Linderholm, Helmer
Vid blå bergens gräns. - 1960. (Sidhänvisningar till den första uppl 1960).
Det är år 1753. För att få klarhet i villkoren vid ett arv förmås två svenskar (Claes Behren och Maurice ”Morits” Björnspets, att bege sig till Nordamerika för att hitta en stamfader. Det är vid tiden för ”kriget mot fransmän och indianer”, alltså sjuårskrget. En mängd agerande i berättelsen behöver presenteras närmare, ty de är historiska personligheter och väl skildrade av Linderholm, som i sin framställning är väl 50 år före sin tid, och tangerar fullständigt modern forsknings syn på skeendet som ligger till grund för romanen.
Man skall alltså hitta en av fyra stamfäders, Tomas Jakobsson, ättlingar. Tomas Jakobsson som var född 1648 följde 1664 en skara utvandrare till trakterna av Sveriges forna koloni Nya Sverige i det nu brittiska Nordamerika. De sista spåren av honom härrör från Leikansbyn, under Vikakoa pastorat vid Delaware, (i Philadelphia) där han skall ha ägt hus och haft familj. Får man inte tag i hans arvssberättigade ättlingar går arvet till den Evangeliska Brödraförsamlngen från Danzig Herrnhutarna, på den tiden betraktade som ”sekterister och Rosencrantzare…”.
Väl komna ut på sitt uppdrag möter de många som yttrar en del nyckelrepliker och som klargör lite av det religiösa virrvar som Linderholm med säker hand navigerar genom:
s. 23 ”…när greve Zinzendorf var här och predikade…Ja han drog rentav in hedningarna i sina garn, det som ingen annan kyrka har lyckats med…ja hundratals av delawareindianerna”.
På sin väg mot den amerikanska vildmarken där man väntar sig hitta den försvunne stamfadern får man veta av en präst att en Laurentius Tomasson avlidit bland Effathabröderna i Betlehem ”vilkas villfarelse han delat de senaste åren”. Detta Betlehem skall ligga tio mil norrvart i Easton county där mennoniterna har ett slags klosterstad. Här får man bekräftat att en Laurel Tomasson kom från Manathanimbygden (jfr även) uppåt Skuilkil ”där det finns många svenskar”. Andra drar sig till minnes ”Jack Tradern, död sedan länge”. Av ”honom fick ju farbror Jack sitt dopnamn”. Kan det leda till Tomas Jakobsson, anfaderns närmaste ättlingar?
Vi får också veta att indianerna, Delawarerna blivit motade bortom Blå bergen. s 34.
På sin väg träffar de bönder med namn som klingar kolonin Nya Sverige, såsom Sven Gunnarsson Rambow. Rambow menar att man inte behöver bekymra sig om indianerna utifall man söker land att odla och bebo. ”Bortåt Blå bergen ligger än de goda markerna öppna och öde för den som vill ta dem i besittning. Indianerna kan ju dra vart de vill bort i ödemarken” s 36. Han säger sig inte lita på indianerna och menar att de säljer landet flera gånger om så är, till olika intresserade. Han tycks inte ge mycket för dem. ”Den där fähunden kapten Jakob och Shinggis (Jfr Chingachgook) som eggade alla de andra att de skulle vägra flytta. Ändå hade deras fäder sålt alltihop redan under Penns dar för sextio år sen. Men de trodde förstås de kkunde truga sig till betalning en gång till. De trasslade i åratal… s. 36-37.
”Det var fusk när man mätte upp området, det var allt möjligt de hittade på. Men Allen i Chester som fått uppmätningen gjorde han visste råd. Han kallade ner irkokeserna från Mohawk, se för dem är de räddare än för djävulen själv. Åh det var en fröjd då deras hövding skällde ut dem och befallde dem att försvinna, annars skulle de göra kål på dem totalt…Innan året var om så hade hela patraskset rest utom några som låtit kristna sig och några stackare som ingen frågar efter.
(Det är möjligt att Linderholm egentligen syftar på försäljningen av land efter Penns död ”Walking Purchase” äv s 76, och därefter på fördraget i Lancaster 1744.)
Man färdas vidare och nås av uppgifter om att stridigheter står för dörren mellan kolonialmakterna England och Frankrike. ”…än är det ju endast strid med depescher. Men unge Washington ger sig den lede på att fransmännen ämnar sig ner mot Monongahela till våren och godnatt då med all pälshandel och alla jordspekulationer vid Ohio.” s 39.
Andra menar nog att landet väster om Blå Bergen fortfarande tillhör indianerna. ”Men det är rödskinnens land här väst om Blå bergen och de gör ju som de vill. För halvtannat år sen stormade de franska indianerna pälshandlarfästet vid Wabash och tog flera kristna skalper och drev ut alla brittiska traders från landet…Och nu är hela indianlandet i kokning sedan fransoserna börjat marschera in i Ohioområdet….” s 42.
Det blir 1754. Man forsätter sin färd och får indicier på att stamfader Tomas Jakobsson levt bland indianerna. Emellertid hamnar man åter i Philadelphia för en tid. Man reflekterar också över den svenska kolonin. ”Kusin Claes, betänk att allt detta här varit vårt land. Alltifrån Betlehem där längst i norr ända till Rambows i Manathanim och hitner till havet där vi står. Svenskt land som vi släppt ur händerna…! s. 51
I Philadelphia hamnar man av misstag i arrest och möter den första av de historiskt kända krigsmän som befolkar berättelsen. ”Överstelöjtnant Henri Bouquet, Brittiska kronans kommissarie.” s 54.
Man kommer också att stöta på de franska stridande trupperna, men hänvisas vidare och tar sig snart till Delawareindinanernas huvudby Attique, som låg längs en biflod till Allghanyfloden, en by som domineras av indianledarna Maxou och Buckongahela. Här finns också den gamla indiankvinnan Anna som varit gift med Jakob Tomasson. (Självfallet noterar Linderholm både det ena och det andra i indianernas liv som skulle kunna vara ett arv efter svenska kolonister i Delaware, t ex att man nu bygger sina boningar som stockstugor.)
Trots ivern att hitta sina fränder bland indianerna så möts man enbart av misstänksamhet. Maxou förklarar att man inte är intresserad av något arv. Inga pengar tycks räcka till att behålla sina fäders land och levnadssätt. I byn finns också Alangga och Mijini ett par unga indiankvinnor, döttrar till Maxou. Till slut tar Maxou med Claes och Maurice på en kanotfärd västerut, nedför Alleghanyfloden bortom Fort Duqesne till en samlingsplats för såväl Delawarer, Shawneer, Huroner som Miamier. Under kanotfärden får man sig berättat en hel del om indianernas tro och syn på saker och ting i tillvaron Framför allt får man förklarat för sig hur indianerna drivits bort från sina marker genom lurendrejeri och svek. Man får också förstå att indianerna sedan länge förlorat sin förmåga att leva helt traditionsenligt, varför man inte bara kan kapa all kontakt med de vita. Men hatet glöder och ständigt tvingas man längre och längre västerut. Vad är då pengar värda när man inte har rätten till sitt eget land. Ja, pengar tycks inte duga till att få behålla sitt land.
På sid 111? får vi bekräftat att gamla Anna varit gift med Jakob Tomasson och att de är Maxous föräldrar. På Sid 151 formar Alangga Maxous kristna namn i ett dokument: Jakob Jakobsson alias Maxou, avsvär sig alla anspråk på arvet.
EN PARENTES OM LINDERHOLMS BERÄTTARSTIL OCH OM HANS INTITIERADE FRAMSTÄLLNINGSSÄTT
[Väldigt signifikativt för Linderholm är att han i sin framställning låter den specialintresserade få en hel del aha-uppelvelser, under det att den mer fåkunnige inte ges någon förklaring alls till vad som sägs eller menas. Ett exempel: När Maxou berättar om indianernas landavträdelser så berättar han såhär: ”Här lämnade vi landet nere kring flodmynningen åt Meschat för hundrasexton vintrar sen…I Pemenacas tid…Här lämnade vi landet upp till Sankikhan åt Meschat…Här sålde vi landet uppströms Skuilkill åt den digre Meschat…Här lämnade vi över vår vänskap till Korlar med träbenet när han erövrade landet…”
Meschat skall ju uttydas ”Storbuken” och är indianernas namn på den väldige svenske Guvernören Johan Printz, och landet vid flodmynningen är Delawareviken. Pemenaca är en av de indianer som signerade en överenskommelse med svenskarna 1638. ”Korlar med träbenet” är den holländske guvernären Peter Stuyvesant, som just hade ett träben. Korlar är ett holländskt begrepp som med tiden blev indianernas allmänbegrepp för holländsk guvernör. Detta faktiskt efter den man som gifte sig med Jonas Bruncks änka; (Brunck från Småland, han som gav en New Yorks stadsdel namnet Bronx), Arent van Curler, senare van Corlaer. När Linderholms bok skrevs 1960 var kunskaperna om de skeenden han beskriver sällsynta såväl i Sverige som i USA. Framförallt är hans oftast sakliga påståenden om indianerna i dag betraktade som korrekta och han var definitivt långt före sin tid i synen på indianerna. Med tiden blir Linderholm än mer sakkunnig. Såhär i en av hans tidigare romaner kan han göra små sakfel, typ låta delawarerna äta eller odla vildris, något som med all säkerhet aldrig gjorts söder om de Stora Sjöarna. Tveksam är också uppgiften om shawneernas fjäderkronor(s 132). Men man skall inte var tvärsäker. Fler än en gång har jag förbluffats av att till synes orimliga påståenden hos Linderholm till slut har verifierats!! Men ändå, även han blir ytterligare påläst och sakkunnig med tiden.
LINDERHOLMS SYN PÅ KVINNANS ROLL, OCH HÖR OCH HÄPNA HBTQ-FRÅGOR
Linderholm ägnar en betydande del av sina böcker om indianer i Nordamerika till att belysa det friare synsätt på relationen kvinna man som oomtvistat var för handen bland dessa matrilinjära åkerbrukande folk. Han passar också på att låta Maxou redogöra för en för sin tid ytterst liberal syn på homosexualitet för såväl män som kvinnor s. 147-148]
Åter till berättelsen:
Nu verkar ju sökandet efter arvsberättigade ättlingar vara över och Claes och Maurice kan återvända till hemlandet. Men Claes har under tiden förälskat sig i Allanga och vill inte lämna indianerna. Då kommer budskapet från några irokeser att fransmännen och engelsmännen drabbat samman. Maxou menar att nu skall indianerna överge sin fredliga inställning och gräva upp stridsyxan. Det är bäst att Claes och Maurice återvänder till Sverige, något som de försöker göra. Men så visar det sig att Sverige ställt sig på fransmännens sida i kriget som följer (Sjuårskriget i Europa) och helt plötsligt framstår de som fiender till engelsmännen och detta omöjliggör en säker plats på något av skeppen som kunde ta dem hem. Istället blir de än mer involverade genom att fransk militär gärna ser dem som agenter i indianbyarna. Man återvänder alltså till indianerna.
Religiösa figurer
Zinsendorf
Peter Williams, kväkare
David Zeisberger s 78
Christian Post s 79
William Penn
Indianerna
Buckongahelas s 83
Maxou = Captain Jacobs
Shinggis (Jfr Chingachgook)
Marta, Indiankvinnan (g m Post) dotter till Tradern Jakob Tomasson, bror till Maxou. s. 80-81.
Alangga, dotter till Maxou (fiktiv person)
Mijini, yngre dotter till Maxou (fiktiv person)
Militärer, jägare och handelsmän
Överstelöjtnant Henri Bouquet, Brittiska kronans kommissarie
Kapten Trent utsänd från Virginiens guvernement att bygga ett fäste för att skydda infarten till Ohio från fransoserna s 76
Chabert de Joncaire
Coulon de Villiers
Langlade
Platsnamn:
Blå bergen
Gnadenhütten - Nådens by s. 70
Tyskarna i Germantown s 72
Tranhuken = Crane Hook,(2) landet söder om Fort Christina.
Wikakoka (Wicacoa) i Philadelphia
Schuylkill Valley (Upper Merion) och Manatawny (Manathanim), allt i trakterna av Philadelphia.
Zeisberger, David
Diary of David Zeisberger, a Moravian missionary among the Indians of Ohio / by Zeisberger, David, 1721-1808; Bliss, Eugene F. (Eugene Frederick), 1836-1918. - Cincinatti : R.Clarke, 1885. -
Vol 1. - 1885. - 464 s.
Vol 2. - 1885. - 535 s. Index
Zeisberger, David
David Zeisberger's history of northern American Indians /by Zeisberger, David, 1721-1808; Hulbert, Archer Butler, 1873-1933; Schwarze, William Nathaniel, 1875-1948. - Columbus, O. : Press of F J Heer, 1910. - 189 s. : Index.