Pre-vetenskapliga synsätt på indianer och andra nyupptäckta folk världen kring.
Carolyn Merchant menar att polariseringen natur-kultur skapades under renässansens och den efterföljande vetenskapliga revolutionen under upplysningen. Naturen hade tidigare setts som en livgivande organism. Men förändringar av ekologisk, ekonomisk och samhällellig natur ändrade den bilden av den perfekta organismen, och män som Decartes, Hobbes och Bacon formulerade nya perspektiv. Man såg världen som död materia, som ett slags ”maskin” som styrdes av fysikaliska lagar. (Merchant: Death of Nature, 1980). När västerlandet stötte på Amerikas urbefolkning så blev reaktionen perplex. Ofta beskrevs indianerna som vänliga och generösa, men ibland förlöjligades de, beskrevs som barbarer. Antingen ”naturbarn” eller vildar. Detta diskuterades av de europeiska intellektuella. I ”Leviathan” varnar Hobbes för att den mänskliga naturen kommer att utvecklas till kaos utan en stark stat som tyglar den. Motsatsen stod t ex Rosseau för, som såg möjligheterna av en mer ädel utveckling i ett ociviliserat samhälle. Båda uppfattningarna uttryckte modeller för den mänskliga naturen och kulturen som betonade dikotomin mellan den fysiska organismen och den reflekterande varelsen. En av Decartes grundpelare var likaså att definiera en konstruktion av dualistiskt natur mellan kropp och tanke, natur och förnuft (kultur). De katotiska krafterna skulle om de släpptes helt fria, ansåg man, vara ett hot mot samhället. Dessa krafter var förstås mest tydligt åskådliggjorda genom ”vildarna”, som missionärer och upptäcktsresande trodde saknade just civilsation. Västerlänningarna tog sig rätten att dominera de folk de träffade på, vare sig dessa var vänliga eller fientliga, så var de knappast kapabla till djupare teoretiska insikter, ansåg man. Särskilt tryckte man på att de var vilsna i religiösa frågor, något som fick svensken Per Lindeström att förklara, att indianern kallades vildar, inte för att de var farliga vilddjur, utan just därför att de var vilsna (vilda) i tron. Senare kom välmenande katolska teologer att skapa teorier om en ursprunglig allmän höggudstro och ursprunglig monoteism, som indianerna och andra folk degenerat eller glömt bort, men som man ändå kunde hitta ”survivals” av. (Pater Schmidt och höggudstron). Givetvis såg man människan och kulturens framskridande som determinerat följde en bestämd modell, som utan undantag eller avvikelser, bestod i just en utveckling efter olika stadier som man ”vetenskapligt” delade in olika folk i. Framför allt ansåg man att alla folk genomgick stadier från det enklare till det mer komplicerade, från ”barbari” till höggkultur. (Evolutionism).
Indianen som naturskyddare?
En annan diskussion som liksom gärna går vilse är den om man kan sätta övergripande facktermer på ett antal indianska grupper. T ex huruvida de var ”Antropocentriska” eller ”Biocentriska”, som om det existerade osynliga lagar som indianerna skulle förhålla sig till. Ofta är det civilisationströtta stadsbor som i sin förhoppning om att ”naturfolkens” samhällen var mer ”äkta” och mer i harmoni med naturen än deras egna urbana industrisamhällen. Så förhåller det sig naturligtvis inte. Källmaterialet pekar snarare mot att indianernas kulturer med nödvändighet innebär anpassning till den ekologiska miljön om de skall kunna försörja ett antal människor. I den vevan tenderar religion och myter på samma gång att succesivt utvecklas som ett moraliskt stöd, eller åtminstone som en exempelsamling på hur man skall leva eller inte. Så t ex menar man ju att indianerna inte dödade fler djur än nöden krävde, och i detta ser man ett exempel på ”regler” eller ”lagar” som styr deras tillvaro. De blev ”naturskyddare”. Källmaterialet antyder nog snarare att tabun och försiktighet med bytesdjuren var en funktion mot att utrota dem. Gjorde man det fanns ju inte mycket kvar att leva av. Men så fort begäret efter västerländska varor, järn, gevär och framför allt sprit blev stort nog, så skövlade man glatt allt vad bytesdjur hette för kortsiktig snöd vinning. Armod och fattigdom regerade sedan de indianska grupperna. De blev en slags tiggare som såg till att ”hamna” i rådslag med de vita, som gärna drog ut på tiden och som varje dag skulle medföra ”gåvor” från de vita förhandlarna. Fördrag kunde dra ut på tiden hur länge som helst. Särskilt fransmännen förstod vikten av att smörja indianerna med gåvor. När general Amherst tog över det militära styret över Ohiolandet 1673 och samtidigt förbjöd sina officerare att vara generösa med gåvor, bröt uppror ut bland indianerna. Somliga forskare menar att hövdingen Pontiac kände sig kränkt när han inte erhöll gåvor av Amherst. Visst, det tillhörde väl skådespelet. Men man var tvungen att ha krut, kulor, järnföremål, pilspetsar etc, för man kunde inte längre tillverka dem själva. Kunskapen var förlorad sedan länge. Uppror sådana som leddes av Pontiac och andra förknippas också med religiösa ledares maningar. Vad sade de? Jo just detta: Ni har förbrutit er mod djurens ”rådare” och djuren. Ni har jagat hänsynslöst och därför har bäver och andra pälsjdur vars pälsar ni kunde handlat till er begärliga varor. Och så kommer det vanliga när ett samhälle är på väg att bryta samman. ”Gören bättring och återgå till gamla seder, så kommer djuren tillbaka igen”.
Så den nödvändiga anpassningen till landet där man bor blir tydlig. Det är också självklart att de trakter man bott länge i är mycket enklare att utnyttja till sin försörjning. När indianerna tvingas flytta är det nya växter man skall förstå att använda, nya jaktmetoder eller andra försörjningssätt man skall lära sig. Här ser vi embryot till att indianen är otroligt förtjust i sina traditionella landamären. Det är svårt att försörja sig i nya miljöer. Detta innebär förstås att också religionen i sinom tid modifierar sig efter ny omgivning. Mytologins gestalter byter från gamla till nya figurer. Så kan t ex skogslandets trickster haren bli till prärievarg om du flyttar dina bopålar ut på prärien och blir prärieindian. Det är också lika självklart att eskimåer inte har elefantgudar. Det verkar svårt för kristna forskare att se skillnaden mellan en religion anpassad till den livsmiljö man finns och bor i, jämfört med t ex islams eller kristendomens direktiv uttryckta i Gamla testamenet och Koranen som innebär riktlinjer anpassade till ökenliv i Mellanöstern, men med uppenbar men lite märkligt energi skall appliceras på resten av världens kulturer som ju sällan sett kameler eller kan inse varför man inte får äta dem eller grisen. Dessa riktlinjer skall tolkas som universella sanningar uppenbarligen. Är skilnaden begriplig? De indianska kulturerna strävar efter att anpassa sig till ekologin, miljön, möjligheterna att överleva. Ja t o m språket lär indianen att orientera sig i sin traditionella miljö. Här ligger också orsaken till att särskilt jägarfolken har oerhört svårt att anpassa sig till en modernare tillvaro med t ex katolicismen som rättesnöre. (Det rättesnöret modifieras förstås när det behövs). En viktig del i detta är också missionärernas avsaknad av förståelse för vad en kultur som är starkt anpassad till ekologin ibland innebär av obegripliga seder och bruk. Inte för att gå inför mycket på detta, ett exempel kan räcka. Man hör ofta att indianer i subarktis äter sjöfågel halvrå, och det tycker man är äckligt. Orsaken lär ju dock vara att äter du den väl tillagad får du inte i dig de näringsämnen som den halvråa fågeln skall ge. Framför allt eskimåerna har ju utvecklat en mathållning som får många kräsmagade att studsa. Ett självklart sådant här överlevnadsknep som kan verka besynnerligt är ju prärieindianernas smak för dellikatessen rå lever med gallstänk. Men det kan ju förstås tänkas att om man levt hela vintern utan vitaminer så blir just lever ett utmärkt tillskott vid de första buffeljakterna på våren. Folk som är väldigt få och har svårt att få gruppmedlemmarnas antal att växa och samtidigt skall undvika inavel skapar olika sexuella friheter och vanor som fick missionärerna att rodna. Detta är ett ämne som inte är särskilt utforskat, men klart är att det var just sådant här som fick missionärerna att diskvalificera den anpassning till biologin som måhända var nödvändig för att de indianska samhällena skulle bestå. Det har förts en fånig diskussion om forskare som tagit ställning för indiansk anpassning som misförståtts som ”naturskydd”, blivit skällda för indianromantiker, etc. Ovanstående korta resonemang torde dock förklara en smula varför indianerna på Standing Rock och andra utsatta ställen kämpar för sin natur och för sitt land, utan att därför egentligen vara ”environmentalister” såsom civilsationströtta östkustbor inbillar sig.
Eller som Ann Christine Hornborg uttrycker det: ”An environmental ethic cannot, of ourse, be found in either the Mikmaqs’ or some other Native group’s genetic code. But there is no way of ignoring the fact that historical documents, missionaries’ stories or contemporary ethnographic text give glimpses of a close Native attachment to places and an ethic of caring. These glimpses can not simply be dismissed as concealed Romanticism, or obvious constructions by Western authors, or images created to satisfy the wishes of the reader.” Hornborg, A-C: Mikmaq landscapes. - 2008 s. 53.
Forskaren och författaren David Abram hara i boken "Sinnenas ekologi" (Abram, David: Sinnenas ekologi: om varseblivning och språk i en mer än mänsklig värld / David Abram ; översättning: Karin Ashing ; redigering: Marie Kvarnström. - Malmö : Litteraturhuset, 2013. - 339 s. Orig:s titel: The spell of the sensuous.)
har visat hur skriftlösa folk utnyttjar bl a mnemnotekniska punkter i landskapet och mycket annat som skriftkulturerna tappat, som varit viktiga för orientering i landskapet man levt i. Det finns intressanta iakttagelser kring hur folk utan skrift koordinerar minne och fysisk omgivning och liknande. Därutöver har vi ju det här med rums- och världsuppfattningen: Den svenske religionshistorikerna Åke Hultkrantz skriver: "Det västerländska tidsbegreppet innefattar en början och ett slut, amerikanska indianer uppfattar tiden som en evigt återkommande cykel av händelser och år. Vissa indianspråk saknar begrepp för dåtid och framtid, allting vilar i nuet". (Hultkrantz: Native religions of Northern America 1987, s. 32-33.
Indiansk religion - två huvudspår. Jägare och åkerbrukarnas ideologier.
Åke Hultkrant gör också ganska klart att för indianen finns ingenting som heter religion (utom möjligen det att man utför vissa riter). Gränsen mellan det ”naturliga” och det ”övernaturliga” finns inte. De för oss klara entiteterna smälter samman.
Den indianska mytologin tycks i mycket vara just ofta roliga riktlinjer för hur man gör och inte gör som indian. Några teologiska direktiv finns oftast inte. Men visst finns det enskilda teologer som funderat över det obegripliga och formulerat vissa för gruppen viktiga postulat. Oftast märks dessa i kristider. Normalt sett tycks indianen leva ett mycket enklare religiöst liv, även om det genomsyrade hans tillvaro. Man brukar säga att religion använder sig av två sätt att blidka makterna. Först har vi bönen som ju oftast innebär att man ”önskar” något, utan att ställa krav. Den anses väl av de flesta kristna teologer tillhöra ”utvecklade” religioner. Småfolken i världen kännetecknas säger man, mer av magiska förhållningssätt, d v s om man utför rätt rit, så är den tvingande. Magi är tvingande. Det blir så som man tänkt om man utför den magiska riten korrekt.
När man läser om indianska riter och vardagliga förhållningssätt så framträder ett tredje sätt att förhålla sig till makterna kan man tycka, nämligen ”hoppet”. Det vardagliga förhållningssättet liknar vårt vanliga ”inte gå på streck”. Om man lyckas gå på en stenläggning utan att nudda streck, så kommer man att klara skolprovet etc.
Indianen offrar tobak dagligen och stundligen för att ”hoppas” på att bytesdjuren skall finnas i skogen. Eller att färden genom forsarna skall sluta hyggligt etc. Har man drömt om en olycka hoppas man kunna motverka att detta sker genom att undvika detsamma. T ex att inte ge sig ut på krigsstråt om man drömt om att skadas eller dödas. Denna känsla är förmodligen allmänmänsklig och hos jägare och samlare stannar det mest hos individen att bemästra makterna. Hos åkerbrukarfolk är det lättare att utföra gemensamma riter för att förstärka ”hoppet”. Här gäller det för det mesta frukbarhet i allmänhet och god växt på åkrarna. De flesta folk särskilt i subarktiska trakter har också olika sätt att ”hoppas” på eller ”hjälpa” årstiderna på traven. Hos andra folk finner vi som exempel på liknande präriendianerna soldans, västerländska midvinterfester, majfester, midsommarfester och liknande. Dessa riter är ju knappast tvingande och oftast inte av karaktären bön, utan snarare ett uttryck för ”hopp”, men också, om man inte utför dem kan allt gåt åt skogen. Man vågar inte låta bli att utföra riter, eller offra tobak till andarna. Folk som har gott om tid och kan avsätta personer utanför försörjningen brukar då också ha religösa specialister för ändamålet som sysslar med riter och någon sorts systematisering av mytologi och teologi.
Ett undantag finns för folken i Subarktis som har en religiös funktionär som kan få särskild kontakt med andevärlden och det är shamanen. En shaman är här inte bara en allmän medicinman utan just en som kan färdas mellan människornas domäner och andarnas. Shamanen är allmän i hela det cirkumpolära området jorden kring. Medicinmän är förstås också de som sysslar med med obegripliga (övernaturliga) och dit hör ju hur man fördriver andar och annat för att bota sjukdomar.
TOTEM och KLAN (släkt)
Totemism är ett begrepp som diskuterats i vetenskapliga kretsar i ett och ett halvt århundrade och gett till resultat de mest spetsfundiga teorier av ringa värde. Åtminstone tycks de flesta vara helt oacceptabla som förklaringar av alla andra forskare och tänkare. Jag tror att Claude Levi Strauss är den som kommit närmast förståelsen av totemismen, men han var ju sällan den som kunde kläcka ur sig någonting enkelt eller lättolkat. Alltnog en kommentator menar att: "For Lévi-Strauss, totemism is therefore an “illusion” and a “logic that classifies”—a post hoc explanation in which the structure of social relations is projected onto the natural phenomena, not taken from it.”
I klartext så menar han följande. Begreppet totemism har inga särskilt religiösa övertoner utan är snarare ett begrepp, en företeelse som gör att människor kan klassificera sina släktningar, i brist på folkbokföring. Det hjälper i alla fall folk i stora samhällen att undvika incest, genom att klassificera nära släktningar som tillhöriga ett en klan, en släkt, en ätt, som vanligen då har ett namn, oftast hämtat från naturen, vanligen ett djur.
Här en artikel som summerar galenskaperna tidigare tänkare kläckt ur sig när de jagade religionens ursprung och annat genom att ”studera” just totemismen.
Wagner:The many origins of totemism. Critical analysis of theories of James G. Frazer, Émile Durkheim and Sigmund Freud
En sund etnograf som A L Kroeber instämmer delvis när han skriver om sociala strukturer hos Yokuts (i Handbook of Indians of Calfiornia s 494): Här spelar stamgruppens indelning i ”hälfter” större roll än själva klanen. (moiety = en av ”hälfterna”).
”The Yokuts lines of male descent with the same totem obviously resemble clans. They fall short however of being clans in that they are not involved in marriage or exogamy, the moiety being sole regulating factor in these matters, and in that they bear no group names.”
Han betonar alltså totemets och klanens alt ”hälftens” vikt som släktskapsräknare. Han fortsätter: ”The name of the moities are the same in all the Yokuts tribes among which they have been recorded”, och ”This plan of social duality runs at right angels across they many lines of tribal cleavage. The halves are the same, or are equated, everywhere; and a man marrying outside of his tribe confines himself to the opposite moiety exactlky as if he cose his spouse at home.” (aa sid 494).
Det samma gäller t ex irokesförbundets sex stammar. Om en man kom till en främmande by hade de som tilllhörde samma klan som mannen skyldighet att ta hand om honom och ge honom husrum och mat. Men på samma gång fick den gästande mannen absolut inte inleda någon relation med kvinnor av hans egen klan, om han så var mil hemifrån.
Totem är alltså i enklaste formen en (i grunden) ickereligiös klassifikation av en indianstam (grupp) medlemmar vanlligen namngiven efter ett totemdjur. Totem kommer av ordet Anishinabees (Ojibwe) ord ototeman, so just betyder syster och bror av samma släkt. Den grammatiska roten ”ote” betyder blodsband mellan bröder och systrar som har samma mor och som inte kan gifta sig med varandra. Ordet kom in i engelskan via en handelsman (John Long) 1791 som missuppfattade det som en beteckning på en individuell skyddsande.
Men viss kan det i enstaka fall vara så att man upplever en stark frändskap med totem (klan) djuret, och visst kan det ibland vara så att den känslan ger upphovet till en individuell skyddsande. Varför inte?
Som vi såg i exemplet ovan så måste det inte vara ”the lineage” rakt nedstigande släkt som utgör demarkationslinjen, det kan vara ett antal släktlinjer som formar en ”hälft” i en stam, och där gäller samma villkor som för ”klanen”. Ingenting är stöpt i en form, eller ristat i sten för den delen. Se mer här: Länk.
MEDICIN, MANITOU, WAKAN OCH ORENDA = MANA
En annan diskussion som sysselsatt relgionshistoriker (då nästan uteslutande också teologer) är diskussionen om skriftlösa folks gudsbegrepp. Med en melaneisk term ”mana” i huvudet började man diskutera huruvida detta mana var en kraft som genomsyrade världen, eller en gudomlig sådan. Och huruvida detta kunde vara ursprung till religion o s v.
Motsvarande begrepp tycktes finnas hos andra folk. Återigen snöade teologerna in på spetsfundiga resonemang, oftast med syftet att placera in folken i ett evolutionschema.
Vid ett närmare studium av källorna kan man med säkerhet säga att i de flesta fall betyder samtliga begrepp (särskilt hos folk som inte gjorde stor skillnad på det profana livet och det övernaturliga) att vi har att göra med fenomenet när det konstiga, ev övernaturliga, griper in i vardagen.
Det kan vara så enkelt som att en indiansk doktor kan bota sjukdomar. Han har en smula överntaturliga förmågor. Alltså kallas han medcinman.
Hästen var obekant för indianerna, alltså kallades den för övernaturliga hunden (medicinhunden), Shunka wakan. Ja nästan allt som var mystiskt, konstigt eller nytt i varierande grad fick detta epitetet. Naturligtvis har gudarna wakan eller manitou i ett övermått. Alltså är de Den store Manitou, Gitche Manitou. Siouxfolkens höggud blev Wakan tanka.
M a o mana, wakan, manitou är övernaturligt i olika former och grader. Ordet medicin har alltså inget med vad vi menar med medicin utan är en tafflig översättning av manitou, wakan etc, i betydelsen märklig, övernaturlig i varierande grad.
Wikipedia har en artikel som resonerar en smula kring fenomenet.
Förmodligen var den vanligaste indianska religiösa yttringen ett ständigt offrande av tobak till höger och vänster, i syfte att ”hoppas” på att allt skulle gå bra. Att makterna, det övernaturliga, var med en, inte emot. Något av detta uttrycks i den här artikeln. Länk.
Quaife, Milo Milton
John Long S Voyages And Travels In The Years 1768 1788 / Edited and with historical introduction and notes by Milo Milton Quaife. - Chicago : The Lakeside press, 1922. - 238 p. Index.
Smith, Harlan I.
A vast neglected field for archaeological research. - 6 s.
= Sid. 367-372 i:
Boas anniversary volume; anthropological papers written in honor of Franz Boas .. New York : Stechert, 1906. - 559 s : ill. (Contents, Index)