident som snart följde var när 16 indianer greps vid Saco, Maine av Benjamin Blackman, en fredsdomare, som straff för dödandet av en del boskap i North Yarmouth. Vedergällnig följde förstås. Försök från guvernör Andros att tona ned fientligheterna lyckades inte och 27 juni 1869 anföll ett band Penacookindianer stden Dover, New Hampshire. 24 inbyggare dödades och 29 personer togs till fånga.
Även om indianerna hade egna skäl för att slåss mot de engelska kolonisterna så blev de samtidigt ett slagträ som fransmännen förstod att utnyttja under de kommande kolonialkrigen. Abenakis anfall mot de engelska koloniserna är ett trauma som lever kvar och som orsakat en mängd ovederhäftigt hat mot abenakis genom historien.
Mikma’q, Tarrantines, Souriquois.
Österut från Gaspé och St Johns River levde ett folk som fransmännen kallade Souriquois. Ett folk som var snabba att anamma sin del i bäverhandeln för att byta till sig europeiska varor. De har säkerligen haft längre kontakt med såväl basker som fransmän än vi egentligen känner till. Ett tecken på det är att de tidigt var bekväma med att använda europeska segelfarkoster, shallops. Den här gruppen kallades av engelsmännen Tarrantines. Vi känner dem numer som Mikmaq’s.
Maliseet, Etchemins, Canibas.
Väster om Souriquois, mellan St John och Kennebec Rivers bodde Etchemins, som senare blev omnända i franska källor som Maliseets eller Malicites när det gäller grupperna mellan St Johns och Penobscot Rivers, och Canibas när det gäller banden mellan Penobscot och Kennebec Rivers.
Almouchiquois
Väster om Kennebec och så långt ned i sydväst som Massachuseetts levde ett tredje folk, som Souriquois talade om som Almouchiquois, (hundfolket) och med vilka dem legat i krig. Den här gruppens område började vid Androscoggin River, vilken John Smith senare kallade Almmouchicoggin. Det är folket var språkligt och kulturellt annorlunda än sina östlig grannar, bar annan dräkt och hårstil, använde ekstockar som komplement till björkbarkskanoten och de var jordbrukare. Det tycks som om Almouchiquois försvinner tidigt ur historien till följd av ödesdigra epidemier som härjade bland dem.
Abenakis
Champlain beskrev senare en fjärde grupp, Abenakis, som levde åtta dagars färd söderut från det nyanlagda franska Quebec vid Norridgewock på Kennebec River. Dessa levde i stora byar med stora hus och åkermarker där de odlade majs. Abenakis vara bland de första av dessa indianfolk längs Maines kuststräcka som p g a kolonister och andras närvaro längs kusten orienterade sig mot fransmännen i Quebec och St Lawrencedalen. Förr eller senare kom detta att gälla de övriga grupperna likaså, och så blev de alla kända under namnet Abenakis, eller kanske mer ofta Wabenakiförbundet. Det var naturligtvis en process som pågick hela tiden. De algonkinska banden bytte allianser och områden. Nämnas kan att Engelsmännen identifierade en grupp i Merrimackdalen som de kallade Penacooks. Fransmännen under 1600-talet känner inte till dem men väl Sokokis i Connecticutflodens dalgång. Olika konstellationer av mer eller mindre tillfällig karaktär är säkert normalt bland den här typen av band och klanbaserade folk och utvecklingen fortsatte långt in på 1800-talet, en tid då de flesta folkspillrorna flyttat till Kandada och St Lawrencedalen. Då blev de mest kända som indianerna kring en viss by som fransmännen reserverat åt dem. Så då t ex den kända St.Francis, med St Francisindianer, St Francisabenakis etc. Den typen av ”stam”-namn är förstås vanliga från andra håll. Man samlas kring en handelspostering vissa tider under året och får namn efter detta.
Handel och politik formar också nya allianser. Mellan King Philips krig som för Maines del bröt ut 1675 och Nya Frankrikes kapitulation efter Sjuårskriget 1763 så hade dessa olika indiangrupper ofta agerat tillsammans i olika krigsföretag och på annat sätt. Det mest typiska är att de engelska kolonisterna fasade för de franska indianerna, Abenakis och St Francis som härjade de engelska gränsbyarna på Mainekusten från sina byar i St Lawrencedalen.
Sammanfattningsvis så var det i historisk tid två avgörande trender som förändrade folkens liv. Någon gång strax före den europeiska kolonisationen hade jorbruket fått fäste bland de sydligare stammar som hade klimatförutsättningar för sådant.
Det andra var helt enkelt europeisk kolonialism med bäverhandel, europeiska varor men också smittsamma sjukdomar som förändrade livsvillkoren obönhörligt.
Socialt var de här indanerna mestadels band och klansamhällen som europeerna menade leddes av ”big men”, hövdingar. Men dessa var sannolikt mer släktäldsten som nu i orostider manade fram andra typer av ledarskap; handelshövdingar och krigsledare som tog befälet i kristider.
Materiellt var de helt typiska för den östliga skogsindianen, bodde i wigwams av björkbark färdades på floderna i björkbarkskanoten.
Rosier’s Narrative of Waymouth’s Voyage to the Coast of Maine in 1605 / complete with remarks by George Prince. - 1860
George Waymouth James Rosier
Le Clercq, Chrestien,approximately 1630-approximately 1695 Wiki
First establishment of the faith in New France/ By Father Christian Le Clercq, Recollect missionary. - New York : Shea, 1881.
Vol 1. - 410 p.
Vol. 2. - 354 p + Index.
Lescarbot, Marc 1570?-1642 DCB Wiki
Nova Francia, or The description of that part of New France which is one continent with Virginia [microform] : described in the three late voyages and plantation made by Monsieur de Monts, Monsieur du Pont-Gravé, and Monsieur de Poutrincourt, into the countries called by the French men La Cadie, lying to southwest of Cape Breton : together with an excellent severall treatie of all the commodities of the said countries, and maners of the naturall inhabitants of the same / by Marc Lescarbot. - 1609.
Lescarbot, Marc 1570?-1642 DCB Wiki
Nova Francia : A Description of Acadia 1606 / Translated by P. Erondelle ; With an introduction by H P Biggar. - New York : Harper, 1928. - 394 p.
Use of birchbark in the northeast. - Abbe museum. - 1957.
Gyles, John, 1680?-1755
Memoirs of odd adventures, strange deliverances, etc. in the captivity of John Giles, Esq., commander of the garrison of Saint George River, in the district of Maine. - Cincinatti? : sn, 1869. - 64 p.
Fångenskapsskildring. - Maine. - King Williams war 1689-1697.
1736/1936.
Denys, Nicolas
The description and natural history of the coasts of North America (Acadia) / by Nicolas Denys ; translator and edited, with a memoir of the author, collateral documents and a reprint of the original by William F Ganong. - Toronto : The Champlain society, 1908. Wiki om Denys. CanBio
Smith, Philip H
Acadia : A Lost Chapter in american History / by Philip H Smith ; illustrated. - Pawling, N.Y. : Förf., 1884. - 381 p. : ill
Speck, Frank G.
Beothuk and Micmac : Studies of the Beothuk and Micmac of Newfoundland. - 1922.
Heritage New Fondland & Labrador
Wheeler, George Augustus 1837-
History of Castine, Penobscot, and Brooksville, Maine; Including the ancient settlement of Pentagöet / George Augustus Wheeler. - Bangor : Burr & Robinson, 1875. - 401 s. : ill.
Leland, Charles Godfrey, 1824-1903
The Algonquin legends of New England : or, Myths and folk lore of the Micmac, Passamaquoddy, and Penobscot tribes / by Charles Godfrey Leland. - London : Sampson Low, Marston, Searle & Rivington, 1884. - 379 p. : ill.
Leland, Charles Godfrey, 1824-1903
Kulóskap the master, and other Algonkin poems / Translated metrically by Charles Godfrey Leland and John Dyneley Prince. - New York : Funk & Wagnalls, 1902. - 370 p. : ill.
© Staffan Jansson 2017