google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

Ambivalensen - en diskurs



AMBIVALENSEN 
(Om uttrycket i skönlitteraturen mer konkret här)


Det som karaktäriserar såväl Cooopers författarskap som indianboken som genre i stort, är ambivalensen. Man kan säga att man vill ha allt, eller att man inte vet vad man skall sortera bort av det vilda eller tämjda, det fria eller socialiserade etc. Cooper t ex pendlar mellan gotisk skräck (Siste Mohikanen) och vemod inför vildmarken och indianernas försvinnande (Pioneers). Att indianboken ofta ses som rasistisk beror förstås på att man när man konstruerar sin berättelse behöver ”något farligt”. I Coopers fall är fransmännen fienden och med dem allierade indianer. Att irokeserna som i vanliga fall anses vänligt inställda till engelsmännen blir huvudfienden beror snarast på att i New England så var det kristna irokeser som bosatt sig bland fransmännen som utgjorde delar av den terror som kom från fransmännen i Canada. De s k Caughnawagairiokeserna.
Somliga kritiker anser ju att Cooper var på gränsen till otillbörligt vänligt inställd till indianen. Coopers egen erfarenhet av den ”farliga” indian var ringa. Kanske hade han mött utsatta individer, spillror av ett folk, men vad han verkligen hade mött var de flamboyanta präriefolken som besökte Washington. Han mötte alltså vad han senare kunde läsa sig till via Catlin, de indianer som verkligen representerade de oförstörda, vilda och äkta.
Det vilda och äkta, vare sig det gäller natur eller folk är ett sent påhitt. De tidiga kolonisterna fruktade urskogen och det vilda. Inte förrän båset är tomt, saknar man kon.
Den ambivalens som finns mellan det förment positiva i det vilda kontrasterar alltid mot det tämjda behagliga. 
 Det här med behovet av ”den farlige” indianen som behövs för spänningen i berättandet avslöjas tydligt, och på ett ganska löjeväckande sätt i ett av dessa Buffalo Billhäften som förgyllde svenska ungdomars läsning i början av 1900-talet där i ”Buffalo Bill i dödsdfara" man först utmålar indianen som bestialisk fiende för att sedan (i just den här reservationspassagen, talar om att indianerna faktiskt är justa utom för det att de är förledda av vita skurkar att gå skurkarnas intressen!). Se Sid 14 ff.
Intressanta reservationspassagen.

INDIANSK LIVSSTIL LOCKADE
 Men rent generellt, om man bortser från allt som kan plockas ut och kallas rasistisk, så var såväl Cooper, som senare Francis Parkman och för den delen nästan alla militärer och deras generaler postiva till indianer och indianskt liv, men, de hade till uppgift att flytta (vildmarken) indianerna någon annan stans, för att bereda plats för den vite mannens livsstil, som man tändå egentligen, var ambivalent gentemot. Men i grunden skulle den vite mannen fram och indianen bort. Trots att indiansk livsstil lockade. Samtidigt fanns det något farligt lockande i den indianska livsstilen.

DET VILDA ÄR AV ONDO - man kan föralldel skapa spänning i romanen.
När nybyggarna kom från Europa på 1600-talet var vildmarken ond. Det var något man absolut behövde tukta. Dit hörde då förstås indianerna. En av anledningarna till att indianerna var både lockande och fruktade var deras mera lätta attityd till sexualiteten. Givetvis skapade bara det ett avståndstagande. Sedan var det det här med religion. Europeerna var så fixerade vis sin kristna etik (i teorin) och ideologi att indianerna ansågs vilda, mest beroende på deras villfarelse i tron, som t ex Pehr Lindeström påpekar. Men förstås var behovet av att överleva mest giltigt. Att kunda stuka vildmarken och odla den.

UTVECKLING - notera f ö ambivalensen i den här diskursen.
Något som man sällan tar hänsyn till är att indiankulturerna utvecklades, eller snarare demolerades succesivt av de vitas tryck. Ett av de skäl som skymtar som ett bekymrmer för europeerna än det där med indianernas retsamma frihet som faktiskt måste ha upplevts som problematisk, särkskilt den sexuella, som man inte riktigt vågar skriva om.
 Sen är det dethär med indianers grymhet. Antagligen, jag säger antagligen, för det finns väl inga bevis för det, men ett jägarfolk som behöver döda djur för att överleva, blir en smula mindre pjoskiga än andra. (Gäller såklart även gentemot fiendestammar. Att indianen kunde som alla andra kunde gripas av samvetskval finns emellertid belagt genom episod i Crazy Horse liv. Han fick mental ångest efter att ha förgripit sig på fiendekvinnor). Sålunda så kan man nog inte friskriva ursprungsfolk som lever på jägarbasis en viss okänslighet för djurs lidande. På samma sätt så är det nog så att alla anklagelser om grymhet inte bara kan tillskrivas vitas förtryck, sjukdom och alkohol. Indianerna, (om så med en annan syn på hur man behandlar fiender) var pragmatiker. Det som ofta beskrivs som tortyr har en syfte. Man hör ofta talas om hur indianerna krossade fingrarna på sina fångar. Sannolikt ett gammalt sätt att förhindra fiendenfångar att kunna skjuta med pilbåge eller gevär. En vanlig fruktansvärd ågärd som återkommer i fångenskapsskildringarna är hur indianer tar spädbarn och krossar dem mot en sten eller ett träd. Återigen så kan det måhända vara en nödåtgärd att efter ett anfall, så skall man fly tyst och säkert. Allt som hörs och stör måste undvikas. Alltså dödar man på ett tyst sätt. Man vill kanske inte att spädbarn skriker heller. Grymt, ja, men kanske en överlevnadsstrategi från hedenhös. Detta skrämde så klart de vita. (F ö måste man ta det som beskrivs som indiansk tortyr med en nypa salt. Det var utan tvekan så att tortyr av fiender förekom. Men väldigt ofta i fångensksapsskildringarna är det minre predikament som beskrivs som just tortyr. T ex avsaknaden av salt eller bröd!! Gatloppet som ockås gärna beskrivs som tortyr verkar ofta vara mer ritual än reell plåga och många tortyrskildringar som jesuiterna beskriver är andrahandsuppgifter. Källkritik tack. Men som sagt, tortyr förekom, men kanske i den utsträckning som man gänra vill få för sig). Som ju emellertid svarade med mer än samma mynt med kristen relgion som motiv och ursäkt. På samma sätt var kanske allas våra stamsamhällen ganska så okänsliga för ”den andra” gruppens väl och. Den krigare som försvarade den egna gruppen var ju en hjälte. Sålunda blev demoniserandet av fienden ett honnörsbegrepp, och inga silkesvantar förväntades. Stamkrigen var både vanliga och hårda. Men mer än så, handlar motsättningar mellan indianer och vita om en utvecklingsprocess, där de till tillvaron anpassade indianerna förlorar allt. Det första man förlorar är kompetensen att överleva på traditionellt sätt. Ett är att när epidemierna härjade bland folken på 1600-talet förlorade man kompetensmassan, som man säger. D v s den kunskap om hur man överlever utan gevär, järngrytor och så vidare. Man bands in i en symbios med fienden. Man kunde till slut inte leva utan handelsmannen. Denne i sin tur lät indianerna supa ner sig totalt bara han fick sitt guld. Det är ingen tvekan om att indianerna inte hade någon som helst motståndskraft mot vare sig alkohol eller epidemier. Efter ett par århundraden så var de östliga stammarna inte sig själva. Det var hybrider av europeiskt positiva influenser men än mer dess negativa. Detta gör att indianerna stundtals upplevs som en riktiga marodörer. När man svälter får annat stå tillbaka. Detta visste även Berotlt Brecht.

DET ÄR INTE ENS TROLIGT ATT VÅRA EGNA SAMHÄLLEN ÄR BÄTTRE  - TRAGIKEN MED TOLERANSBEGREPPET
Det är inte troligt att vare sig västerländska stamsamhällen typ goter, heruler, langobarder eller andra löste sina problem på annat sätt än indianerna. Och det är inte troligt att indianerna hade handlat annorlunda än europeerna om man bytte situation. Det tragiska är att vi aldrig kan återskapa de samhällen vi tror var bättre eller mer intressanta än våra egna. Präriekulturen var emellertid bara en blink i evigheten. Från hästens ankomst och fullt utvecklad indiankultur kring tidigast 1820 dog den ut redan före 1870. Tragiken är att ju fler kulturer som försvinner, desto värre för toleransbegreppet. Vi klarar inte olika, vare sig nu eller då. Vilken kultur är bäst anpassad? Mest human? (Om man kan tala om det)?
Hur gör man?


DET ÄR OCH FÖRBLIR EN KATASTROF ATT NORDAMERIKAS INDIANER INTE KUNDE FÅ EN BÄTTRE FRAMTID ÄN VAD SOM DET BLEV.
Men det är och förblir en gigantisk katastrof att Nordamerikas indianer inte kunde få en bättre framtid än vad som det blev. Såväl för dem som för oss.

new © Staffan Jansson 2017