Buffalo Bill, Texas Jack, Sitting Bull, Karl May.
Sagabiblioteket
Nordlandsromanen
Kioskböckerna
Buffalo Bill spejare och showman - Buffalo Bills wild west show och 25-öresromanen.
Buffalo Bill (William F Cody) verkar utgöra essensen och prototypen av Vilda Västern-myten.
Den riktiga Buffalo Bill var i ungdomen Pony Expressryttare, spejare och framförallt buffeljägare. Med indianerna hade han inga större problem och blev med tiden god vän med de flesta av dem, inklusive Sitting Bull.
Men han täljde ofta guld med kniv genom att snubbla åt rätt håll. Utan tvekan var han en uppskattad spejare åt USAs militär, när han kontaktades av en pr-man vid namn Ned Buntline, som ville ha en äkta västernsspejare att uppträda på teaterscenen, så övertalades Bill och han blev för en tid skådespelare i taffliga västerndramer. Detta hände redan 1869. Bill och Ned Buntline, Prentis Ingraham och andra tyckte det hela verkade så lukrativt, att de tillsammans med Bill pratade sig samman om publicerandet av västernbedrifter i Bills anda som skulle ges ut i bok- eller häftesform. Delvis så medverkade Ingraham i en biografisk volym om Bill av någorlunda saklig natur, men det allra mesta man skrev var rena rama fantasierna. Men de här böckerna gjorde Bill till kändis utan motstycke. Bill trivdes med rollen som västernstjärna och uppenbarligen tyckte han att hela livet i västern var värt att visa för folk österöver. Att så att säga de inte bara skulle läsa om det, utan få känna vibbarna av det. Sålunda startades Buffalo Bills ”Wild West” shows och snart var han och hans ambulerande tältshow runt halva USA och Kanada och med följde de allra äktaste indianer och cowboys som agerade sig själva. Succen blev så stor att han till slut tog hela cirkusen med sig till Europa. Indianerna som ju precis förlorat alla möjligheter att leva på det traditionella viset såg en möjlighet att få leva ut det via Bills show. Ja, till och med Sitting Bull engagerade sig en säsong. Medverkande i showen var andra kändisar som Annie Oakley och Wild Bill Hickok.
Samtidigt som de turnerade med showen, passade förstås Ned Buntline och Prentiss Ingraham på att skriva vildavästernhistorier om dem också. Utan 25-öresromanen hade ingen av dem varit lika stora, ja världsberömda som de är i dag. Böckerna inspirerade uppenbarligen andra, särskilt tyskar att brodera vidare på fantasierna och en blandning av originalen och nypåhittat drabbade Sverige i början av 1900-talet.
OM ATT LÄSA BUFFALO BILL BÖCKER OCH ANDRA 25-ÖRES ALSTER.
Indianvännen, Sitting Bull-experten och poeten Einar Malm berättar om kraften hos indianboken (den sämsta sorten på alla vis) och hur den drabbade barn och ungdomar kring sekelskiftet 1800-1900.
Han skriver: ”På Olidan hade vi en trädgårdsdräng….. Mig och min två år yngre bror lånade han beredvilligt bokförlaget Svithiods hemtrevliga kolportageupplaga av Buffalo Bills äfventyr i Vilda Västern - utgiven 1906-1907 dels häftesvis, dels i två brunbeiga ”tegelstenar”. Dessa fantastiska serieprodukter, fabricerade av obskyra litteratörer som Prentiss Ingraham, Ned Buntline, Bert Foster, W. Cook anknöt i bästa fall till en hopplöst förvrängd verklighetsgrund. För oss småglin öppnades sen oemotståndligt fängslande farlighetsvärld, där den store kunskaparen - de värnlösas och det godas bestövlade och revolverknallande skyddsängel - sprängde omrking på sin trogna Brigham och alltid i rätta ögonblicket ingrep mot djävulska banditer eller lömska rödskinn som likviderades på löpande band.
Självfallet spelade illustrationerna en väsentlig roll. Artistiskt stod David Ljungdahls och Emil Åbergs eleganta teckningar i särklass. Men frågan är om inte C. O. Bartels och framförallt F. Lindvalls underbart okonstnärliga, naivt fantasieggande figurer och scener bättre motsvarade det oftast råbarkade och kusligt melodramatiska innehållet. Lindvall och Bartels illustrerade f.ö. den samtidiga Texas Jackserien och Lindvall ensam Sittng-Bullhäftena som utkom 1908. Dessa märkliga alster upplevde vi bara sporadiskt - då…..
Men redan då började vi få upp ögonen för det parodiskt löjliga i denna wildwestromantik. Med växande vällust citerade vi diverse prakttirader, som sannerligen inte fördärvats av översättarpekoralisten….
Åtskilligt av denna omedvetna komik, som vi tidigt observerade, berodde som sagt på den erbarmliga översättningen. Särskilt var det en ständigt återkommande glosa som lät verkligt lustig. Än stod det: ”Kommendant Colonel Nelson A Miles var rådlös trots att han var en äkta västerns son”. Än läste vi: ”Jag har gjort min plikt, svarade Colonel entonigt. Translatorn hade tydligen aldrig listat ut att colonel betydde överste".
Citatet sid 190-91 från :
Malm, Einar
Mina första indianböcker. - 6 s.
= Sid. 188-193 i : Rådseld och krigstrumma : Indianklubbens årsbok. - 1969.
I själva verket tror jag att Einar Malm delvis har fel. Han hade ju som fokus att Buffalo Bill själv inte skrivit något av dessa häften, utan då hans promotor för scenen Ned Buntline. Men det är inte troligt att Buntline och Ingraham heller skrev de värsta västerndraporna. Troligen är de ansvariga för en del original som blev Buffalo Bill i ”Nick Carterserien”. Men Chelius och Svithiodserierna är så fullständigt renons på vettig geografi och allmänna kunskaper om västern att de med all sannolikhet är skrivna i Tyskland, av berättarglada, okunniga publicister. Därav också missuppfattningar som den om Colonel Miles. Förmodligen hade tyskarna i sin tur haft Buntlines et al böcker som utgångspunkt.
Exempel på böcker av Prentiss Ingraham. Han hade flera pseudonymer.
Buffalo Bill, the buckskin king, or, The Amazon of the West [fulltext]
Buffalo Bill's death call : or, On a red trail [fulltext]
Ned Buntline
Buffalo Bill and His Adventures in the West [fulltext]
Man får inte heller blanda ihop de seriösa Buffalo Bill-biografierna med de här häftena, tex den skriven av systern Helen Wetmore Cody. De har en genuin äkthet i framställningen och är numer bevisat skapligt historiskt trogna.
Man kan emellertid konstatera att dessa Buffalo Bill-häften på grund av sin totala avsaknad av referensramar till det verkliga västern, endast kan sväljas av barn och yngre tonåringar, samt andra läsare utan några som helst kunskaper om västern, USA eller indianer. Ett fenomen som är typiskt för Fantasygenren, där någon verklighetsförankring vare sig är önskvärd eller finns.
En annan hängiven indianboksläsare instämmer i stort med Einar Malm berättar. Man ratade de ”finare” böckerna från t ex Ad. Johnsons förlag och föredrog helt enkelt skräplitteraturen. Se:
Barthel, Sven
Äventyrens värld. - 60 s.= Sid. 47-106 i:
Barthel, Sven
Äventyrens värld. - Stockholm : Bonnier, 1941. - 241 s. : ill.
Om Buffalo Bill och Texas Jack-böcker, Ellis, Cooper, May, Henty, Bird m fl
OM ATT LÄSA SKRÄPLITTERATUR - VAD ÄR LOCKELSEN
Det lustiga är hur den skräplitteratur som översvämmade Sverige kring år 1900 sedermera ledde till ett seriöst indianintresse bland många svenskar, vidimerat genom en inhemsk bokutgivning som sannerligen haft folkbildande kvaliteter. Författare som just Einar Malm, Helmer Linderholm, Erik Uncas Englund m fl har publicerat mängder av vettiga fackböcker i ämnet. Vidare manifesterade ett seriöst intresse sig när sakkunniga deltog i TVs "Kvitt eller Dubbelt" och ”Tiotusenkronorsfrågan”, som i sin tur förde samman sakkuniga och intresserade indianexperter till den väl sista tjusiga manifestationen av indiankunnande, nämligen Indianklubben ledd av den kunnige Bertil Thörn. (Mer om "indianboken efter 1950" vid ett senare tillfälle.)
Att överdrivet spännande men enkla historier appellerar till barn i mellanstadieåldern är ingenting nytt eller främmande. I den åldern är ”tremendum et fascinosum” ett standradepitet. Längst, värst, farligast. Dinosaurier, äventyr, äckel päckel som världens längsta naglar är favorittema och allt liknande. Är det något som förbereder ett yngre släkte för tillvarons värsta sidor? Att något sådant kan trigga i gång läsningen av böcker av den här typen finns det dem som tänkt.
För det finns ett annat sätt att tänka kring det uppväxande släktets fascination för just indianboken. En finsk pedagog, E Bruhn som studerat skolungdomens preferenser när det gäller läsning, kom fram till att åren före puberteten bland pojkar inte är utan ett element av ”atavismer”, kvarlevande ”instinkter” ägnade att hjälpa människosläktet till överlevnad. Han menar att förpubertetspojkar reagerar positivt på ”lägereldar” ”skogen” och kanske skydd av egna gruppen, fångenskap och flykt mm.
Det kanske är otidsenligt att fundera i de banorna, men frestande.
OM ATT LÄSA BAK OCH FRAM
Ett annat karakteristika för yngres läsande av indianböcker är att ”läsa bak- och fram”. I Erslevs Gula Vargen dör ju comanchehövdingen (skurken) i slutet, men mer än en läsare har nog läst det på annat sätt. Inte kan han dö, oh nej då.
OM RESERVATIONSPASSAGEN - AMBIVALENSEN I SYNEN PÅ INDIANERNA
Allt detta eliminerar förmodligen en el del av indianbokens rasistiska budskap (där det verkligen finns). Sanningen är tänjbar. Inte ens USAs armeofficerare var alltid rasister, långt därifrån. Men vad nästan samtliga i gränslandet var överens om var att indianerna även om alldeles så ädla måste bort för att skapa utrymme för civilisationen!
Detta får lustiga uttryck i vad jag kallara ”reservationspassagen”. Vi kan exemplifiera ur en av Buffalo Billhäften som väl vanligen betraktas som exponenter för rasistisk smörja.
Trots det tycks författarna efter att ha skapat spänning genom att beskriva fienden som extremt omänsklig och farlig, inte sällan helt plötsligt peta in en episod som denna:
(Hämtat ur Buffalo Bill i dödsfara eller Snokögas ljudlösa signal. - Svithiod,1906.
Sid 13-14.
”Af Amerikas urinnevånare, indianerna återstår i närvarande tid endast en helt liten del, hvilken dessutom för hvadrje år allt mer och mer smälter samman.
Den röde mannen, som fordom ägde den stora kontinenten, är en föraktad människa, som jagas på samma sätt som man jagar ett rofdjur, hvilket man önskar utrota.
Indianen anses icke inför den amerikanska lagen såsom en människa och hvar han visar sig kallas han allmänt: ’Röd usling, hvit mans mördare’
Dock skulle helt visst icke indianerna varit så till ytterlighet föraktade, så fram de ej gjort gemensam sak med de hvita röfvarehorder, hvaraf den amerikanska kontinenten länge öfversvämmades.
En del indianstammar hafva hållit sig från dessa röfvarhopar och dessa indianer hafva blifvit nybyggarnes goda vänner samt äfven understundom låtit sina barn taga undervising i de hvita skolor.
Då man skådar dessa indianer måste man beklaga, att ett sådant kraftig släkte är dömdt till undergång, ty att döma af dessa stammar är indianen i sig själf ej ond, den har blifvit det dels till följd af att de föraktansfulla hvita röfvarne tvingat dem till sina medhjälpare, dels till följd af den hetsjakt, som anställts efter dem.
Amerikanarne hafva organiserat en hel armé för utrotande af landets urinnevånare."
Författaren kan inte släppa det här resonemanget utan fortsätter på sidan 15 med att låta Buffalo Bill själv upprepa ungefär detsamma, än mer försonande.
"Buffalo Bill tänkte i detta ögonblick:
Ädel till sitt sinnelag, modig och oförskräckt samt lätt mottaglig för undervisning skulle kanske indianen, om han fått sammansmälta med sina hvita bröder och af dem blifvit behandlad som människa, hafva blifvit en god medborgare. Men han har ”Men han har drifvits allt längre och längre bort från de gifvande jaktmarkerna och bördiga fälten och det återstår snart ingeting annat för honom att dö hungersdöden. - Indianerna äro af naturen ärliga, pålitliga mot sina vänner och högsinnade. Det är dock klart, att de förföljelser, för hvilka de ständigt varit utsatta, gjort dem misstänksamma och bittra. Man talar mycket om deras hämndgirighet och det är sant, att de ofta taga en grym och blodig hämnd - men de hafva också anledning därtill. - Säkert är att om ej de stora röfvarhorderna funnos, skulle de hvita och indianerna draga ganska jämnt. -
Buffalo Bill var ju en af Amerikas förnämsta indiandödare, men han var dock ädel och han erkände själfvilligt, att det var de hvita, som från början hade gjort indianerna atill sina värsta fiender just därför, att de ej ansågo dem som människor utan jagade dem som vilda djur.”
ELLIS, EDWARD S[ylvester] 1840-1916.
Ellis: "We came to the Indian, not the Indian to us. We were the aggressors".
Född i Ohio, verksam i New York där han blev en av de största författarna av ”Dime Novels” och vars ”Seth Jones” sägs ha sålt 450 000 exemplar på sex månader. I Sverige förstås mest känd som författaren om böckerna om Hjortfot.
Det Buffalo bill häver ur sig ovan hade ingen väntat sig!. Vad sägs då om det här. Förutfattade meningar om det mesta har samtliga indianbokskritiker haft, i all synnerhet om Edward S Ellis, han som skrev dime novels som blev ungdomsböcker hos Wahlströms förlag och som verkligen hade en stor publik.
Ellis var förstås också en mästare i att framkalla spänning och därför framstår indianerna alltid som osedvanligt suspekta om man får säga så. Men som den ständigt opålästa kritiken menar att Ellis personligen var den värsta indianhataren och rasisten är väl starkt. (Det kanske hjälper till att Ellis böcker precis som så många andra är förkortade versioner av originalen).
I själva veket var Ellis pedagog med målsättning att få barn och ungdom att läsa böcker. Han var också en habil historiker och som sådan skrev han bl a ett mastodontverk om amerikas historia för just skolungdom.
Ellis, Edward Sylvester, 1840-1916
The History of Our Country : From the discovery of…America to the present time / By Edward S Ellis. - Los Angeles, Ca. : Sanderson Whitten co, 1900 (1895). : ill.
9 vol. - Vol 1 ; 2 ; 3 ; 4 ; 5 ; 6 ; 7 ; 8 ; 9.
Lärobok.
På sidan 186 i en not förklarar Ellis utan omsvep sin syn på indianer och indianska rättigheter:
"It is well that the young reader, who may take pride in the prowess of the early settlers of his country in ridding it of hostile Indians, as related in such narratives as that which recounts the grim incidents of the Pequod war, should remember that much of the Indian blood spilled on this continent was due to the coming to it of the white man, who was the intruder and the invader of the homes and hunting-grounds of the native races of the New World. We came to the Indian, not the Indian to us. We were the aggressors. We invaded his country, and we made of it an aceldama of blood. Justice, therefore, as well as humanity, calls for the exercise of pity and considerate feeling in reading the account, given in these pages, of the extermination of an entire tribe, such as the Pequods. In the early settlement of Connecticut, as elsewhere, the white man did not always extend the olive-branch to the Indian; and hostilities were often the result of quarrels among rival white settlers. It was so at the outbreak of the Pequod war, which grew out of differences between the Dutch and English settlers in the region, and quickly drew into the struggle, not only the colonists of Connecticut, but the Narragan- setts and Mohegans (Mohicans), who were only too eager to take part in rooting out their dread tribal foes, the Pequods. As it has been the fate of some portions of the race to lapse into barbarism, we should like to think that out of barbarism they will yet emerge. In the philanthropies of a coming day, we trust that forces will continually, and more effectively, be employed to restore the Indian to civilization, and to eradicate from his f nature those dispositions and tendencies that drag him backward in the path of progress,
or, while imitating bad examples set before him, that civilize him out of existence”
Naturligtvis slutar han med att indianerna förväntas integreras i det vita samhället. En parallell utveckling med fria indianska områden var förstås inte en tanke som tilläts existera under kolonialtiden. Knappt nu eller.
OM ATT KIOSKWESTERNS BIDROG TILL ATT BEKRÄFTA WESTERNMYTEN
Åren 1965-1970 utgavs ca 150 olika western-kioskböcker årligen (1969 180 st), vilket var ca 30% av kioskboksutbudet totalt.
Antalet indianböcker (dvs westerns där indianer spelar en väsentliga roll) kan ännu bara uppskattas, men de torde inte uppgå till mer än högst
5 a 10% av westernutbudet totalt.
Westerns gavs under denna tid ut i 20 olika massmarknadsserier: Av dessa är "Nyckelböckerna" den äldsta med start 1937. Serien upphörde temporärt 1970 med nummer 692. En repris (och/eller) ny utgåva med samma seriebeteckning har dock funnits senare. Fram till slutet av 1950-talet var det endast så gott som deckare, men blev då en ren westernserie. Ännu 1960 betecknades för övrigt westernberättelserna i serien som kriminalromaner.
Den näst äldsta serien i denna kategori är "Pingvinböckerna" (1950) som utgavs ännu på 1970-talet, och därnäst "Pyramid" (1955) och "Mustang" (1958). Att westernböcker tillhör en minoritet i kriminalkioskbokssammanhang beror nog inte endast på publikens ringare efterfrågan, utan det torde faktiskt
kräva en smula mer än bara fabuleringsförmåga för att skildra en historisk epok någorlunda trovärdigt:
Författarna till dessa kioskwesterns är inte opersonliga författarbolag som "bara rafsar" ihop en historia. De flesta kan sin miljö och sin tid. Anledningen till att indianböcker är i minoritet är måhända den att specialkunskap om indianerna krävs för att skriva en acceptabel indianbok, och det är få kioskböcker som är helt igenom usla. Graden av förståelse för indianerna växer dessutom med tiden och det allmänna medvetandet. En av de flitigast översatta författarna Louis L'Amour kan inte frånkännas en mycket god kunskap om den miljö och den tid han skriver om.
Bland svensktillverkade westerns får sägas detsamma om t ex K Ginsburg (d vs Kjell E. Genberg).
Även Louis Masterson (= norrmannen Kjell Hallbing, även pseud William Marvin jr är han skriver Clay Allisonböckerna) är inläst på främst sydvästern och apachernas historia. Att kvalitet på genrens villkor har ett kommersiellt värde kam man få ett intryck av på reprisserien "Bästa västern" började ges ut 1970 med omtryck ur serierna "Sheriff och Mustang". Den flitigast förekommande författaren i serien "Bästa Västern" är just Louis L'Amour.
Gamla tiders indianböcker utspelades främst i östra skogslandet, som var den del av USA som var känd och bekant under 1800-talets slut då dessa böcker började skrivas. Kioskböckerna är mer lika westernfilmen i det att miljön är prärien eller sydvästerns öknar och berg. Att sydvästerns apacher är populära i sammanhanget hör kanske också ihop med filmens värld. Kanske är det så att det inte är så kostsamt att skildra den materiellt enkla värld apacherna levde i, jämfört med bekymren att gestalta stora tältläger och väldiga hästhjordar. Kanske kräver miljön också måttliga kunskaper om indianerna i sig. Kanske är det också en schimär att apacherna är överrepresenterade i kioskboken av dylika skäl. Kanske beror det på att norge har en slags apachetradition allt sedan Helge Ingstad skrev sitt kände verk om dem. Detta avspeglas ju också i Holmås goda serie B.Wahlströmsböcker.
Nyckelböckerna 1937-1970 (622 nr) Fram till 1950-talet endast deckare.
Pingvin 1950-
Pyramid 1955 - Mars 1977 - Nr 378
Mustang 1958
Bästa västern (start 1970) en reprisserie bestånde av omtryck från serierna Sheriff och Mustang (7 á 8 titlar/år)
-------------
Massmarknadsböcker
Den moderna västernutgivningen i Sverige börjar med Pingvinböckerna år 1951. I denna serie gav man så sent soms 1960 ut ”uppror bland bergen”, en riktig dålig indiandödarvästdern som kunde ha varit skriven hundra år tidigare och som möjligen också är det.” Sid. 215 i Kiosklitteraturen. – 1977.
Sid. 216 i Kiosklitteraturen.
urskilja några huvudformer av västernböcker…”
2. Realistisk. Realistiska detaljer både vad gäller vapen och skottskador. Ofta indianvänlig. Försöker ofta ge ekonomiska förklaringar till konflikter. Exempel: Ben Hogan.” (Skriven av Kjell E. Genberg. Se sid 207)
Bergqvist, Christer
Västernmyten. - 23 s.
= Sid. 213-221 + 244-265 i:
Kiosklitteraturen : 6 analyser / av Yngve Lindung (red). – Stockholm : Tiden, 1977. – 275 s.
Bergquist, Christer
Populärvästern i Sverige : innehåll struktur och myt / av Christer Bergquist, Bengt Wikholm och Leif Åberg. – 42 s.
= Sid. 206-248 i:
Kiosklitteraturen : 6 analyser / av Yngve Lindung (red). – Stockholm : Tiden, 1977. – 275 s.
Boethius, Ulf
När Nick Carter drevs på flykten : kampen mot "smutslitteraturen" i Sverige 1908-1909. - Stockholm : Gidlund, 1989. - 372 s. : ill.
Spec. sid. 44-56 ang Buffalo Bill och Texas Jack-häftena.
Hirdman, Arne
Alla tiders folkböcker : ett bidrag till den billiga bokens historia / av Arne Hirdman ; med vinjetter och omslag av Sven Lundqvist. - Stockholm : Folket i Bild, 1950. - 143 s.
Kapitlet "Amerika" = Sid. 53-62. + s.91, 120.
Johansson, Hans Olof
Utgivningen av böcker i massmarknadsserier 1965-1970. - 34 s.
= Sid. 276-309 i:
En bok om böcker : litteraturutredningens branschstudier. - Stockholm : Utbildningsdepartementet, 1972. - 613 s. - (SOU 1972:80)
Separat bilagedel 3 till litteraturutredningens huvudbetänkande.
Mählqvist, Stefan
Äventyrsmotiv. - 1 s.
= Sid. 145 i:
Mählqvist, Stefan
Böcker för svenska barn 1870-1950 : en kvantitativ analys av barn- och ungdomslitteratur i Sverige. - Stockholm : Gidlund,1977. - 205 s. -(Skrifter / utgivna av Svenska barnboksinstitutet ; 5)
Lindung, Yngve
Västernberättelsen. - 6 s.
= Sid. 83-88 i: LINDUNG: ÄVENTYR OCH KÄRLEK : OM KIOSKLITTERA-TUREN
Lundqvist, Åke
Louis L’Amour : Fällan. - 17 s.
= Sid. 30-46 i:
Lundqvist, Åke
Masslitteraturen : förströelse – förförelse – fara?. – Stockholm : Aldus/Bonnier, 1977. – 173 s.
Lundqvist, Åke
Svenska masslitteraturförfattare - en enkät. - 11 s. + Litt. 7 s.
= Sid. 157-167 + litt. sid. 168-174 i:
Lundqvist, Åke
Masslitteraturen : förströelse – förförelse – fara?. – Stockholm : Aldus/Bonnier, 1977. – 173 s.
Lundqvist , Åke
Masslitteraturen : förströelse - förförelse - fara?. - Stockholm : Aldus/Bonnier, 1977. - 173 s. - (Aldus-serien)
Lundqvist , Åke
Mark med klara utstakade gränser. - 17 s.
= Sid. 30-46 i: LUNDQVIST, 1977.
Lundqvist , Åke
Konsten att byta kläder eller ändra sitt utseende (Marshall Grover: Bill och Ben)
i: LUNDQVIST, 1977.