Bokförlagen insåg att indianboken var så lukrativ att det måste finnas en fmarknad bland yngre personer som inte klarade av Cooper och andra i kompletta versioner. Förkortningar och bearbetningar översvämmar marknaden. Nya författarskap letas upp. Någon gång kring första världskriget (då det kanske blev svårare att få in tyskt material) börjar svenskar att fuska i genren. Men det allt överskuggande var nog det som verkligen lästes, Alltså Buffalo-bill-häftena, Texas Jack och i någon mån Sitting bullhäftena. Det är Buffalo Bill som skapar västernmyten, utan tvekan. Dessa lästes av barn och ungdomar och präglade förmodligen in westernmyten. Sedermera kom Edward S Ellis. Hans domäner är ju skogens, men det är inte säkert att läsarna förstod någon skillnad. Men han lästes. Fångenskap och flykt, hot och räddning var viktigare. Bland vuxna blev ”Nordlandsromanen” måhända ett stort intresse. Jack London blev en riktig storsäljare i Sverige, men kanske än mer läst var hans efterföljare. Nordlandsromanen måste nog räknas till Westernmyten.
Parallellt med allt detta uppstod en seriös indianbok för vuxna, som även den blev filmad.
1930-talet och framåt var en gyllene tid för indianromanen, även om titlarnas antal inte var så många. En pendang är fortfarande nordlandet.
Hoffmann, Franz: Det goda föredömet eller målaren ibland vildarne. - 1865.
Hoffmann, Otto: Spejaren eller flyktingarna. - 1877.
Scipio, Rudolf: Från Texas’ urskogar. - 1880
Carl Barn: Bearbetningar t ex Den fruktansvärda kampen…1881.
Vägledaren el bland forsarna i Oswegofloden . - 1881
R M Ballantyne: I vildmarken. - 1882.
May, Karl:Björnjägarens son. - 1892
Doyle, Arhur Conan: De landsflyktige. - 1893.
Hartwig, Rich. : Irokesens gift. - 1893
Henty, G A. - Bland Rödskinn och cowboys - 1893
Höcker, Oskar. : Fitzpatrick trappern. - 1893
Marterstieg, Willibald: Björnindianernas undergång. - 1893
Bland rödskinn och vita.- 1894
Fogowitz, Andra(e) Heinrich: Indianfursten Tecumshe. - 1894
Grundman, J. : Pelsjägaren och Höfdingen utan stam. - 1894
Pajeken, Friedr. J.: Trappern Jim : en berättelse från Nordamerikas vilda vester. - 1894
Pederzani-Weber, Jul.: Bland rödskinn och hvita. - 1894.
Young, Egerton Ryerson: Bland indianer i wigwams och vid lägereldar. - 1894.
Anders, Ludvig : I vilda västern. - 1895.
Barfus, Eigenhard von: I ödemadrken. - 1895.
Cassau, Carl: På spår bland indianer. - 1895
Stoddard, William O.: Vid indiangränsen. - 1895.
Wörishöffer, S.: På krigsstråt. - 1895
Grundman, P. : Stålhanden. - 1896.
Munroe, Kirk: Donald Hester eller kriget mot indianhöfdingen Pontiac. - 1896
Ellis, Edward S .: Ljudlösa steg. - 1897. (Billes)
Ellis, Edward S: Spöket på floden. - Billes, 1898
Glücklich, A B: Indianhövdingens tappre son. - 1898
Graef, E.: På farlig stråt. - 1898
James, D. : Urskogens döttrar. - 1898
Ellis, Edward S.: Jetro Juggens. - 1899. - (Billes)
Ellis, Edward S: Blockhuset vid Lickingfloden. - 1899. - Billes
Röfvarbandet i Arizona. - 1899
Brüchig, Otto : Guldets förbannelse. - 1900. - (Svithiod)
Ellis, Edward S.:Bakhållet vid Ohio. - 1900 (Billes)
Graepp, L W: Texas ros. - 1900
Günther, A: Nybyggarna vid Red River. - 1900
Janson, Kristofer: Vildrosen : en berättelse från indianupploppet 1862. - 1900.
.
Max, pseud. : Addy : en svensk jägare i kampen mot indianer. - 1900
Denef, Alex. - Präriens pärla. - 1901
Kansasindianernas höfding : berättelse från Nordamerikas Förenta Stater 1901.
Nord, Emil von: Ryttare utan hufuvud. - 1901
Rödhjärta eller Präriens ande. - 1901
Paterson, Arthur: Präriens son. - 1902
Walkey, S : Med rödskinn på krigsstråt. - 1902
Bredow, Alfred: Kapten Brant. - 1903
Günther, Edward: Den gule Jack. - 1903
Balen, Hendrik van : Svarte Bison. - 1904.
ERSELV, A: GULA VARGEN. - 1904.
Frey, W. . De tyska kolonisterna. - 1904
Kenyon, Chas. R. : Vunnen med svärdet. - 1904
Lilla, Felix: Shoshonhöfdingens brud. - 1904
Hansen, Berth: Daniel Boone : Kentuckys förste inbyggare. - 1905.
Hellborn, H. Den hvita svalan. - 1905.
Keil, Robert Konrad: Min försvunne broder eller Återseendet på indianområdet. - 1905
Pistorius, Franz: Död eller fången? - 1905
Buffalo Bill-böckerna. - 1906
Kümmel, M. Indianens hämnd. - 1907
LONDON, JACK: SKRIET FRÅN VILDMARKEN. - 1907
Ruppius, Otto: Bland rödskinn och pälsjägare i vilda västern. - 1907
Texas Jack : Amerikas mest berömde indianbekämpare. - 1907.
Sitting Bull, sioux-indianernas siste höfding. - 1908
Sandberg, Algot: Solöga eller svenskarna i Delaware. - 1909.
Brereton, F S: Prärieliv. - 1915.
Cederborg, Carl August: De röda vargarna. - 1915.
Kerfve, Axe: Silverormen, den siste apachehövdingen. - 1915.
Strang, Herbert: Rob Somer’s äventyr. - 1915
Wåhlstedt, G.: Pälsjägarne. - 1916
Örnulf, Gunnar: Flygande Hjorten. - 1916
Marriott, Crittenden: Guldskatten i Florida. - 1917
Thomas, Olov: Cowboyens hemlighet. - 1917
Eastman, Charles: Indianerna och djurfolket. - 1918.
Ekstrand, Bertil: På vilda stigar. - 1918.
Henderson, Edward M: Den ensamme vargen. - 1918.
Indianboken (serie med indianböcker från 1918)
Sabin, Edwin L: Vildmarksliv. - 1918.
Roth, Richard: Örnhuvud. - 1919
Garland, Hamlin: Örnhjärtat. - 1920
Ruppert, G.: I rödskinnens våld. - 1920
Willet, Edward Den vite apachen. - 1920
Bonehill, Ralph: Dick Arbuckles äventyr. - 1922.
Gredstedt, Tory: Hocoota. - 1922.
Wynne, May: Spökindianerna. - 1922.
Foehse, Ludwig: I undrens land - en indianberätttelse. - 1923
Halfern, Albert von: Den sisdte Seminolhövdingen. - 1923
Tomlinson, Everett T.: Djärva spejare. - 1923
Gafran, Kurt: Ett döende folk. - 1924
Grey, Zane: Skogarnas son. - 1923.
Walden, Edmund: Miamiernas konung. - 1925
Nylund, Bengt: Vita björnens underbara öden. - 1926.
Richter, Emil Den vita indianbruden. - 1926
MAY, 1962 begann der deutsche Filmproduzent Horst Wendlandt von der Rialto Film, unter der Regie von Harald Reinl, die Produktion des populärsten Romans der grünen Karl-May-Bände filmisch umzusetzen
BUFFALO BILL
TEXAS JACK
RICHARD MELANDER
SEKELSKIFTET 1800-1900BUFFALO BILLS WILD WEST SHOW i Europa
NORDLANDSROMANEN
Jack London
EDWARD S ELLIS - Sålde gjorde han i Wahlströms förpackning
Edward S Ellis har alltid i Sverige betraktats som snarast idiotisk rasist och en som framställer avfällningen Hjortfot som hjälte och övriga indianer som demoner. Det är möjligt att originalen är likartade, men Ellis hade andra syften. Han var pedagog och ville få barn att läsa. Därutöver var han en mycket god historiker, som i en tjock lunta amerikansk historia uttrycklingen säger såhär:
SAGABIBLIOTEKET
ERSLEV: GULA VARGEN
ZANE GREY: SKOGARNAS SON. - 1923.
AVDELNINGEN BÄTTRE OCH RIKTIGT BRA INDIANBÖCKER - NU IGEN SKRIVNA FÖR EN VUXEN LÄSEKRETS
Det gavs ut ett antal riktigt hyggliga indianromaner under 1940-talet. Somliga blev också filmade.
LOIS LENSKI, FANNIE HARDY ECKSTORM (FÖR UNGDOM)
Hevrvey Allen: Fortet i Skogen 1944.
Eaton, Evelyn: Men aldrig vila seglen. - 1942.
Edmonds, Walter D. : Den glömda dalen
Howard Fast. - Sista gränsen. - 1956.
Guthrie, A B: De fria vidderna. - 1948.
Linderholm, Helmer: Den sköna flodens land. - 1958.
Lytle, Andrew: Värdshuset månen. - 1943.
Marshall, Edison: Deet stora äventyret. - 1944.
Raddall, Thomas De okuvliga. - 1944.
Kenneth Roberts: Nordvästpassagen. - 1938.
Seton, Anna: En okuvlig kvinna. - 1959.
Slaughter, Frank: Två år för Nancy. - 1950.
, Fletcher, Cheyenne autumn (Cheyenne Autumn by Mari Sandoz)Howard Fast.
Realismen under det sena 1800-talet.
Författare förknippade med litterär realism valde sällan indianerna som ett ämne för seriösa, eller nyanserade ställningstaganden. När de yttrade sig om indianerna var det vanligtvis i avsikt att förlöjliga romantiska stereotyper. Mest känt är kanske Mark Twains elaka men mycket humoristiska påhopp på James Fenimore Cooper samt hans föga hedrande omdömen om Gosiute indianerna (”diggers”) som han beskriver i boken ”Slita hund”.(s. 94-96) – (”Roughing It” 1872). Bilden av Indian-Joe I Tom Sawyers äventyr (Orig: 1876) kan läggas till raden av nedsättande schabloner.
Men här finns en underström av seriösa försök till att förstå indianern på fullt allvar.
1897
Jackson, Helen
Ramona : berättelse från Kalifornien / öfversättning från ett exemplar af det 35:e tusendet af J. Granlund. - Stockholm : Varia, 1899. - 471 s.
Orig:s titel: Ramona. 1884.
Dete här är inte en bok där indianromantiken finns över huvud taget, inte på något sätt ett bidrag till westernmyten. Man märker knappt att det är indianer det rör sig om. Men i USA blev det en smärre bomb när Helen Jackson Hunt visade hur de Californiska indianerna diskriminerat och satts på undantag och förlorat allt.
25-öresböckerna – ”Dime novels” - sensationsböckerna
Indianen började helt enkelt försvinna som ett ämne för den seriöst menade litteraturen, under det att populärkulturens kretslopp svämmade över av mer eller mindre lyckade variationer på historiska teman. Beadle and Adams i USA producerade mängder av s k ”dime novels” av varierande, dock vanligen tveksam litterär halt, eller historisk sannfärdighet. Emellertid skall man ha klart för sig att de sämsta amerikanska kioskböckerna vida överglänser de europeiska motsvarigheterna i sannfärdighet. De märkligt populära Buffalo Bill och Texas Jack-serier som distribuerades i Tyskland och Sverige saknar elementära begrepp om USAs geografi, klimat och historia, till och med även elementära kunskaper om det engelska språket. Översättare översätter ”colonel” som ett egennamn, etc. I många stycken måste dessa serier vara ”författade” i Tyskland eller rent utav i Sverige. Språket i översättningarna ger återigen för handen att det var från tyskt språkområde som dessa häften har sitt ursprung. Den första vågen, Nick Carter-upplagans Buffalo Bill-häften trycktes i Tyskland av A.Eichlers bokförlag i Dresden. Eichler var upphovsmannen till den beryktade "Nick Carter-litteraturen". Eftersom häftena enbart distribuerades av "Nick Carter förlag" i Malmö och inte trycktes i Sverige finns de inte förtecknade i Svensk bokkatalog och är helt okända idag. Dessutom är de mycket sällsynta då de verkligen lästes sönder och samman av en hängiven ungdomlig läsekrets. Till råga på allt brändes ett antal på verkliga bokbål kring 1910 då kampen mot "smutslitteraturen", som den kallades, var som intensivast i Sverige. Det förefaller emellertid som om denna första våg av häften åtminstone delvis svar skrivna av Ned Buntline och Prentiss Ingraham. Nyutgåvor senare av dem i olika serier antyder detta.
Det verkliga lågvattenmärket nåddes med Chelius och Svithiods serier som ofta saknar all tänkbar förankring i någon som helst verklighet.
25-öresromanerna närde den populärlitteraturens publika smak för allt värre våldsamma bilder av indianerna som tanklösa vilda mördare och som allmänt hot mot allt vad civilisation innebär. Realismens författare som såg sig som nödvändigt motgift mot all sensationsskpande på alla områden, och naturligtvis mot den här typen av böcker, blelv en av orsakerna till att indianerna upphörde att bli en angelägenhet för Litteraturen med stort L.
Regionala författarskap
Helt sant är dock inte påståendet om att indianen tappade fotfästet i den seriösa litteraturen. Vissa regionala författarskap, i Sverige representerade av t ex Willa Cather, Hamlin Garland och Jack London kunde indianerna åter bli ett ämne för seriös behandling. En viss vilja att förstå indianernas andliga och sociala liv karaktäriserar dessa författarskap. Det är ingenting övertydlig, snarare en tendens. ”Vargens son” (Orig. 1900) av Jack London försöker beskriva sammansatta indianska karaktärer och kulturer och stundtals även indiansk världsbild.
Dessa regionala författare kan sägas konstituera förtrupperna i en andra våg av seriöst litterärt och artistiskt intresse för den amerikanska indianen, en våg som höll i sig in i 1930-talet.
En mängd nya källor och möjligheter öppnade sig för amerikanska författare som stimulerade deras vilja att presentera en mer nyanserad bild av nordamerikas indianer, och som dessutom gav möjlighet till att föra fram indiansk kulturd och litteratur som en positiv angelägenhet för 1900-talsamerikanen. En attityd baserad mer på kulturrelativism, ofta grundlagd via det allt rikare etnografiska material som såg dagens ljus. Somliga indianska författare publicerade sig själva som författare, Pauline Johnson från Canada endast undantagvis översatt till svenska. (Charles Alexander Eastman, men senare, under motkulturens 60-70 tal översattes t ex Black Elks minnen).
Författare som intresserat sig för den nordamerikanske indianen sågen möjlighet att förstå deras tankevärld genom etnografernas uppteckningar av sånger och poesi som började bli vanlig under nittonhundratalets tidiga sekler. Den första antologin med indianpoesi ”The path on the rainbow” gavs ut 1918. En av upphovsmännen till publicerandet var Walt Whitman . En positiv attityd till indianerna såg man under mellankrigstiden lite här och var. Även regionala författare Willa Cather, Edna Ferber och Kenneth Roberts började utforska indianernas karaktär och kultur, liksom fiktionsförfattare i allmänhet. Olive LaFarge’s Laughing boy (1929, många år senare i svensk översättning) vann pulizerpriset. Höglitterära författare som William Faulkner glömde inte idianerna i sin romanvärld Yoknapatawpha county. Inom poesin hade diktare som Vachel Lindsay och William Carlos Williams gjort indianen till en symbol för både den amerikanska kontinenten och identiteten., baserad på en harmonisk enhet med själva landet…
se:
Dabney, Lewis M.
The Indians of Yoknapatawpha : A study in Literature and History. – Baton Rouge :
Louisiana State University press, 1974. – 163 s.
Efterkrigstiden
Efterkrigstidens USA hade annat att göra än att fundera över ursprungsbefolkningens väl och ve. Indianpolitiskt försökte man avsluta indianreservaten och därmed nå en fullständig assimilering av de indianska folken. Författarna producerade få bilder av indianerna. Den ”vanliga” ”mainstream-romanen” visar inget motsvarande indiansk namedropping som blir oerhört vanligt efter 1970. D v s indianen nämns som bifigur, huvudpersonen är halvblod, man stöter på några indianer här eller där. Exemplen är otaliga efter 1975, och fåtaliga dessförinnan. Poeterna däremot fullföljde linjen från William Carlos Williams, man sökte en ny amerikansk poesi, ett nytt samband mellan natur och identitet, man sökte nya värden. Man kan väl se en röd tråd ända från Thoreau.
Charles Olson en viktig kraft bakom ”Black Mountain-skolan, Jerome Rothenberg vid centret för New York Deep Image movement och Gary Snyder, känd västkustsk beat poet uppmuntrade andra författare som ville skapa ett nytt amerikanskt medvetande som var mystiskt och mer i harmoni med det amerikanska landskapet. (Se Michael Castro : Interpreting the indian. – 1983.
Intresset för och utforskandet av indianernas egen litteratur nådde sin topp under de etnopoetiska röelserna under det sena 1960- och början av 1970-talen. Gary Snyder fick Pulitzerpriset för sin bok ”Turtle Island” 1974. (På svenska 1976).
Etnopoesin gick som allt annat i graven, men det här var tiden för ”motkultur” i största allmänhet och indianerna hade ett stort symbolvärde här. Den bild av indianen som fdramträder under den här periioden är en primitiv motsvarighet till en sofistikerad modern artist, som uttrycker de ideal av andlig, ekologisk och sammhällelig harmoni som var så ivirgt eftersökt av motkulturens 1960-tal.
Romanförfattarnas efterkrigstid och motkultur
Efterkrigstidens romanförfattare tycks avsevärt mindre intresserade av indianerna som inspirationskälla. Inte förrän indianen inlemmades som ett element just i ”motkulturen” blir han intressant igen. Det dröjde till Ken Kesey Gökboet (On fle over the cuckoo’s nest. 1962) en bok som markerar en flyttning av den indianska bilden från utkanten av den amerikanska västern, till en central plats i ”motkulturens” Usa. Återigen så var det en typ av civilationskritik, parad med ädelhet och frihetssträvan som var gångbar. Av de i amerika publicerade romanerna kom ett fåtal på svenska. Så t Margaret Cravens Jag hörde ugglan ropa mitt namn. Andra nådde oss endast i filmens form. Så t ex ”Little Big Man” baserad på John Bergers roman. Men det var en fackbok, Dee Browns Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee (orig 1971) som för den här generationen lade fast bilden av indianhövdingen som en patriotisk, humanitär frihetskämpe, som i stort sett försvarade sitt land mot regerings militära mördarkompanier. Nu återutgavs Black Elk speaks (även på svenska) och hela det indianska intresset gick som vanligt överstyr, då höjden av indianskt intresse styrdes mot falsarier som Carolos Castneda och hans påhittade shaman Don Juan, eller Ruth Beebe Hills fantasi Hanta Yo.
Lila – en studie i moral.
Litt:
Castro, Michael – USA 1945-
Interpreting the indian : twentieth-century poets and the native American. – Albuquerque, N.M. : University of New Mexico, 1983. – 221 s.
Dabney, Lewis M.
The Indians of Yoknapatawpha : A study in Literature and History. – Baton Rouge :
Louisiana State University press, 1974. – 163 s.
Faulkner
Dabney, Lewis M.
The Indians of Yoknapatawpha : A study in Literature and History. – Baton Rouge :
Louisiana State University press, 1974. – 163 s.
Svenska resenärer:
Fredrika Bremer, Unonious, Arfwedson m fl
Indianbokens guldålder
Den tyska indianboken 1.Gerstäcker, Sealsfield, KottenkampMöllhausen
Den amerikanska indianromanen 1.
Cooper, Paulding
Den franska indianberättelsenChateaubriandAimard
Den tyska dussinbokenGrundmann
Nordlandsberättelsen
Strax efter år 1900 hade Jack London nått framgång med sina nordlandsromaner, inte minst blev Londons böcker populära i Sverige. Skriet från vildmarken och Varghunden bl andra titlar räknas som läsbara klassiker än idag och ges ständigt ut i nya upplagor. Bokförlagen sökte andra guldkalvar i samma genre och författare som Curwood, Beach m fl översattes och lästes. Inspirerade av exotismen i guldgräveri och vildmark kom ett antal svenskar att pröva lyckan i Canada och Alaska. Inte sällan resulterade deras erfarenheter i rese- eller jaktberättelser. Somliga mer tveksamma såvida sanningen kom med (Georg af Forselles, Gunnarsson) andra mer seriösa i sin framtoning. Harry Macfie, Alberta Viksten, John Utterström, Aurusell, Erik Berg m fl. Nyktert och illusionslöst beskriver Viksten de sorgliga spillror av nordvästkustindianerna som han stöter på. Senare, på 1970-talet skriver Nils Parling en inkännande roman från nordvästkusten, ”Theo utan talan”. Intresserad av halvblodens villkor skrev Aksel Lindström. Peter Freuchen från Danmark som följt med Knut Rasmussen på hans Thuleexpeditoner skrev inte bara om Eskimåer utan även om indianer i ”Diamantdrottning” och ”Larions lag”. Münsterhielm skrev en utmärkt roman om vildrenens folk. Samtliga tangerar indianerna i sina böcker. Verkligt nära indinaerna kom norrmannen Helge Ingstad i sin bok om Vildrenätarna i Kanada. Sedermera var det han som upptäckte de arkeologiska lämningarna av vikingaboplatser på New Foundland. I senare tider har finlandssvensken Christer Boucht rest i den gamla guldgrävarnas fotspår. I själva verket är miljön för nordlandsromanen utöver trakterna kring Klondike, den nordamerikanska nordvästkusten. Inlandet kring …floden är de områden som Viksten och Utterström besökte.
Lågvattenmärke med höjdpunkter för indianboken.
Ungefär vid tiden för första världskriget tycks intresset, eller kanske rentav möjligheten att översätta tyska barn- och ungdomsböcker försvinna. Eller så vill svenska bokförlag lansera egna förmågor. Några få av dessa ungdomsboksförfattare lyckades verkligen producera några ibland riktigt bra alster, men det mesta förskräcker. Samtidigt började en slags imitation av amerikanska ”dime novels” spridas bland ungdomen. De tycks vara producerade i Tyskland och visst inte översättningar av Ned Buntlines och Prentiss Ingrahams förhållandevis korrektarövarromaner. Vad som i Sverige länge betraktades som god indianbok var stundtals verklighetens ”dime novels” i USA. Hit hör Wahlströms satsning på Edward S Ellis ”Hjortfotböcker” m fl.Våra tysktillverkade kioskalster var Buffalo Bill, Texas Jack och Sitting Bull-serierna som blev den ”indianbok” som verkligen föll ungdomen på läppen. Kemiskt fria från någon som helst korrekt miljöbeskrivning eller historisk förankring, endast berättelser om hot och räddning, och med superhjältar som Buffalo Bill och Texas Jack. Några enstaka av berättelserna bygger på amerikanska förlagor, andra är tyska original eller hårda bearbetningar av andra förlagor. Bland de första utgåvorna av dessa serier var Nick Carterförlagets böcker, vilka förlades och trycktes i Tyskland, samt distribuerades i Sverige. Dessa häften tycks mer ha varit regelrätta översättningar av äkta ”dime novels”. Senare utgåvor på Svithiods förlag m fl, är av helt annan kvalitet. Nick Carterförlagets böcker har i senare tid återutgivists. Men ändå, nästan lika usla som de sämre varianterna av Buffalobillböckerna, var de inhemska pekolral som skrevs av Gunnar Örnulf m fl. Värst är de välmenande meshistorier . Goda svenska original är DeVylders ”Nytt land : Daniel Boones saga”, Axel Kerfve.
Den ”nya” indianboken.Sakta men säkert kom en ny attityd till indianromanen att skymta först i USA sedan även hos oss. Det var främst Kenneth Roberts romaner ”Nordvästpassagen” m fl. Den som dömer Roberts syn på indianerna genom filmatiseringen av boken är helt ute på hal is. Det är ett nytt sätt att skildra indianer och Roberts får andra att skriva i efterföljd. Efterhand växter intresset dels för indianen, dels för en korrektare skildring av honom fram.
IndianklubbenI mångt och mycket spegelades intresset för en realistisk bild av indianerna genom Indianklubbens bildande. Efter att ett frågesportsprogram i TV ”Kvitt eller dubbelt” samt efterföljare som ”Tiotusenkronorsfrågan” visat att kunskaper om och intresse för indianernafanns i Sverige, satte detta avtryck även i indianboken. Kunniga amatörer som Erik ”Uncas” Englund, Viktor Hagberg och Yvonne Svenström visade prov på sina kunskaper i TV. Domare hade man i Åke Hultkrantz. Svensk vetenskapshistoria kring nordamerika var inte lång, men i bakgrunden skymtar föregångare till Hultkrantz som Liljeblad.
I kölvattnet av tiotusenkronorsfrågan började deltagarna att publicera egna skrifter om indianerna. Många av deras essäer samlades i en årsbok kallad ”Indianklubbens årsbok”.
En av deltagarna var romanförfattaren Helmer Linderholm. Själv var han uppväxt med Zane Grey m fl. Inläst på Kenneth Roberts skapade han egna romanbyggen fokuserade kring indiaerna i Nya Sverige. En romanserie var riktad mot en vuxen publik, och senare en skriven för ungdom. Sigfrid Nyberg
Bilder från nordamerikanska gräsöknarne Nå har nyberg översatt en berättelse, eller har han skapat ett eget verk på basis av sina läsefrukter. Vi kan göra några iakttagelser: Kunskaper om geografin haltar ibland, men mestadels är det en korrekt beskrivning av miljön.På första sidan [39] märker man att Nyberg nog mest läst sig till de kunskaper om landet han låter göra gällande att han låter berättaren besitta. "...ute på de ofantliga gräsöknar, hvilka utsträcka sig vester om Mississippi, mellan Klippbergen och Alleghanyåsen." Som vi alla vet ligger Alleghanybergen öster om Mississippi, ja nästan så långt i öster man kan komma i USA!
Men å andra sidan ..s[42]. "De hade för flera veckor sesdan lemnat staden Independence och stäfvade nu att uppnå den första stationen, Fort Laramie, vid Plattefloden. " Dett är ju den vanliga rutten över prärierna, och det sägs också att vår berättelse utspelas i augusti 183... så detta faller inom rimlighetens ramar.
När vi först påträffar en indian, en pawwne, så beskriver Nyberg denne med småpojksidealiseringen av indianen.
D v s det andas att alla kvaliteter en människa kan ha för att överleva i vildmarken, har indianen utvecklat nära nog till fullländing. Indianer skjuter bättre än vita med pilbåge, smyger spårar bättre, hans sinnen är tränade och överglänser lätt vitas förmåga.
Detta kan ju vara effektivt i en berättelse, för att utmåla den potentiella fienden som en duglig sådan och inte någon lättviktig förtrytelse som man sopar undan med ett handslag. I Nybergs ord "Det hade varit omöjligt att äfven på nära håll upptäcka denna lurande indian, så väl doldes han af det täta gräset" s. 41."Hans skarpa sinnen hade otvifvelaktigt upptäckt karavanen på ett för en hvit verkligen otroligt afstånd." s.41.
Vi möts alltså av ett vagntåg på väg över prärierna med Astoria vid Columbiafloden som mål. Det är 1830-tal och hur man formerar cirkel under nattuppehållen. Karavanmedlemmarna är "omkring fyratio" personer varav 18 män. Ledaren är "Järnarmen" en för den tiden typisk hjälte, stor till växten och med ett yvigt skägg. (Som han dock lovar den kvinnliga huvudpersonen att raka av vid framkomsten till resans mål). "Ihop med vagnarne och formera krets omkring dem", så formerar man inte vagnarna i cirkel, utan "Inom några ögonblick voro vagnarne körda tillsammans, tre och tre i bredd och de lösa djuren fastbundna vid dem. Männerna, liggande på knä, bildade en krets af bössmynningar omkring det hela. Åtminstone på undertecknad verkar det som om Nyberg inte förstått att det brukliga var att formera vagnarna i en cirkel och ta skydd bakom dem. Istället föser man här ihop vagnarna som ett nav i en cirkel varvid männen utgör en cirkel kring dessa. Likt ett litet barn i sandlådan som sätter sig på sina leksaker.
Expeditionern bestod av flera nationaliteter. Här talades engelska, tyska, franska, spanska och till och med svenska. Bröderna A. s 47. Charley A. s.48. Svenskarna kommer inte att spela någon roll i berättelsen.på sid. 48 sägs vi befinna oss mellan Pawneesernas och Otoernas områden.
När Järnarmen är ute på recognosering träffar han på en Pawneespanare. Indianen "..yttrade med sitt språks sträfva gutturalljud ordet; Wagh!". s.49.
Indianen är förstås välbyggd och mycket stark, men ganska korrekt beskriven som Pawnee. "Hans hufuvud var rakadt med undantag af hjessan, hvarifrån en lång hårlock nedhängde. Det bistra uttrycket i hans ansigte förhöjdes ännu mera genom den mörka krigsmålningen (jfr coopers beskrivning av Magua). Öfre delen af hans kropp var blottad och framställde tydligt de kraftfulla svällande musklerna. Omkring midjan bar han en wampumgördel, hvaruti tomahawken, knifven och en kulpung voro instuckna. Bockskinnsbyxor och mocasiner betäckte hans ben och fötter, och öfver skuldran hängde en lätt bössa, pilkogret samt ett buffelhorn med krut. s.51. Vid mötet med Pawneen Amathla bjuds denne på brännvin varvid Nyberg konstaterar att spriten är orsaken till indianernas undergång i högre utsträckning än vad kriget är. Med en för tiden typisk vänding kommenterar han att"Indianerna hafva lärt af civilisatioinen alla dess lasdter, men ingen af dess dygder". s. 53.
Det visar sig snart att Pawneernas fiender Otoerna tagit två av de vita till fånga, bundit dem vid träd och skall just döda och skalpera dem. s. 54-55. Ett av de mest typiska elementen i indianboken, fångenskap och flykt, vilket ju gör att den här typen av berättelser påminner om folksagan i vissa element, vi kan kalla det "bergtagningen" i översatt bemärkelse. Pawneen visar nu sina färdigheter i list och mannamod och tillintetgör otoerna. Frågar därpå s. 60. "Blekansigtenas Wahcondah fordrar ett offer". Precis som tidigare i skildringen Nyberg talat om Pawneernas wigwams (ett ord som inte används av präriefolken, utan är ett algonkinord förknippat med östra skogslandet, så låter Nyberg här en Pawnee använda ett uttryck för det övernaturliga som tillhör siouxtalande folk. Detta är skäl att söka källan till Nybergs kunskaper om indianerna åt ett bestämt håll. Catlin, ligger nära till hands. Stavningen av Wakonda är lite speciell. På samma sätt måste man tillstå att Aimard, den franske indianboksförfattaren gör samma misstag och låter sydvästindianer tala om Wakonda. Stavningen ger även här ett fog för att leta källan till detta inte bland Aimards påstådda erfarenheter av indianerna utan en bestämd reseskildring. Kanske Catlins. Att Aimard skulle influerat Nyberg är mindre troligt. Aimard var inte översatt till svenska och hade knappast ens hunnit skriva sina böcker. Man skall komma ihåg att Nyberg är ganska tidig i sitt försök till indianberättelse. Vad som ligger närmast till hands för Nybergs del är nog trots allt Coopers Prärien, på svenska ??? Hur stavas pawnee resp. Wahcondah där. Hos Catlin stavas de Pahnier. Catlin stavar Wakon tonka.
Anglicismer i texten Åtminstone någon förlaga är amerikansk. Annars tycks ju tyska översättniningar från tyskan vara vanliga. Låt vara att tyskar som Gerstäcker och Sealsfield publicerade sig på engelska. Men det förhållandevis realistiska anslaget och miljön, interfolieras med uttryck som "Jag vill bli fördömd" [s.45] torde väl vara ett sätt att direktöversätta I'll be darned eller I'll be damned. s. 51 "Bockskinnsbyxor" i e Buckskin = hjortskinnsbyxor. En tid fick man en dollar för ett hjortskinn. Därav "buck”.
Tony Hillerman
Little Big Man, Dances with wolfs
Indiankunnande i Sverige
ENGLUND, Underhill, Einar Malm, Helmer Linderholm,
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.