google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

Den alltigenom rasistiska indianboksförfattaren eller Ambivalensen konkret eller möjligen ett ställningstagande?


Huruvida det är redaktionella tillägg till tidens böcker, där man kände sig tvungen att modifiera de skapade spänningar mellan fiender som man kanske ansåg tillhöra pojkboken är svårt att säga, men den ambivalenta hållning som stundtals visar sig i böckerna är påtaglig. Ofastst finns ju längtan efter indianlivet där ibland måste det undertryckas men stundtals skymtar en attityd reservationslös för indianernas sak (i teorin åtminstone).

Så t ex i inledningen till Otto Brüchigs ”Öknens barbarer”. - 1900.

”Af alla hänsynslösas angrepp mot andras rättigheter äro väl den kaukasiska rasens försök att utrota infödingarna i Amerika de allra mest upprörande”.

Behövs det sägas tydligare. Och detta i en indianbok som ”alla vet” bara är rent ut rasistisk.

Eller vad sägs om det här. Den som oftast får klä skott för en indianfientlig hållning är ju Edward S Ellis, som av olika skäl alltid uppfattas som prototypen för sådan.
Han var ju egentligen pedagog och som sådan försökte han tydligen förmedla spännande läsning till bångstyriga pojkar. Det gjorde han ju bl a genom böckerna om Hjortfot.
Men han var också historisker som på ett ganska elegant och pedagogiskt sätt ville förmedla amerikas historia till sina elever. Ofta hölls väl skildringen i det för tiden passande förhållningssättet att kolonisation och fördrivande av indianerna var ofrånkomligt. Inte desto mindre, hör och häpna, gör även Ellis en passus där han reserverar sig från en alltigenom rasistisk attityd. Tja, nästan motsatsen till det.

I flerbandsverket ”The History of our Country" . - Vol 1. - 1895. förtydligar han sin ståndpunkt via en fotnot:
We came to the indian, not the indian to us. We were the aggressors. We invaded his country, and we made of it an aceldama (blodbad) of blood". 


Eller det här då:


Ur Buffalo Bill i Dödsfara. - sid 13-14.
Af Amerikas urinnevånare, indianerna,  återstår i närvarande tid endast en helt liten del, hvilken dessutom gör hvarje år allt mer och mer smälter samman.
  Den röde mannen, som fordom ägde den stora kontinenten, är en föraktad männniska, som af den stolta amerikanska nationen förföljdes och jagas på samma sätt som man jagar ett rofdjur, hvilket man önskar utrota.
  Indianen anses icke inför den amerikanska lagen såsom en människa och hvar han visar sig kallas han allmänt: ”Röd usling, hvit mans mördare”.
  Dock skulle helt visst icke indianerna varit så till ytterlighet föraktade, så framt de ej gjort gemensam sak med de hvita röfvarehorder, hvaraf den amerikanska kontinenten länge öfversvämmades.
 En del indianstammar hafva hållit sig från dessa röfvarhopar och dessa indianer hafva blifvit nybyggarnes goda vänner samt äfven undestundom låtit sina barn tagit undervisning i deras hvitas skolor.
  Då man skådar dessa indianer, måste man beklaga, att ett sådant kraftigt släkte är dömdt till undergång, ty att döma af dessa stammar är indianen i sig själf ej ond, den har blifvit det dels till följd af att de föraktansfulla hvita rövarne tvingat dem till sina medhjälpare, dels till följd af den hetsjakt, som anställts efter dem.
  Amerikanarne hafva organiserat en hel armé för att utrotande af landets urinnevånare.s 15-16.
Buffalo Bill var ju en af Amerikas förnämsta indiandödare, men han var dock ädel och han erkände själfvillgt, att det var de tvita, som från början hade gjort indianerna till sina värsta fiender just derför, att de ej ansågo dem som människor utan jagade dem som vilda djur….
Ett utdöende folks plägseder och bruk böra vara högst intresseväckande och det äro de äfven. Dock väcker det en pinsam känsla, när man tänker på, att ett folkslag, som fordom varit stort och mäktigt, snart är bortsopadt från jorden.
  Civilisationen är en välsignelse för jorden, men en öfvercivilisation, som gifver sig uttryck i rått öfversitteri och våldsamma handlingar mot ett annat folkslag är och blir dock fördömligt äfven om dessa handlingar föröfvas af en nation, som gör anspråk på att vara en af de mest civiliserade och frisinnade i världen. - 

Sabin: Vildmarksliv. - s 41. ”Codys bodde str ax vid gränsen till kickapooindianernas reservation…. Billy kände indianerna och de tyckte om honom; han kunde skjuta med båge, han kund tala deras språk, och han hade lärt en hel del goda saker om resor och läger”.

Gafran, Kurt
Ett döende folk : Kurt Gafrans reseäventyr. - 1924. Sid 5.
”Jo, civilisationen. Hur sågo denna ut? Dess anlete var krigarens, dess nävar omslöto det dödande eldvapnet; men dess tross medförde ett gift, som småningom med sina grymma klor grep stäppens naturbarn, försvagade och fördärvade dem - det var eldvattnet (brännvinet). Kulturen kom ej med utvecklling och uppsving till det röda folket, utan med ofrid, tillbakagång och - död. Och när den röda rasen satte sig till motvärn med alla de medel, som stodo dem till buds, då uppstod bland blekansiktena en oerhörd indignation över de hedniska vildarnas råa djuriska horder.  -

© Staffan Jansson 2017