google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

Bäver och hattar 


Det skakande tältet:
 Flannery, Regina: The shaking tent-rite among the Montagnais of James Bay. – Primitive man XII, 1939. – s. 11-16.
Turner, Lucian M.: Ethnology of the Ungava district, Hudson Bay territory i: Eleventh Annual report of the Bureau of Ethnology, Washington 1889,1890.
Hultkrantz, Åke: Spirit lodge, a North American Shamanistic Séance (Studies in Shamanism, Carl Martin Edsman ed. – (Scripta Instituti Donneriani Aboensis ; 1) Uppsala 1967.
Primitive man vol 17 3-4 Washington 1944. 

Lambert R S: The shaking tent. // Tomorrow vol 4:3 1956.

Montagnais
Tanner, V.: Folkrörelser och kulturväxlingar på Labradorhalvön : de vita pälsjägarnas framryckande på Montagnaisindianernas jaktmarker på halvöns sydöstra del. ependently concluded thatcological grounds (Knight 1965). Rogers, in reviewing a mass of anthropological and historical data, id– Svensk kulturgeografisk årsbok XV, 1939. – sid 80-126.
 Tanner, V.: Outlines of the geography, life and customs of New Foundland-Labrador. 2 vols. Cambridge University press.
Turner, Lucian M.: Ethnology of the Ungava district, Hudson Bay territory i: Eleventh Annual report of the Bureau of Ethnology, Washington 1889,1890. Davidson, D S: Notes on Tete de Boule ethnology. - // American anthropologist 30: 18-45.. Hind, Henry Youle, 1823-1908. Explorations in the interior of the Labrador peninsula, the country of the Montagnais and Nasquapee Indians / by Henry Youle Hind. - London : Longman, Green, Longman, Roberts, & Green, 1863. - 2 v. in 1 : ill. (some col.), plates, 2 maps (1 fold.) ; 22 cm. Speck, F G: Mistassini hunting territories in Labrador. – A A vol 33 p 452-71. 1923. Speck, F G: Family hunting territories and social life of various Algonkian bands in the Ottawa valley. – Ottawa 1915. Speck, F G: Montagnais-Naskapi bands and early eskimo distribution in the Labrador peninsula. / Frank G. Speck and Loren C. Eiseley. - Proceedings of the 

Speck, F G: Mistassini hunting territories in Labrador. – A A vol 33 p 452-71. 1923. Speck, F G: Family hunting territories and social life of various Algonkian bands in the Ottawa valley. – Ottawa 1915. Speck, F G: Montagnais-Naskapi bands and early eskimo distribution in the Labrador peninsula. / Frank G. Speck and Loren C. Eiseley. - Proceedings of the American Philosophical Society Vol. 85, No. 2 (Jan. 24, 1942), pp. 215-242 Speck, F G: Montagnais-Naskapi bands and early eskimo distribution in the Labrador peninsula. / Frank G. Speck and Loren C. Eiseley. - Proceedings of the American Philosophical Society Vol. 85, No. 2 (Jan. 24, 1942), pp. 215-242 

Hickerson, H. : The Genesis of a Trading Post band : The Pembina chippewa. // Ethnohistory vol 15. S 289-345. Speck, F G: Montagnais-Naskapi bands and early eskimo distribution in the Labrador peninsula. / Frank G. Speck and Loren C. Eiseley. - Proceedings of the American Philosophical Society Vol. 85, No. 2 (Jan. 24, 1942), pp. 215-242 Rogers, Edward S: The Round Lake Ojibwa. – 1962. Jaktterritorierna en myt (Knight) Knight, s 2. In the eyes of the local people, the establishment of government controlled beaver quotas and territories along with the introduction of welfare payments, defines the demarcation point for present conditions….. “The aboriginal Algonkin family territory” was at least partly a myth propagated by some sections of the Hudsons Bay Company (and initially disseminated by a small number of anthropologists and their students at one or two universities). Both the Speck (1915, 1923) view of the aboriginal nature of family trapping territories as adaptive beaver conservation devices and the Leacocks (1954) position tdhat dthey are acculturative phenomenon which arises concomitant to the fur trade have already been questioned on strictly ecological grounds (Knight 1965). Rogers, in reviewing a mass of anthropological and historical data, idependently concluded that: In the early contact period there is no evidence that conservation was practiced. Rather, game of all kinds was slaughtered whenever the opportunity arose….The preceding data suggest that conservation was not practised by the subarctic Algonkians until toward the latter part of the nineteenth century. The practice then lapsed during the second quarter of the twentieth century. 

Incitament som gör handelsposten till gruppens identitet s. 81: During spring and summer there is a heave dependence on cach foods, especially lard and flour. If people were to shift to summer camps on some of the richer coastal fishing sites, they might enjoy a better diet. But such a move would make it impossible to get any of the temporary wage employ 89ment that sporadically opens on the post during the summer. 

S 89.: The recognition of kinship ties does not normally extend beyond maternal and paternal grandparents, uncles and aunts, first cousins, and members of the immediate biological family. Lateral kin extensions are shallow, and even lineal extension is not very deep. Some persons cannot even identify all dead grandparents, much less great-grandparents. Endogami vid Rupert House. s. 110 not 2. In addition, a marked change in interband contact has take place widely throughout the north. Canoe freighting, which formely brought people of many posts together had ceased; concentration of people are round posts, and therefore away from boundaries, has increased. Aircraft often have made posts effectively closer to the white bases of operation than to their own neighbouring communities. This decrease in contact between communities has probably decreased the likelihood for intercommunity marriage. nytt stycke i anteckningarna. Jesuiter ?? Försörjning outward form. In the beginning of the world, before humans were formed, all animal existed grouped under “tribes” of their kinds who could tal like men, and were even covered with the same protection. When addressing animals in a spiritual way in his songs, or using the drum, the conjuror uses the expression: … “you and I wear the same covering and have the same mind and spiritual strength”. Särskilda föreskrifter finns för behandling av benen, ty det är förenat med ansvar att jaga. En jägares framgång beror på hur hans uppförande mot djuren uppfattas av dem. s. 78: Det mest betydelsefulla djuret är cariboun: …The caribou is so essential to life on the Naskapi than other beasts, while next in importance to all the subribes of the region, and of prime importance to some in the forest regions, is the beaver. South and west of Saguenay River and in the Lake St. John area the moose is sfound, and economic culture centers largely around that animal. Jesuit relation s. 181. Le Jeune 1634. “To live moderately well and without suffering, they had to have an Elk as large as an ox every two days.” Sid. 209: They knew by the small amount of snow that had fallen that winter, which was less severe than others, that the savages sand consequently I, would suffer greatly from famine…” 

Wright, J W, 1972 sid. 86. Ark. The settlement system reflects these limitations (=naturfaktorer begränsar befolkningen till små band) and shows that family groups were clustered toghether for winter hunting of moose and caribou and the hunting and trapping of smaller game. Fishing camps were important during the summer months. (the shield archaic. nat mus of Canada publ in arch 3. Yarnell Richard asa. Rogers, E.S. 1963 Changing settlement patterns of the Cree-Ojibwa of Northern Ontario. (Southwestern Journal of Anthropology 19:64-68) ------- Pälshandelns konsekvenser – kontakten med européerna Pälshandelns konsekvenser för indianerna var knappast odelat goda. En konsekvens var ju införandet av europeiska varor, ibland lyxvaror i de indianska jägarsamhällena. En del forskare menar att ett temporärt ekonomiskt uppsving blev följden till en början. Andra är skeptiska till det också. Visserligen kan moderna jaktvapen bidra till ett effektivare utnyttjande av naturresurserna, men här blev det mest rovdrift som en följd av detta. Gevär och fällor utrotade viltet. Kunskaper om äldre sätt att leva, kanske mer anpassade till den ekologiska nisch man levde I hade gått förlorad. Behovet av europeiska varor (till en början var det inte livsmedel man ville ha) krävde jakt på pälsdjur. Detta gav ofta som följd att husbehovsjakten fefter mat att äta blev lidande. Olika incitament som temporära lönearbeten, alkhohol och annat disintegrerade de gamla försörjningsenheterna banden och istället uppstod större befolkningscentra kring handelsposterna. ( ) 1633 december 19 1632 s. 135. … the snow being already very deep, the savages captured eight elks or moose. About that time one of them, named Nassitamirineou, and surenamed by the French Brehault, told them that he had dreamed that they must eat all of those Moose; and that he knew very well how to pray to God, who had told him that it was his will that they should eat all, and that they should give none of them away, if they wanted to capture others. 

s. 143. We have not been lonely all winter, as a number of savages have been to see us. They pass by our house in large crowds, going moose hunting. s. 157. The son-in-law of our savage, wishing to go hunting, took counsel with him [the Manitou near our house… The Manitou told him to go hunting in a certain direction, that he would find Moose there, and no Hiroquois. s. 165. ..they have nothing but feasts when they have plenty, and are generally dying of hunger the next day. s. 171. Our savage would like to live with us as a brother; in a word, he would like to have us divide with him all that we have. “I will give thee” said he, “ of all that I possess, and thou shalt give e of all that belongs to thee”. In this way, we should eat I a moth all the provisios for a hear, for they over stop eating as long as they have anything. Lalement skriver 1626 sid 203. …they are wanderers only during six months of the year, which are the six winter months 

– roving here and there, according as they may find game, only two or three families erecting their cabins together in one place, two or three in another, and so on. The other six months of the year, twenty or thirty come together upon the shore of the River near our settlement, part at Thadoussac, and the same number forty leagues above us; and there they live upon the game which they have captured during the winter; that is to say, on smoked moose meat, and food for which they have traded with the French. Bävern s. 207. …they deal principally in Beavers, in which they find their greater profits. I was told that during one year they carried back as many as 22.000. The usual number for one year is 15.000 or 12.000 [vid Tadoussac]. Le Jeune 1632 vol 5 s. 27 When we arrived at Tadoussac the savages were coming back from a war against the Hiroquois, and had taken nine of them; those of Quebec took six, and those of Tadoussac three. s. 49. Alkohol …in fact, since I have been here, I have seen only drunken savages. s. 51. Some of their captains have come to plead with the French not to sell them brandy or wine, saying that they would be the cause of the death of their people. Vol 5 Le Jeune 1633 s. 89. Om ålfiske. …the savages usually have no other meat than this until the snow is deep enough for Moose hunting.. Sociala grupper : Bandet (storfamiljen, jaktgruppen). Den viktigaste sociala enheten var kärnfamiljen – en man, hans hustru och deras barn. Denna enhet var vanligen förstärkt med nära släktingar och vänner, som slot sig samman för ömsesidigt stöd. Resultatet var en lös organiserad grupp kallad ett band. Banden vandrade över separate, vagt definierade territorier av olika storlek i jakt på byte under större delen av året. Sammansättningen av banden varierade stort även under en kortare tidsperiod. Varje band hade en stabil kärna av släktingar, vanligen besläktade med “hövdingen”. (Familjefadern, starke mannen, ledaren. I o f sig tenderer att olika typer av ledare bli synliga beronde på vilken aktivitet bandet var sysselsatt med. Krig, jakt eller flytt av lager t ex.]. Utanför den kärnan kunde individer eller hela familjer separera från ett band för att sluta sig till ett annát. En familj missnöjd med sina grannar flyttade helt enkelt till ett lager med släktingar I ett annat band. Unga män fölkjde ofta olika band I syfte att hitta en hustru, och fann han en kunde det innebära at than I fortsättnigen slöt sig till det bandet. Korskusinäktenskap Tecken finns på att korskusinäktenskap spelade en viktig roll som en integrerande mekanism mellan banden. 

Mer om bandets karaktäristika Bandmedlemskap gavs till vilken person som helst so levde i och färdades tillsammans med lägret för en tid. Sålunda den enda konstanta avskiljningen av ett band drån andra var att alla medlemmarna I ett band levde I samma område. En konsekvens av att bandet var den sociala enheten man levde I var att medlemmarna av ett algonkinband endast var bekanta med andra band I samma omedelbara område. Därför var vissa Montagnais-band närmare Creeindianerna som de levde geografiskt nära än de var med andra band av sin egen “stam”. (Här: Ursprunglig språklig och lokal grupp som tidigare spelat större roll, och med vilka man delade speciella seder, bruk och tänktesätt.) Språket var en betydelselös barrier då cree snarast är en dialekt av Montagnais, eller rättare de båda “folken” torde i tidernas början varit ett och detsamma och talade därför variationer av samma språk. Till en viss del förekom äktenskap över gränserna och blandade band uppstod. Blandäktenskap och gemensamt nyttjande av samma landområden var vanligt. Vad som skilde de s k stammarna åt är en fråga som knappast går att svara på. Precis som språket var gemenskapskänsla, materiel loch annan kultur gradvids förändrade för att möjligen resultera I någon form av cree, Ojibwa, Montagnais klimax. Landet de levde i En grupps territorium inkluderad det land som de kunde jaga på och inte fördrivas ifrån av medlemmar av någon annan grupp. Då befolkningstätheten var gles, var de territoriella gränserna inte på något sätt definitive, och det var inte ovanligt för band tillhörande olika grupper so jagade i gränstrakterna – även fiender – stötte på varandra på områden som de betraktade som deras. Det maximal område som beboddes av nordöstalgonkinerna begränsas I öster av Labdradors kusttrakter där eskimåerna var grannar, St Lawrence i söder och i och med crees expansion i norr och nordväst från trakterna av James Bay och Hudson Bay genom Ontario, Manitoba och Saskatchewan till Klippiga Bergen i västra Alberta, i nordväst så långt som till Lake Athabaska och Great Slave Lake, men vandrade stundtals så långt som till nedre Mackenzie River. Sydgränsen är osäker men de cree och ojibwastammar vi innefattar här kan gränsen sägas gå något nor rom den gräns som går mellan Canada och USA. De sydliga och västliga gruppera av cree och Ojibwa (efter crees expansion västerut), tillhör anra ekologiska zoner än vad som behandlas här (se Dunning). Crees expansion I vaster och norr beräknas ha ägt rum under sena 1700-talet. (Sharrock och Sharrock s. 2) och den sydligaste utbredningen mellan 1800- och 1850. Detta väldiga område omfattar alltså minst två ekologiska zoner. Den som angår oss här är dock en barrskogs/moose caribouzon I öster. Dessa olika zoner kräver olika kulturell anpassning och sålundade praktiserade cree, som en total grupp, två skilda livsstilar. Jenness särskiljer Woodland cree och Plains cree. Det förstnämnda “moderkulturen” och det som intresserar oss mest här. Underhill??? (sydliga nordalgonkiner?) s. 131. Klanen var en ny institution (bland calumetfolken). s. 137. Genomgripande förändrigar, handeln med pälsverk undergrävde deras ekonomi. s. 138. Enheten inom stamen hade brustit. De lärde sig (dock) att det var nödvändigt att hålla samman. Det är inget ovanligt att man hör talas om sällskap från tre, fyra olika 

stammar. ROUND LAKE OJIBWA Rogers, Edward S: The Round Lake Ojibwa. – 1962. Pre-trade Round Lake before 1900. S. A 22. Round Lake Ojibwa har först på senare år blivit påverkade av eurokanadensist inflytande. Före sekelskiftet 1900 levde de bra nära ett ursprungligt leverne. Vid den tiden var banden minst fyra till antalet. Caribou lake people, Round Lake people, Windigo people och Makoop people. Ibland nämns också Fisher lake people vilka tidvis tycks ha varit en särskild enhet och vid andra tillfällen sammanblandade med Windigofolket eller med folkenvästder ut vid MacDowell lake. Alla banden var relativt små, ca 25-75 individer. Varje band anfördes av en ledare vilkens position varken var ärftlig eller skapad via någon sorts val. Snarare en karismatisk person med religiös förmåga som kunde skydda gruppen mot ondska. Varje band gifte in sig I närmaste annat band även om endogami eftersträvades. s. B82-B86 Round lake ojibwa har ingen direct synonym motsvarande vår “familj” i betydelsen av en grupp besläktade individer där vilken individ som helst kan saga “min familj” med hänsyftning till individerna I gruppen. I stället finns sett begrepp som I varierande sammanhang anspelar på en grupp under ledarskap av en särskild person. Termen “nintipe ncike win” av “nintipe ncike” “jag leder”, “jag chef”., betyder “de vilka jag leder” eller “mina följeslagare”. Det kan tyckas so mom det kunde motsvara vårt, “min” familj om en man anspelar på sin hustru och barn, men normalt kan den inte översättas så. Om ett barn är det meningslöst att saga så. Å andra sidan, om sammanhanaget förändras kan “nintipe ncike win” användas om ex vis ett arbetslag under en särskild ledare. Termen är på grund av sin flexibilitet användbar. En man kan använda termen om sin familj, under det att han själv inräknas i sin faders “nintipe ncike win” tillsammans med sin fru och barn. Det är ingen överdrift att påstå att detta är nyckeln till förståelse av de skiftande sociala enheterna hos Round Lake Ojibwa. Om termen översätts med “mina följeslagare” och sammahanget är klart behöver ingen förvirring uppstå. Vanligen används den vad gäller släktskap anspelande på den grupp släktingar en man är ansvarig för. Vilkaman är ansvarig för bestäms efter visa principer. 1. Om patrilinjär härstamning. En man är ledare för sina manliga avkomlingara begränsat till tre generationer. 2. Solidaritet mellan bröder. En äldre broder är ansvarig för en yngre och hans barn. 3. Kvinnor. Ogifta och änkor är I första hand under fäder och I andra under bröder och i tredje under söner. Gifta kvinnor under sina män. Dessa principer utgör grunden för en mans “ntipe ncike win”. Ju äldre än man är desto talrikare är hans “nintipe” och en gammal mans “nintipe” utgjorde i praktiken jaktgruppen som var den politiskt, religiösa enheten under större delen av året. I dag är förhållandena annorlunda. Släktskapsbanden som grund för samverkan existerar inte längre utan baseras på kompanjonskap eller annat Genom penningekonomin är varje man ekonomiskt oberonde. Han behöver inte lita till “nintipe” för vad han behöver. Dessuto är “nintipe” försvagad p g a den numer disparata bosättningen. (Om termen “nintipe” på något sätt använts för hela sommartidsbandet går Rogers inte in 

på) När det traditionella samhället upphör att vara viktigt Rogers: C79 När det själförsörjande samhället i strikt mening upphör blir kärnfamiljen den viktigaste enheten. E3 Indianerna blev involverade i penningekonomin, lönearbetare eller med socialbidrag. (Government subsidy). E7 Ekonomiskt stannar den ekonomiska organisationen på hushållsnivå. Även om släktrelationerna har blivit mindre viktiga jämfört med tidigare är de viktiga och kittar samman några familjer. Kanske den viktigaste faktorn som skapar gruppsolidaritet. Annat är likartat levnadssätt, gemensamt språk och en känsla av motsättning gentemot andra samhällen och euro-canadadensare. Vad en indiansk grupp kallas Vi kan urskilja några typer: 1. Det självbenämnande . T ex “människor” “riktiga människor” 2. Benämnda av någon annan grupp, eller själva lokalt. 3. En utbrytningsgrupp eller liknande. 4. En koalition av grupper med tidigare namn kallas bundsförvanter, talare av samma språk etc. (? sj) Det algonkinska ordet för människa el liknande har följande geografiska utbredning. Naskapi Montagnais Cree Östfolken, Abnaki, Wampanoag, Wappinger Stammen Stam är ett begrepp som ofta används men saknar en egentlig mening eller tillfredsställande definition. Bland de nordöstliga algonkinerna är begreppet förmodligen utan mening alls. Ett otal försök att definiera begreppet har gjorts men med mindre framgång. (Helm) Emellertid är det ett inrotat begrepp med ungefärlig innebörd av “en social grupp som talar ett distinkt språk eller dialekt och besitter en distinkt kultur som skiljer den från andra stammar”. Man kan också tillägga ”med eget namn och egen identitetskänsla”. Det sistnämnda tycker jag är tveksamt. De flesta folks egennamn är ett ord som betyder ”människa”. Ibland bundsförvanter = människor som vi. För att börja med identitetskänslan så är det en fråga om vem som yttrar sig. En individ kan erkänna sig till en viss grupp men inte vara erkänd av gruppen självt. Det kan också vara en utomstående, låt oss säga tredje part som yttrar sig och då hänför individen vi talar om till en grupp som hen inte identifierar sig med. Eget namn: Det går inte att få fram huruvida Ojibwa urskiljer andra identiteter än vattengruppen (lokalgruppen vanligen kring ett vattendrag eller sjö) och dess närmaste grannar och eller har ett namn för hela den värld av vattengrupper han aldrig träffat. Vanligen betyder ju en grupps namn något i stil med ”verkliga människor” eller liknande. Det är bara den 

separata dialekten som utgör en distinktion ljudmässigt. Innebörden är densamma. Vissa folk har tagit upp det geografiska eller öknamn som andra applicerat på dem. Så t ex Cree av det franska Knistenaux, men dom har ett annat namn också Ililu ”men among men.” = verkliga människor, medan ”perfect people” bland montagnais heter Ne-e-no-il-nu och är deras eget namn. Man kan fråga sig om det är namn i egentlig mening eller bara ett uttryck för…. Precis som Cree-Montagnais_Naskapi lingvistiskt sätt är ett språk och ”stammarna” bara talar dialekter av detta språk, kan man ju tänka sig att de kulturellt också är ”dialekter”, varianter, vilket de faktiskt är. (Flannery s. 269). Vi skymtar alltså ett språkligt och kulturellt kontinuum. Problemet blir då: Skulle ett Creeband i forna dagar vars närmsta granne var talare av Montagnais känna skillnad på, sätta upp en gräns, att här slutar Montagnais kulturella och språkliga kontinuum. Eller skulle han på grund av dialekt och kulturlikheter ingifte etc, uppleva att de spelar samma spel? I själva verket tror Kroeber att alla algonkiner bara under ett par tusen år spridit sig över området. Typiskt är att de sydliga kustalgonkinerna har samma begrepp som de nordliga släktingarna som betecknar östfolk. (belägg?). Montagnaisbandet 1600-1800 Kunskapen om jaktgrupper, territorier och landöverlåtelse från 1600- 1700 talen är mager. Banden var troligen små till storleken och ganska lösliga. Amorfa. Varje band leddes av en ”stark man” headman, men som utövade liten verklig makt. Sent på hösten bröt banden upp i jaktgrupper bestånds av mellan 5 och 50 personer. Dessa var förstås vanligen släktingar. Den äldsta aktiva mannen i gruppen fungerade som ledare men hade liten makt utanför familjen. Vanligen, fast inte alltid, var en i gruppen, vanligen ledaren shaman. Shamanens plikter var att bota sjuka, förutspå framtiden, särskilt vad jakten beträffade. Varje jaktgrupp levde för sig under vintern, men till våren samlades de igen till sommarlägret. Jakt var huvudsysselsättningen och varje grupp flyttade omkring sökande efter stort och smått vilt. Bäver och piggsvin fångades på förvintern men när snön blev djup jagades storvilt som caribou och älg. Inget skydd mot rovjakt tillämpades. (No conservation). Fiske och jakt efter pälsdjur var inte viktiga sysselsättningar. Den huvudsakliga pälsjakten och försäljningen till euro-kanadensarnas handelsmän gällde bäver. Handelsvarorna var få, huvudsakligen utrustning och kläder. Knappheten på föda och inga understöd från européerna förhindrade intensiv bäverjakt. Den mesta tiden tillbringade man på jakt efter mat. Det finns inga bevis för att varje grupp kontrollerade ett jaktterritorium eller av tradition höll till på ett speciellt område, även om det kan förväntas. Stor frihet rådde vid val av vinterområde. Alla resurser tycks ha ansetts som fritt gods. Montagnaisbandet 1850-1900 Bandet blev större men hade få karaktäristiska att skilja dem från andra band. Hövdingaskap utvecklades under perioden. De hade liten makt, fastän större än deras föregångare. De handlade huvudsakligen dispyter om egendomsrätt. Pälsjakt fastän intensivare än tidigare var inte så betydande som i dag. Bävern fortsatte att vara viktig, inte andra pälsverk. Inga tecken på att fisket blev vanligare. Men kanske. Pälsdjur var nu privat egendom fastän hemkonsumtion var fritt gods. Ett jaktterritoriesystem hade utvecklats, med kända gränser och andras intrång var förbjudet. Naturbevarandeåtgärder praktiserades. Sett territorium ärvdes vanligen av en familjemedlem. Shamanens makt, 

styrka var nu riktad mot våldförande på egendomsrätt. Hövdingen agerade i landdispyter. Andra aspekter av den socioekonomiska strukturen var som förr. Under större delen av året var jaktgruppen fortfarande den politiska sociala och ekonomiska enheten. Varje grupp bestod av släktingar men en av männen var ledaren. Inga data om storleken på gruppen, men den var liten. En medlem fungerade som shaman. Hans verksamhet var fortfarande mest att bota sjuka och förutsäga framtiden. Varje grupp lämnade sommarlägret tidigt på hösten och återvände inte förrän sent på våren. 

Montagnais band 1900-1950 Vissa aspekter i början av 1900-talet ändras vad gäller jaktgrupp och jaktterritorium. Shamanism minskade väsentligt i betydelse och få grupper räknade någon shaman bland sig. Höstfiske och storviltjakt ökade i betydelse. Vinter pälsjakt hade nu blivit basen för ekonomin och var huvudsysselsättningen och mink inte bäver togs mest. Under våren jagades särskilt vattenfågel och fiske blev viktig. Naturvårdande åtgärder togs inte. Överträdelse av gränser blev ovanligt. Dock ingen större kontroll. Shamanen var sällsynt och hövdingen hade ingen makt. Bandorganisationen bibehölls oförändrad fastän makten hos hövlige minskade lite. Jaktgruppen var fortfarande mest betydande enheten i samhället. Gruppen bestod av släktingar och räknade från tio till 25 personer. Den äldsta manlige var ledare fastän hands liten kontroll utanför sin egen familj. Varje grupp hade ett territorium till vilket de återvände varje år. Territorierna som hade kända gränser ärvdes. Resurser för hemkonsumtion ansågs som fritt gods men pälsdjur tenderade anses som privat egendom. MONTAGNAIS HISTORIA 

Recolletmissionen ersattes av jesuiterna c 1635 vid Tadoussac. Intrång i inlandet. Bävern minskar i antal liksom annat vilt. Brist på mat. Handeln skjuts åt väster och montagnais blir negligerade. Särskilt efter 1670. Då också krig med Irokeserna. 1670 grundas Hudson Bay, = brittiska handelsposter. Omkring 1730 var pälsdjursbeståndet mycket utarmat i de södra delarna. Även före 1700 hade befolkningen kring St Lawrence reducerats i antal p g a krig och sjukdomar svält och alkohol. Mistassini blev anställda i ”The fur brigades” forslade päls under sommaren till the Bay och åter till posten på hösten. (Innis: Algonkiner var anställda som jägare vid posten. Efter 1900 starkt bundna till européernas ekonomi. Från naturahushållning till penningekonomi. Traditionell ekonomi hos algonkinerna i stort varierade något p g a ngt varierande ekologiska förutsättningar. Le Jeune som tillbringade vintern 1633-34 bland Montagnais har mycket att berätta i ämnet. Rogers s A22 Studerade Round Lake Ojibwa menar ”Sixty years ago they were autonomous, following rather closely their old way of life”. Sommargruppen Sommargruppen var den största sociala enheten. Den existerade på våren och sommaren när de olika små familjerna återvände från de utspridda jaktområdena. Vad som höll dem samman var knappast något annat än medvetandet om grannskap, ty inga officiella aktiviteter karaktäriserade dess existens. Landes 2: Kring någon större vattenmassa som t ex Round Lake fanns ett antal av dessa byar eller för de nordliga grupperna, mötesplatser, fiskeplatser. Varje by, eller sommargrupp, var helt oberoende, men delade med sin


grannar ett namn och en känsla av som skilde dem från andra lokala vattengrupper. Varje grupp var känd för andra grupper genom ett namn taget från någon framträdande geografisk företeelse, en sjö t ex som Round Lake eller liknande. Medlemmarna av denna grupp gjorde likartade åtskillnad mellan sig själva, eller tog sig namn efter relativ position i vattengruppen. Landess s 1, Det var dock inga fixerade grupper. ”Almost any circumstance may cause people to drift to a given village or to leave it.” (Landes s 3) Fientligheter mellan grupperna tycks inte varit ovanliga. En by kunde bli starkt decimerad genom krig, blodsfejder eller genom att man genom en rad giftermål med andra grupper decimerades. Områden kunde överges av sanitära skäl eller av religiösa, eller därför att landet var ödelagt. Folk kunde också bara låta bli att återvända från vinterns jaktområden för en säsong. ”People may at any tilme become citizens of any village where they have cordial relatives or friends. (Lands s 4). En annan faktor som spelat in för känslan av identitet i en sådan vattengrupp är att äktenskapet vanligen följde endogama linjer och håll ihop de mindre grupperna. Men eftersom äktenskapspartners inte räckte till bidrog det till gifte med andra grupper väl i sommargruppen och stundtals med andra. Det var dock aldrig tillräckligt för att skapa någon politisk enhet. Rogers säger för folken kring Round Lake att det inte fanns någon gemensamhetsbeteckning för vattengruppen. Emellertid fortsätter han, ”one informant contended that formerly others knew the people of this area by the name ocickosic. Själva kände de de omgivande norrut boende grupperna vid Fort Severn, Winsik, God’s Lake, York Factory, Sachigo Bearskin and Big Trott Lake som màki ko-anissinini (muskeg people) och de västerut vid Sandy- och Deer Lake som ociskawawinidni (”People from where the winds come”), och de i söder vid Cata Lake, Lansdowne joch Onsnaburg som nahkawe anissinini. Han påpekar att detta är relativa termer. Folken vid Trout Lake t ex anser att de vid Round Lake är del av nahkawe-anissinini fast Round Lakefolket själva förklarar att det är de inte alls. (Rogers A 23) Dunning s 54 säger att för Ojibwa i pekangekumområdet att ”Generally speaking, the band represensts the total society from the standpoint of one of its members. Uppgifter från Bärens River Ojibwa säger om sommarlägrens befolkningstal att de varierade mellan femtio och tvåhundra individer. Kanadensiska myndigheters census för indianerna 1917 visar 66 bland nordliga Ojibwa med ett medeltal på K85 personer (????), Dunning menade att siffran antagligen för för hög kanske beroende på att några avgupperna är identifierade som biand i administrativt syfte och utgör medlemmar får två eller fler sommarläger (samhällen). Bland Creeindianerna finner vi endast beskrivet fem band 1908 (Skinner s 9) nämligen Winnipego-wug (kustfolket), Nutcimiu-iiu (sydligt boende), Kiwetin-iiuwug (nordbor) On-the-height-of-land-people och västfolken. Dessa gruppnamn visar samma tecken på relativa namn men skall inte uppfattas som de enda (namnen?), eller särskilt fixa, utan de utgör snarare vattengrupper kring James- och Hudson bay. Slutligen kan vi påvisa samma typ av grupper bland Montagnais. (Specks elva band i centrala och sydöstra Labrador motsvarar knappast vad man ofta menat med band, utan snarare vattengrupper (Leacock s 19). Sålunda torde Montagnais-Naskapi vid tiden för handelsposternas etablerande ha utgjorts av elva vatten- eller lokala grupper, var och ett bestående av ett antal band. (???) För Mistassinigruppen var banden fem. Nämligen Nichicun, Neoskweskau, Nemiskau, Chibougamau och Mistassinni. se (Rogers s 24) Bandets struktur och funktion Det har varit delade meningar om bandens storlek och funktion. Förvirringen beror på 

bristande analys och/eller att man definierar begreppet olika. Här förstås band som: 1.Bandet var två eller flera jaktgrupper som av tradition samlades på sommaren vid en god fiskeplats och har ett gemensamt namn. d 2. Ett antal band utgör i sin tur en lokal eller vattengrupp. Det är svårt att uttala sig om någon konsolidering av banden i en vattengrupp som varit permanent i äldre tider. Arkeologiska indicier (Wright J W 1972 s. 86) The Shield Archaic National Museum of Canada publikations in Archaeology 3) talar för att sammansättningen inte var annorlunda i pre-historisk tid. Bandet 1850-1900. Under senare delen av 1800-talet inträffade flertalet förändringar. (I norr först efter 1900) 1. Bandet blev större men hade få karaktäristiska att skilja det från andra band. 2. Hövdingaskap utvecklades under perioden. De hade liten makt, fast större än deras föregångare. 3. De handlade huvudsakligen dispyter om egendomsrätt. 4. Pälsjakt, fast intensivare än tidigare, var inte så betydande som i dag. ??? 5. Bövel fortsatte att vara viktig. 6. Inget att säga om fisket, men kanske vanligare. 7. Pälsdjur var nu privat egendom, fastän resurser för hemkonsumtion var fritt gods. ??? 8. Ett jaktterritoriesystem hade utvecklats med kända gränser och andras intrång tilläts inte. 9. Naturvård praktiseras. (Ej rovjakt?) 10. Ett territorium ärvdes vanligen av en familjemedlem. 11. Shamanens makt och styrka var nu riktad emot våldförande på egendomsrätt. 12. Hövdingen agerade i landdispyter. 13. Andra aspekter av den socio-ekonomiska strukturen var som förd. 14. Under större delen av året var jaktgruppen fortfarande den politiska, sociala och ekonomiska enheten. 15. Varje grupp bestod av släktingar med en av männen som ledare. 16. Inga data om storleken men den var liten. 17. En medlem fungerade som shaman. 18. Hans verksamhet var fortfarande mest att bota sjuka och förutsäga framtiden. 19. Varje grupp lämnade sommarlägret tidigt på hösten och återvände inte förrän sent på våren. 

Jesuitberättelserna Vol 5 sid 89. The Savages usually lhave no other meat than this (ålar) until the snow is deep enought for Moose hunting. sid 93 Sikilnaden mellan algonkin och Montagnais. ”…told him tdhat, the algonqjuians having gone to war against the Hiroquois…This had so freightened the Montagnais… sid 135 The savages captured eight elks or moose. s 43 The pass by our house in large crowds going Moose hunting. s 157 The Manitou told him to go hunting in a certain diretion that he would find Moose there s. 179. 

On the first day of April, the Captain of the Algonquiains came to se eus and brought us some elk meat his people having killed ten of these animals. s 279 Not 19. Nipissings svid sjön med samma anamn: ”During the later wars between the Hurons and Iroquois, they withdrew toward Hudson Bay, to avoid the fury of the latter and there mingled with other nations ( A. F. Hunter) Not s 51. ”These are the true Algonqins and they alone have retained the Algonquin language without alteration. (Charlevoix Journ. Hist. Pp 186,187.) Om alg irokeskrig se sid 290. Vol 6. sid 19: Om algonkiner som mellanhänder. s 235 exempel som visar på icke jaktterritorier. ?? 243 Hövdingens position. Bra citat om mat är sidan 277. s 281: In all their feasts as well as in their ordinary repasts, each one is given his part. s 281 Oftda fester skapar vänskap = kollektiv ? s 293.: ”Now you will go away; return this feast when you please”. s. 297: Citatet om bäver gör allt. s 328: Not 14: Det var tre bröder som Le Jeune levde bland. Vol 7. S 47: The snows not being deep in comparison to with those of other year, they could not take the Elk, and so brought back only some beavers and porcupines, s 51: although they may not be pressed with famine every year, yet they run the risk every winter of not having food, or very little ´, unless there are heavy snowfall and a great many Moose, which doew not alwasy happen. s. 67: the Renegade…had newley arrrived from Tadoussac, … The famine which afflicted this Apostate and his (3 sj) brothers caused them to come up to Kebec in search of food. s 97: Many Montagnais near place spend winter. Turned north. Vol 7 sid 71:18 oktober Carigona = the Sorcerer Mestigoit = My savage Sasousinat = sasousmat = marsolet = Pierre Antoine = Petrichtich = Apostate = Renegade? 107. : The Savages pass the winter in these woods, ranging here and there to get their living. 12 nov Inlandet – 22 april. 23 anhalter. 3 hyddor. 1. Mestigoit : 19 personer 2. Ekhennabamate : 16 personer (1 + 2 = 45 personer) 3. Nykomlingar : 10. + Savages encamped a few leagues away. Jesuit reaction vol VII full text 1 Lägret 3 dagar. 2 Lägret 20/11 3. lägret 28/11 (1 död) 4 Lägret 3/12. 5 Lägret 6/12 6 lägret 20/12 7 lägret 24/12 (Nu bara 2 hyddor Ekehenneabmate lämnade dem 5,6 dagar tidigare p gr av att det inte fanns vilt för alla. s 147). 

My host + 2 gick att jaga bäver. s 157. Sorcerer + 1 nephew s. 159 gick ut att jaga. 1 ung Iroquois alla fick byte to apostaten. My host + 1 dödar Moose s 161. Delade bytet + åt allt till fest. 8 lägret 30/12. 9 lägret 4/1 Man måste ha snö för att få älg. Ingen snö. s. 171-173 Andra grupper i närheten vållar bekymmer. Konkurrens om viltet. s. 173: Apostaten skulle dö av hunger om inte bröderna försörjde honom. Han hade haft 4 - 5 kvinnor men alla hade lämnat honom p g a dålig jägare. Den kvinna han hade denna vinter sa hon skulle lämna honom till våren. Om hon hade tillhört den delen av landet skulle hon lämnat homom då. 10/1 Den andra älgen dödades. Nykomlingar 1 man 2-3 kvinnor 1 barn. Sammanlagt nu ca 40 personer. 

s. 177: These new guests were not asked why the y came upon or boundaries. 16/1 Tillfälligt läger. 29/1 Vänder åter mot ön. 12 lägret. Snön djup nu. Fest. Börjar torka moosekött. Från februaris början - april alltid mat (men rökt). Räknar även dessa som svältmånader. (SJ torkat kött säger Dogrib är mycket lättare att transportera. Vätskan har drivits ut). s 181: ”to live moderately well and without suffering they had to have an elk as larges as an ox every two days” 13 lägret 5/2 . 14 lägret ? 9/2 scoured the plains ?? 14-15/2 long stages (2 moose) + (1 moose) = 3 moose (fest). 16 lägret ? 6/3 Man delar gruppen. 18 lägret ? detta vid flod, alltså inte alltid vid floder. Sjöar? Snö räcker förstås? 23/3 Korsar samma flod som 3/12. 30/3 lägret vid sjö. On the thirtieth of the same month, we encamped upon a very beautiful lake, having passed another smaller one on our way, both of them still frozen over as hard as in the middle of winter. Here my host, seeing that I was very weak and cast down, consoled me, saying, " Do not be sad; if thou art sad, thou wilt become still worse; if thy sickness increases, thou wilt die. See what a beautiful country this is; love it; if thou lovest it, thou wilt take pleasure in it, and if thou takest pleasure in it thou wilt become cheerful, and if thou art cheerful thou wilt recover." I [308] took pleasure in listening to the conversation of this poor barbarian. 1/4 mot ett avtalat rendevoux (s 190) 23 lägret 4/4 på ön (The sorcerer återvänder). 5/4 Lämnar gruppen. s. 209: They knew by the small amount of snow that had fallen that winter, which was less severe than others, that the savages and consequently I, would suffer greatly from famine… s 208 Penobscot man. In recent years investigations made among the northern forest tribes… from Ojibwa to Montagnais disclose an essentially similar social and economic organization…. Jesuiternas relation vol 8 (Om Naskapi SJ) sid 41: ”She told me that the people of her Nation were called ouperigoue oudouakhi, that they dwelt farther back in the interior, below Tadoussac, and on the same side; that they could descend through the rivers from their country to the great river Saint Lawrence; that her Countrymen had no commerce with the Europeans; ”that is Why”, she said ”they use hatches 

made of stone;” that they have Deer and Beavers in abundance, but very few Elk; that they speak the Montagnais language, and that they would certainly come and trade with the French were it not that the Savages of Tadoussac try to kill them when they encounter them. I do not know whether these are the ones we call Bersiamites, some whom have been cruelly massacred this year at Tadoussac. (Bersiamites = Ouamiwek) Bersimis vid floden oumamiwek = samma som St. Marguerite enligt Swanton. A. På 1600-talet skedde fördelningen av jaktbytet på följande institutionella sätt: 1. Äta-alltfester. Allt kött förtärdes av speciellt inbjudna män. 2. Vanliga fester. Männen äter och tar med sig det överblivna till familjen. Dessa fester var så vanliga vintern 1633-34 att de verkar fullt normala så snart något vilt nedlagts. Hundarna fick man inte ge något. B. Den som bestämde vägen var den som kände den. Tydligen kände inte Le Jeunes värd landet. SPECK: NASKAPI Sid. 234: ”The social and economic besections appear drawn within geographical zones, the Indian baneds of the northern treeless barrens deriving subsistence from the caribou herds, hunting as local hordes; those in the forests southward chasing and trapping mixed game as family units, while between the two lie the territories of local hordes which vary the manner of hunting according to season and game condition. s 199 berättat av en Mistassini hhövding. Speck s 203: Om äta-alltfester: Men some and children, all were welcome, but not the dogs. S 202: The Mistassini generally held the meat feast in spring, sometimes twice a year, but not in winter. … It is hard to see what the main religious aim of these feast may be. s 76.: The difference between man and animals they believe, lies chiefly in outward form. In the beginning of the world, before humans were formed, all animals existed grouped under ”tribes” of their kinds who could tal like men, and were even covered with the same protection. When addressing animals in a spiritual way in his songs, or in using the drum, the conjuror uses the expression….”You and I wear the same covering and have the same mind and spiritual strength”. Särskilda föreskrifter finns (för behandling av benen) ty det är förenat med ansvar att jaga. En jägares framgång beror på hur hans uppförande emot djuren uppfattas av dem. S. 78: Det mest betydelsefulla djuret är cariboun; … The caribou is more essential to life of the Naskapi than other beasts, while next in importance to all the subtribes of the region, and of prime importance to some in the forest regions is the beaver. South and west of the Saguenay River and in the Lake St John area the moose is found, and economic culture centers largely around that animal. COOPER: Cultue of Northeastern Hun…. s 277. The Tetes de boule speaking a cree dialect with only very minor influences from Otchipwe (-Algonkin) represent a linguistic enclave distant a good two hundred miles as the crow flies 

from their nearest cree neighbors to the northwest, the Kesgami cree…The Tetes d boule are separated from the main body of the Cree by the Montagnais-speaking Waswasipi band and by the Grand Lac Abitibi and other Indians speaking language or languages certainly not cree and seemingly of the otchipwe (-algkonkin) sub-family. Ekononomi hos jägarfolken i norr före europeerna. Inga jaktterritorier existerade vid den här tiden. (Rogers A23) bland Round Lake eller Mistassini. Insamling spelade liten roll. Lips: Djur som var åtråvärda var björn, caribou och bäver. Annat småvilt var oviktigt tills handelsmännen och pälsjakten inleddes. Rober A 23. Däggdjur fångades i snaror och fällor eller sköts med båge och pil (se Lips för Mistassini och Rogers för Round Lake A 23 och tabell 12 s. A 24). Bäverns relativa oviktighet framgår tydligt av fader Le Jenue. Under den vinter han vistades bland Montagnais nämns älg (Moose) och skogscaribou åtskilliga gånger. Le Jeunes värd sade för att äta väl så måste hans grupp om tjugo personer behöva en elk varannan dag. /:181. Le Jeune bekräftar också den nomadiserande tillvaron på vintern, sökande efter föda. Grupperna var små och jakten skedde i små lag om två a tre personer. Endast på tundran kunde kollektiv jakt i större grupper företas. Förmodligen p g a att tundraren är ett flockdjur och jagas lättare i grupp, medan skogscariboun inte är det. Lips 387-388. JAKTGRUPPEN Jaktgruppen är den intressanta entiteten i dessa algonkiners socioekonomiska system, ty det är i princip den som är den stabila varaktiga enheten politiskt, socialt och ekonomiskt. Vi finner den hos alla våra undersökningsgrupper. Hos Dunning s. 55: ”the coresidential group which is the winter trapping settlement”. Nintipe Å andra sidan om sammanhaget ändras kan nintipe nice win innebära ett arbetslag under en särskild ledare. Ledaren av en jaktgrupp kan använda nintipe för att anspela på samtliga medlemmar i jaktlägret. Termen är användbar därför att den är så flexibel. Under det att en man kan använda termen om sin familj och vem som helst annan som faller under hans inflytande, så kan han själv mycket väl vara följeslagare till någon annan, sin far t ex. som incl

http://www.elizabethan-era.org.uk/elizabethan-hats-men.htm
http://cwh.ucsc.edu/feinstein/Beaver%20Hats%20and%2017th%20Century%20English%20Society.html
http://www.janeausten.co.uk/beaver-hats-build-a-nation/

McDowell, Colin
Hats : status, style and glamour / Colin McDowell. - Utgivning  London : Thames and Hudson, cop. 1992

Omfång  224 s. : ill.
. Sid 49. 
2. The hat and the hatmaker
Hattindustrin använde filt gjord av djurhår, vanligen kaninhår. Den filten kallades coney. Men när processen först tog fart i Europa, under sen medeltid, kom pälsen normalt sett från bäver och de bästa kvalitetshattarna gjordes av bäver. Faktum är att ordet för hatt var ofta just bäver. Bäverhattar var dyrbara statusobjekt och bars bara av de rika.  I slutet av 1300-talet (fourteenth century) tillverkades mängder i Nederländerna (Low countries): det fanns hattskrån i Louvain, Liege, Bruges, Brussels and Ghent. Därifrån spreds konsten att tillverka hattar till Spanien där hattmakare började slå sig ned i som morerna lämnat. Bäverhattar tillverkades i Aicante, Sevilla, Cadiz och Malaga. Filthattstillverkningen nådde London i slutet av 1400-talet (fifteenth century) och kom till Nordamerika hundra år senare. 
De flesta bäverskinnen kom från Nordamerika och jakten på dessa var instrumental för forsknings och upptäcktsresandet i nordliga delar av kontinenten. Paradoxalt var secondhandskinn mest prisvärda. De var använda av indianerna tillräckligt länge för att ha blivit flottiga och smutsiga. Dessa gamla skinn mättade med fett filtade sig bäst. Men de räckte inte till. Tillgång mötte inte efterfrågan.
  Under tidigt 1500-tal tillverkade i själva verket de flesta hattmakarna i London också kaninskinnshattar.  Dessa kunde tillverkas hyggligt billigt och såldes i avsevärda mängder och kom snart att konkurrera ut den gamla stickademössindustrin (sid 50) som i stort sett haft monopol på huvudbonader för massorna.
Till slut var efterfrågan så stor att de som tillverkade stickade mössor fick panik och bönade till kronan att ta till lagstiftning för att hjälpa dem hattmakarna.  No fewer than five statuses were passed beteween 1511 and 1570 to protect the capmakers and, in the later year, an edict was published commading every male with a substantial  income to wear a woollen cap on Sundays and Holy days. Men inte ens en sådan lagstiftning kunde stoppa det nya modet – the Flaunderish beaver hat as Chaucer had described it, had caught on. 
  ( Konsten att tillverka hattarna spreds uppenbarligen inte lika snabbts som modet. Kanske för att processen var svår och farlig SJ)

Sid. 51. England hade tidvis nästan monopol på import av bäver till Europa. Det dröjde innan man Amerika började tillverka hattarna. Den som gjorde detta först var Zadoc Benedict 1780. Med tiden kom detta att påverka englands hegemoni.  Detta förändrades också under 1700-talet när Frankrike fick en stor del av importmarknaden och producerade ett stort antal kvalitetshattar och började ta över en marknad som dominerats av England. 1764 var ett år då brittiska bäverhattsmakare alarmerade om minskad export främst till Spanien och Portugal och bad regeringen om tariffer som skyddade deras försörjning. Frankrike menade man kostade dem 50.000 pund om året i förluster. En lagstiftning som skyddade dem genomdrevs 1764.

Hamilton, Polly
Haberdashsery for use in dress 1550-1800


Baltic connections - Holländarna i Östersjön     Sökruta

Hattar, musköter och föremål från Nya Sverige.

Hattmodet
Bäver hade varit attraktiva handelsvara i norden sedan urminnes tider. Det är emellertid längesedan Sverige exporterade pälsverk i någon större mängd,
Under medeltiden hade Hansan varit världens största pälsbolag. Sillmarknaderna vid Öresund var mässor på vilka skinn från södra Sverige såldes. Bergen blev i Norge den centralplats, varifrån Norges och Finnmarkens skinn fördes vidare. I Stockholm samlades de skinn som uppköpts i Mellansverige, och där hamnade också den skinnskatt, som birkalarna avtvang den lappländska befolkningen.Men störst och viktigast som pälsstad var Novgorod. 
  Antagligen fanns kunskapen om filttilverkning i avsides bygder t ex bland bergsmännen i Dalarna.  Hur som helst så blev kavaljershatten högsta mode bland soldaterna under ”Det trettioåriga kriget” och den var dyr. Men en sådan skulle man ha. Nu var emellertid som vi sa ont om bäver i Norden och Ryssland producerade inte heller tillräckligt med skinn. Men ryssarna var de enda som kunde behandla bäverskinnen så de kunde användas till filt, som man därefter gjorde hattarna av. Engelsmännen hade redan innan blivit storkunder på sobel hos ryssarna, och ville handla fritt med dem utan Hansan som mellanhänder genom Öresund.  Man hade också försökt nå nya kontinenter för råvaroimport och faktiskt hade man före Columbus nått Amerikas fastland (Columbus blev ju kvar på Västindiens öar ända till tredje resan) då John Cabot 1494 nådde Nordamerikas östkust. Andra följde efter, men något resultat av dessa tidiga upptäcktsfärder blev det knappast.  Spanjorerna med sina erövringar i Central- och Sydamerika skeppade hem konvojer av guld och dominerade haven fram till 1588 då engelsmännen förintade hela den spanska flottan när ”Den oövervinnerliga armadan” krossades. 
   I Virginien hade europeerna fått sin första permanenta koloni 1607. Här fanns inte mycket bäver. Det var mer hjortskinn man bytte till sig, samt livsmedel. Men rätt snart kom John Rolfe på att man kunde odla den mer smaklig tobaken här, och det dröjde inte länge förrän tobaksrökningen var epidemisk i Europa.



Tobaken
s. 288 Svenska folket genom tiderna  5 Den karolinska tiden .-  1939.  // ”Tobaksdrickandet”, första gången dokumenterat bland studenterna i Uppsala 1629, sköt fart särskilt sedan det från Tyskland hemvändande krigsfolket lärt ut den begärliga oseden. Redan 1635 klagades i rådet över att alla bänder numera ”dricka tobak, och Per Brahe beskyllde ”man och kvinna, ung och gamlal” i Finland för att snusa eller röka. I förordningen för det 1649 oktrojerade s. k. Amerikanska kompaniet, som erhöll monopol på tobaksimport, omvittnas (s 289) att tobaken uppköpes och förbrukas ”av gemena man fast allmänt över hela vårdt kungarike”. Fru Lusta försummar ej heller att festa Hercules med ”det allerskönste Verginske Toback, som i staden Finns”. De tusentals fragment av holländska kritpipor (”kritthuite Brabandiske pijpor”), som påträffas vid grävningar i kulturlager från 1600- och 1700-talen, äro att betrakta som motsvarigheter till de bortkastade ”fimpar” och pappersmunstycken, som osnygga nutida gator och samlingsplatser.

Bävern

Vad guldet betytt för Sydamerikas utforskning, har bävern betytt för Nordamerikas. Bävern, Castor canadensis, denne den störste av gnagarna, når en längd av 80 cm, den hårlösa paddelliknande svansen ej medräknad. En gång var bävern utbredd över hela den nordamerikanska kontinenten med undantag för den trädlösa prärien, där den saknade sin favoritföda, barken av asp, poppel, al och andra lövträd. Den användes av indianerna som föda, tänderna till verktyg och på flera andra sätt. Den varma silkeslena pälsen, till färgen brun i många nyanser blev vid de vitas ankomst upphöjd till värdemätare. På ett bäverskinn gick det tre mårdskinn osv. Varför just bävern blev så totalt dominerande bland pälsdjuren handlar om ett modenyck.

Indianerna i Nordamerika
I Kanada och längs Nordamerikas Atlantkust dominerade algonkintalande indianfolk ända ned till Nord Carolina och västerut nådde de väl till Mississippifloden, innefattande områdena kring de Stora sjöarna och Ohiodalen.  I det inre av nuvarande staten New York levde ett stamförbund som talade ett helt annat språk, irokesiska. När fransmännen under Samuel de Champlain 1608 som representant för det första stora franska pälsmonopolbolaget började anlägga kolonier i St.Lawrencedalen råkade vid en styrkedemonstration göra sig till eviga fiender med irokeserna och hans vägvisare och pälsleverantörer var algonkintalande, skapades i en handvänding den politiska struktur som skulle gälla ett århundrade framöver.


Hammarström, Ingrid
Finansförvaltning och varuhandel 1504-1540 : Studier i de yngre Sturarnas och Gustav Vasas stdatshushållning. - Uppsala : Almqvist & Wiksell, 1956.
   se även Fries s 20
Skrivelser från Jon Jönsson 1504 (vin och tyskt öl), Grönblad, s. 191 f.;
1509 (vin, öl, engelskt kläde), Sturearkivet n r 1052; frin Bengt Eriksson 1509 (vinmust), BSH 5, s. 378 f.; 1510 (öl, glas, Pilar, kmt, bly m. m. till riksföre-ståndaren i Kalmar), Sturearkivet nr 1115; 1511 (vin, skanesill, klide, hattar)


A brief history of the beaver trade [Internetlänk]
  Beaverpelts coud be made into either full-fur or felted-fur hats. Evidence of felted beaver hats in western Europe can be found in Chaucer’s Canterbury Tales, written in the late 14th century: ”A MERCHANT was there with a forked beard / In motley, and high on his horse he sat, / Upon his head a Flandrisch beaver hat.” Beaver hats were imported into England from Holland and Spain until the 15th century, after which England was able to obtain beaver felts from Russia. Beaver hats were sold at 40 shillings ap piece and were ”fetched from beyond the sea,” indicatioing that the British industry was not, or was not alle, to completely control the domestic market. Unfortunately, due to population depletion of the European beaver, by 1600 nearly all exports of beaver fur and felts from Russia stopped.

Carlos, Anne M.
Economic history of the fur trade [Internetlänk]

Iberianature [Internetlänk]
Bäver importerades till England från Spanien och Baskien...


1670-03-28 Kongl. majt:s: Bref til Commercie Collegium för Borgaren Hans Lehman, at inrätta ett Embetshus i Stockholm af hela och halfwa West-Indiska Castors Hattar
  (Se även Fries s. 21)

Tanken att en allmogehatt funnits i Sverige eller Norden och att den sedan omvandlats till ett militärt attribut under 30-åriga kriget är gammal:

Svensson, Sigfrid: 
Förhistoriska och medeltida traditoner i nordisk bondedräkt
=  Sid 124-157 i: Nordisk kultur 15B Dragt. - 1941. 

”Även beträffande allmogens hattar äro de äldre traditionernas dunkla. Av senaare använda platat är den runda, bredbrättiga hatten den äldsta och dess härstamning från 1600-talet fullt tydlig. Många avbildningar från kontinenten visar därjemte, att hatten med det breda brättet är den gamla bondehatten, som på 30-åriga krigets tid blev ett modeplagg i stället för den höga spanska hatten. Möjligt är, att inhemska traditioner från tiden före det stora tyska kriget även i Norden levat kvar i de senare bondehattarna. Den framtill starkt spetsiga hatt med uppslaget brätte, som även burits av nordiska bönder under senare medeltiden, är icke känd från nyare tid. Ett liknande platt kan kanske åsyftas med en uppgift från Setesdalen från 1600-talet, att man brukat ”flade graa Hatter med lange Spidser her i Weyret fremme og bag apa . Troligen är det dock här icke fråga om annat än en nedfällbar karpus."  




Den gamla rundkulliga järnhatten eller kättilhatten (kittelhatt) som den också kallades, som användes i medeltidens arméer kan ju faktiskt också vara en imitation av en tidigare vanlig slokhatt. Bild s. 105 Nordisk kultur 15 B Dragt,. – 1941. Här samma hatt hittad vid Ytterberg nära Hornborgasjön i Västergötland. Från 1400-talet.
http://wadbring.com/historia/undersidor/satuna.htm

Slokhatten som många tror har sitt ursprung i Australien eller kom till under Nordamerikanska inbördeskriget sägs ju f ö Oden ha burit. En bred och sid hatt säger Nordisk familjebok, Slokhatt säger Svensk uppslagsbok.

Skulle slokhatten vara vikingatida eller t o m äldre ger det en association till att filttekniken ofta anses ha sitt ursprung i centralasien och sedan via bysans spritt sig till Norden. Vissa belägg av filtande finns i nordiska fynd.Helt uteslutet att en slokhatt eller annan filtad hatt t o m av bäver fanns hos allmogen i Sverige. Rune Pär Olofsson, som nog tittat i ordbok för Falu Gruva kallar gruvhatten för kyrol, var bredbrättad och skulle skydda mot grusras i gruvan. Hur gammal var den?  Bävern fanns ju i Norden men ansågs utrotad kring Östersjön kring 1600 när kavaljershatten blev absoluta modet bland sprätthökar i Europa.  Att Sverige fört krig om tullavgifter i Östersjön sedan Erik XIVs tid har vi förstått. Men inte vad som egentligen skeppades där.  När Narva blev svenskt 1581 var engelsmännen tvungna att gå väster om Norge och upp till Archangelsk för att byta varor med Ryssarna. Här startade Muskovitiska kompaniet. Ett av deras huvudintressen var bäverskinn. Dessa måste ha transporterats från Ryssarna via Finska viken tidigare. Nu säger Creram, med stöd av van Donck att endast ryssarna kunde behandla bäverskinn så det blev filt i stället för skinn.  Sålunda gick trafiken med Bäver såväl till som från Ryssland. Det är bara det att i listorna över skeppat och tullat gods är det väl ibland pälsverk, ibland filt. Men bäver är det i alla fall.

 

Johan Printz, Per Brahe och indianföremålen på Skokloster.


På Skoklosters slott finns några föremål som allmänt anses var bland de äldsta som existerar i världen sägs härstamma från Delawareindianerna, eller Leni lenape som de mer korrekt kallar sig själva. Hur de hamnade i Sverige och äktheten i slottsherren Carl Gustaf Wrangels samling indianföremål har diskuterats genom åren. 
  Johan Printz
  Slottsherren Carl Gustaf Wrangel gästade 26 januari 1670  Per Brahe på Visingsborgs slott på Visingsö i Vättern där han bl a uppvaktades med ett litet tryck av boktryckaren Johann Kankel. Denne Kankel som år 1676 gav ut den första reseberättelsen från Nordamerika ”Kort Beskrif-….”.  1680 avled Per Brahe och i juni 1681 transporterades hans Visingsborgsbibliotek till Skokloster. (s. 229)
  Per Brahe d y hade två bibliotek på Visingsö. Det ena var skolbiblioteket, som i dag finns i Växjö och Jönköping. Hans böcker på slottet Visingsborg fördes till Skokloster 1681. 

Losman, Arne
Skokloster slotts bibliotek i ett östersjöperspektiv. – 13 s. : ill.
= Sid 228-240 i: Mare Nostrum 1999 s. 228-229)

Nils Brahe, Wrangels svärson och efterträdare som slottsherre, ärvde sin farbror Per Brahes bibliotek från Visingsborgs slott på Visingsö och lät föra det till Skokloster. (Skoklosters hemsida)

Johan Printz 1592- 1663 var utbildad teolog som slagit sig på krigarbanan under Trettioåriga kriget, men han kapitulerade under tveksamma omständigheter och krigarbanan var till ända. Teologie studerande, legosoldat och senare officer i den svenska armén under trettioåriga kriget. Degraderad och fängslad efter påstått förräderi.Genom främst Per Brahes försorg åter tagen till nåder och på tre år utsänd till Nya Sverige. Kom att stanna mer än tio år. Reste utan tillstånd hem till Sverige. Anklagades ej härför utan blev utnämnd till överste och sedermera landshövding i Jönköpings län.Han fick emellertid en tjänst i Åbo (där ju Per Brahe var Universitetskansler och tidigare, 1637 hade varit generalguvernör i Finland. (s. 228). (År 1630 utnämns Per Brahe av Gustav II Adolf till riksråd, 1637 till generalguvernör över Finland, till riksdrots 1641.  Han ärvde 1633 Grevskapet Visingsborg, med sina 747 mantal, efter sin farbror Magnus Brahes

)


  Printz såg sin chans till upprättelse genom att acceptera tjänsten som Sveriges guvernör i den nyanlagda kolonin Nya Sverige i Delaware. Kolonin som grundats med hjälp av ett par holländare som tidigare köpt land av indianerna i Nya Amsterdam och som senare blev New York. 
  Det här amerikaprojektet var iscensatt av den nu döde Gustaf II Adolf, Axel Oxenstierna och Per Brahe. Alla ägde de andelar i företaget. Inte underligt om Johan Printz från sin guvernörsposition i Amerika, riktade sina brev och rapporter till Axel Oxenstierna och Per Brahe. 
  Det är alltså inga tvivel om att herrarna Prinz och Brahe var gamla bekanta, samt att Per Brahe stod på god fot med Carl Gustaf Wrangel. Vi har också sett att Per Brahes bibliotek flyttas till Skokloster 1681.  
 Det märkliga är att Johan Printz som ju haft ett nära umgänge med indianerna i Delaware kolonin vid sin död inte efterlämnar ett enda föremål, en enda souvenir från åren i Amerika. 
Printz levde sina sista år på det egna godset Gunillaberg i Bottnaryd en mil utanför Jönköping och sålunda en kortare sträcka sjövägen till Visingsborg. Det är då inte helt förvånande att man hittar indianföremål i bouppteckningen efter Per Brahe. Var kom dessa ifrån? Gåvor av Printz efter det han kommit hem?  Eller rent utav skickade från Delaware tillsammans med rapporter och brev?  Printz dog 1663.
  Föremålen vet man inte var de finns, men enligt 


Nå. Om man  nu kommer ihåg att Per Brahes bibliotek på Visingsborg i stor utsträckning flyttades till Carl Gustaf Wrangel 1681 så verkar det inte helt orimligt att diverse föremål som härstammade på ett eller annat sätt från Johan Printz hamnade där tillsammans med böckerna. Men kunskapen om dem följde inte med ty Carl Gustaf Wrangel själv hade dött redan 1676.

Larsson Haglund, Ingrid
Per Brahe den yngres Visingsborg : Slott, kök och trädgårdar i grevens tid. - Visingsö : Intergarden / Ateljé Lovisa, 2004. - 168 s. : ill.

Man kan undra varför så lite, eller egentligen ingenting i indianföremålsväg finns kvar efter Johan Printz. Kanske gav han bort en del till Per Brahe. Visingsborgs grevskapskrönika från 1600-talet upplyser om att på slottet fanns "åtskillige rustkamrar, en del av kostbare och förarbetade gevär och tyg samt inländske antikviteter, en del av åtskillige utländske mycket antikiske saker samt eljest allehanda gevär". (s. 107). I rustkammaren förvarades också en del etnografiska förmål, fornfynd och kuriosa.  .. ett bäverskinn, ett västindiskt sängtäcke av fjädrar jämte andre västindiske saker som inte närmare beskrivs... En indianisk hammare, en indianisk fisk och tre indianiske korgar kom kanhända liksom de ovannämnda västindiske sakerna från Delaware, Sveriges koloni i Nordamerika, och hade kanske skänkts av Johan Printz...
säger författaren insiktsfullt! (sid 109)

 Printz



1640 blev han insatt i arrest för  ”fanflykten” vid Chemnitz och därefter tycks han ha varit stationera i Finland, där han sedan 1631 arrenderad Korsholms gård vid Wasa i Österbottens län. Bland annat tycks han ha ägnat sig åt rekryteringsuppdrag, sannolikt för Nya Sverigeprojektet. (Elfvning, 1986. s .5 och 


På förslag av Per Brahe d y blev han 15 augusti 1642 utnämnd till guvernör över kolonien Delaware. Han hade dessförinnan på sin 50-årsdag blivit adlad. (Elfving 1986 s. 6)

Den 65 årige Printz försökte nu skaffa sig en tjänst av krigskollegium och….
I början av juni, (1657 SJ) när Carl X Gustaf med den svenska hären befann sig djupt inne i Polen, överlämnades Danmarks krigsförklaring. Brahe sammandrog de trupper som erfordrades för försvaret av Hallad och Sydsmåland. Artilleriet beordrades från vadstena till Jönköping och gick sedan i fält i medio av juni och juli. Några veckor före midsommar avled kommendanten Pilefelt. Sannolikt har Brahe, i egenskap av det inhemska försvarets ledare, placerat Printz i Jönköping i samband med Pilefelts sjukdom eller död ochdärvid även utnämnt honom till överste. s 59 i Mollstadius: Kommendanten på Jönköpings slott i Mäster Gudsmuns gille årsbok 1943. s. 59.


Dödsboet
I de tillgängliga skifteshandlingarna har endast återfunnits ett etnografiskt förmål från Delaware, nämligen ”Ett gehäng aff Indianskt Mündt”.  Om sådana ”mynt” skriver Lindeström att ”de vildes penninger äro trenne slags avlånge stenar, med hål igenomdrillade, och uppträdes upp tråd, att man dem famntals efter deras valör och bruk utmäta kan”.
(Elfvning 1986 s. 23)

Johan Papegoja tillhörde en släkt från Västergötland. Enligt 1639 års räkenskaper för Visingsborgs grevskap fick Johan trettio rdr i resekostnader för resa till Nya Sverige. Det är troligt att han medföljde någon av de första expeditionerna dit. Han återvände emellertid till hemlandet men reste ut på nytt 1642 då Johan Printz begav sig dit på sin expediton..
 På denna färd mötee han – om ej tidigare – sitt öde i Armegott Printz. Hennes hand fick han efter många om och men och först sedan Per Brahe intervenerat till hans förmån. (Elfviing 1986 s. 30.)
  Armegot återvände till Sverige först 1662 ”efter sträng tillsägelse” av sin fader Johan Printz. Hon synes nu ha träffat sin make för sista gången. Hennes känslor för Papegoja var nu mcyket svala.  Hon uppförde sig ”mycket motvilligt och vidrigt” mot maken och det berättas, att hon ”fägnade honom uthi ingen del med rätt Echta kärlek och plicht till Säng och Säthes, utan Wanheeder, motwillighet, trotsighet, harm och förtret honom tillfogade.” 
(Elfving, 1986. s 31)

   Armegott hade alltså en del mansaffärer kan man stillsamt säga. 24 / 12 1695 upprättades i Vadstena en förteckning över olika persedlar som tillhörde Armegot och som förvarades i kistor på slottet. Svågern Jacob Du Rées har antagligen övertagit dessa som likvid för någon fordran hos svägerskan. I förteckningen återfinns bl a 4 st ”Indianiske notaskar” till ett värde av 1:16 daler kopparmynt. 
  Härmed avses av allt att döma s k ”notasser”. Dessa föremål är enligt Lindeström påsar som indianerna har hängandes på ryggen, vilka de ”have sine saker, såsom mat, penninger, tobak, tobakspipor, mycket konstigt och nätt gjorde, bågar och skäktor (ett slags stora pilar) just som polackernes, samt hjälmer av hårde träpinnar och starkt trä gjorda, att ingen pil kangå därigenom”.
 Armegott fick tillbringa sina sista år på Läckö  …. Esther Chilstrom Meixner har publicerat en ”romantisk fiktion” med titeln ”The Red Ribbon(s)”. Den är baserad på brottstycken ur skildring- (s 33) arna av Armegots levnadsöden. Den saknar dock i många stycken historskt verklighetsunderlag. I romanen återges en muntlig tradition som vet förtälja att en svensk kvinna skall ha haft ett kärleksförhållande meden indianhövding Omalahama. Författarinnan låter Armegot spela denna kvinnas roll. (Elfving 1986 s. 32 – 33)

De notasser som omnämns i texten kan vara desamma som finns i Livrustkammaren (Etnografiska?) se Brunius  ”New Sweden”.

Elfving 1988 s. 67 Det finns stora likheter mellan porträttet av Johan Printz (i Bottnaryd SJ) och det porträtt av Per Brahe d y som Romdahl publicerat. Man har liksom känslan av att Johan Printz på Bottnarydsporträttet medvetet velat framstå som en avPer Brahe d y:s män.

 

Johan Printz, Per Brahe och indianföremålen på Skokloster.


På Skoklosters slott finns några föremål som allmänt anses var bland de äldsta som existerar i världen sägs härstamma från Delawareindianerna, eller Leni lenape som de mer korrekt kallar sig själva. Hur de hamnade i Sverige och äktheten i slottsherren Carl Gustaf Wrangels samling indianföremål har diskuterats genom åren. 
  Johan Printz
  Slottsherren Carl Gustaf Wrangel gästade 26 januari 1670  Per Brahe på Visingsborgs slott på Visingsö i Vättern där han bl a uppvaktades med ett litet tryck av boktryckaren Johann Kankel. Denne Kankel som år 1676 gav ut den första reseberättelsen från Nordamerika ”Kort Beskrif-….”.  1680 avled Per Brahe och i juni 1681 transporterades hans Visingsborgsbibliotek till Skokloster. (s. 229)
  Per Brahe d y hade två bibliotek på Visingsö. Det ena var skolbiblioteket, som i dag finns i Växjö och Jönköping. Hans böcker på slottet Visingsborg fördes till Skokloster 1681. 

Losman, Arne
Skokloster slotts bibliotek i ett östersjöperspektiv. – 13 s. : ill.
= Sid 228-240 i: Mare Nostrum 1999 s. 228-229)

Nils Brahe, Wrangels svärson och efterträdare som slottsherre, ärvde sin farbror Per Brahes bibliotek från Visingsborgs slott på Visingsö och lät föra det till Skokloster. (Skoklosters hemsida)

Johan Printz 1592- 1663 var utbildad teolog som slagit sig på krigarbanan under Trettioåriga kriget, men han kapitulerade under tveksamma omständigheter och krigarbanan var till ända. Teologie studerande, legosoldat och senare officer i den svenska armén under trettioåriga kriget. Degraderad och fängslad efter påstått förräderi.Genom främst Per Brahes försorg åter tagen till nåder och på tre år utsänd till Nya Sverige. Kom att stanna mer än tio år. Reste utan tillstånd hem till Sverige. Anklagades ej härför utan blev utnämnd till överste och sedermera landshövding i Jönköpings län.Han fick emellertid en tjänst i Åbo (där ju Per Brahe var Universitetskansler och tidigare, 1637 hade varit generalguvernör i Finland. (s. 228). (År 1630 utnämns Per Brahe av Gustav II Adolf till riksråd, 1637 till generalguvernör över Finland, till riksdrots 1641.  Han ärvde 1633 Grevskapet Visingsborg, med sina 747 mantal, efter sin farbror Magnus Brahes


  Printz såg sin chans till upprättelse genom att acceptera tjänsten som Sveriges guvernör i den nyanlagda kolonin Nya Sverige i Delaware. Kolonin som grundats med hjälp av ett par holländare som tidigare köpt land av indianerna i Nya Amsterdam och som senare blev New York. 
  Det här amerikaprojektet var iscensatt av den nu döde Gustaf II Adolf, Axel Oxenstierna och Per Brahe. Alla ägde de andelar i företaget. Inte underligt om Johan Printz från sin guvernörsposition i Amerika, riktade sina brev och rapporter till Axel Oxenstierna och Per Brahe. 
  Det är alltså inga tvivel om att herrarna Prinz och Brahe var gamla bekanta, samt att Per Brahe stod på god fot med Carl Gustaf Wrangel. Vi har också sett att Per Brahes bibliotek flyttas till Skokloster 1681.  
 Det märkliga är att Johan Printz som ju haft ett nära umgänge med indianerna i Delaware kolonin vid sin död inte efterlämnar ett enda föremål, en enda souvenir från åren i Amerika. 
Printz levde sina sista år på det egna godset Gunillaberg i Bottnaryd en mil utanför Jönköping och sålunda en kortare sträcka sjövägen till Visingsborg. Det är då inte helt förvånande att man hittar indianföremål i bouppteckningen efter Per Brahe. Var kom dessa ifrån? Gåvor av Printz efter det han kommit hem?  Eller rent utav skickade från Delaware tillsammans med rapporter och brev?  Printz dog 1663.
  Föremålen vet man inte var de finns, men enligt 


Nå. Om man  nu kommer ihåg att Per Brahes bibliotek på Visingsborg i stor utsträckning flyttades till Carl Gustaf Wrangel 1681 så verkar det inte helt orimligt att diverse föremål som härstammade på ett eller annat sätt från Johan Printz hamnade där tillsammans med böckerna. Men kunskapen om dem följde inte med ty Carl Gustaf Wrangel själv hade dött redan 1676.

Larsson Haglund, Ingrid
Per Brahe den yngres Visingsborg : Slott, kök och trädgårdar i grevens tid. - Visingsö : Intergarden / Ateljé Lovisa, 2004. - 168 s. : ill.

Man kan undra varför så lite, eller egentligen ingenting i indianföremålsväg finns kvar efter Johan Printz. Kanske gav han bort en del till Per Brahe. Visingsborgs grevskapskrönika från 1600-talet upplyser om att på slottet fanns "åtskillige rustkamrar, en del av kostbare och förarbetade gevär och tyg samt inländske antikviteter, en del av åtskillige utländske mycket antikiske saker samt eljest allehanda gevär". (s. 107). I rustkammaren förvarades också en del etnografiska förmål, fornfynd och kuriosa.  .. ett bäverskinn, ett västindiskt sängtäcke av fjädrar jämte andre västindiske saker som inte närmare beskrivs... En indianisk hammare, en indianisk fisk och tre indianiske korgar kom kanhända liksom de ovannämnda västindiske sakerna från Delaware, Sveriges koloni i Nordamerika, och hade kanske skänkts av Johan Printz...
säger författaren insiktsfullt! (sid 109)



Brunius, Staffan
En tomahawk från Nya Sverige. En oavslutad historia om tre antropomorfa klubbor. - 4 s.
= Sid. 18-21 i: MED..., 2002.
   Indianföremålen på Skokloster och Etnografiska museet. 

Losman, Arne
Skokloster - Europe and the World in a Swedish Castle. - 18 s. : ill.
= Sid. 84-101 i:   
The Age of New Sweden. - Stockholm : Livrustkammaren, 1988. - 131 s. : ill.
    Bilder: sid 90. Medallion bearing symbolic image of the continent of 
    America.  Skokloster./ Photo: Sören Hallgren. Gips i tak]
    sid. 98 Indian club. From wrangel's armoury. Skokloster/ Photo: 
    Samuel Uhrdin. Sid. 99: Indian wolf's head. From Wrangel's armoury. 
    Skokloster. / Photo: Samuel Uhrdin.

I en uppsats om Skokloster säger den anonyme författaren...s.114 "Rustkammaren, förmodligen den största och fullständigaste i Sverige, är indeld i den Wrangelska och den Braheska, hvardera upptagande tre rum. Den Wrangelska innehåller....koger, pilar, ibland hvilka flera Indianska, ... modeller till åtskilliga krigsmachiner, en Indiansk kanot, käppar runstafvar m m". Se:
Skokloster. - 16 s. : ill [s. 100]
= Sid. [100]-116 i:
Svea : Folk-kalender för 1850 / Med bidrag af Onkel Adam, Mellin samt flere författare. - Stockholm :
Bonnier, 1849. - 186 s. : ill.    

Linné, Sigvald
Från Nya Sverige. - 5 s : ill.
= Sid.297-[301] i: PRIMITIV..., 1947.
  Ngt om Stridsklubbor från Delaware nu på Skokloster, och om tomahawker från 1700-talet, .Rydén, S.  
Discovery in the Skokloster collection of a 17-century Indian head dress from Delaware. -  
Se: ETHNOS // 1963.  

Kylsberg, Bengt
Den konstfulla tekniken. - 27 s. : ill.
= Sid. 227-253 i: SKOKLOSTERS SLOTT, 2004.
  Uppsatsen som berör de olika vapen- och föremålssamlingarna på Skokloster och hur de förvärvats, innefattar en notis om indianföremålen från Nordamerika (s. 242, bild s 243). En notis finns också till Johan Ekeblads brev som beskriver hur man 1654 med anledning av drottning Kristinas abdikation och Karl X:s trontillträde höll en "karusell" där ett "lag" var utklädda till indianer. (Se Johan Ekeblads bref / utgivna af N. Sjöberg. - Vol 1: Från Kristinas och Cromwells hof. Stockholm, 1911. - 451 s : ill.) 

  Mer om föremål från Nya Sverige?

Larsson Haglund, Ingrid
Per Brahe den yngres Visingsborg : Slott, kök och trädgårdar i grevens tid. - Visingsö : Intergarden / Ateljé Lovisa, 2004. - 168 s. : ill.

Man kan undra varför så lite, eller egentligen ingenting i indianföremålsväg finns kvar efter Johan Printz. Kanske gav han bort en del till Per Brahe. Visingsborgs grevskapskrönika från 1600-talet upplyser om att på slottet fanns "åtskillige rustkamrar, en del av kostbare och förarbetade gevär och tyg samt inländske antikviteter, en del av åtskillige utländske mycket antikiske saker samt eljest allehanda gevär". (s. 107). I rustkammaren förvarades också en del etnografiska förmål, fornfynd och kuriosa.  .. ett bäverskinn, ett västindiskt sängtäcke av fjädrar jämte andre västindiske saker som inte närmare beskrivs... En indianisk hammare, en indianisk fisk och tre indianiske korgar kom kanhända liksom de ovannämnda västindiske sakerna från Delaware, Sveriges koloni i Nordamerika, och hade kanske skänkts av Johan Printz...
säger författaren insiktsfullt! (sid 109)

------------------------------

 

I en ämbetsberättelse som Printz avsänder till hemlandet den 20 juni 1644, omtalas att skeppet Fama på sin andra resa från Sverige anlände till fort Christina den 11 mars 1644. När detta skepp senare återvände på retur till Göteborg, fanns över 2000 bäverskinn och 20000 lispund tobak ombord. Förutom en mindre del tobak som odlats av de svenska kolonisterna hade denna produkt inköpts från engelska Virginia. (Granander 1987 s. 42.)

Delaware-kolonins räkenskapsböcker från perioden 1643-48, utvisar en förlust på nära 10000 riksdaler. (Granander 1987 s. 43)

Ward anser att missnöjet med Printz hade sin grund däri att denne själv otillbörligen tillgodogjort sig vinsten på handeln med bäverskinn, en handel som i varje fall under de fösta åren i kolonien torde ha varit rätt lönande (Elfving 1986 s.12)

 

Trettioåriga kriget var en katalysator för förändringar av många slag i europeiskt samhällsliv. Precis som det kan hända idag blev kriget upphov till ett antal modeföreteelser.  Två av dessa är starkt förknippade med kolonisationen av Nordamerika. 
Hattarna
Vid slutet av 1500-talet bar männen fortfarande de gamla renässansmössorna av olika form eller den spanska hatten med hög, rund kulle med veck på ena sidan. Den fjäderprydda albanska hatt som lanserades av Henrik IV, följdes under Ludvig XIII av de mjuka hattar med låga kullar och breda brätten som alltsedan dess kallats för musketörhattar. Kullarna var runda och ändrade form när de drogs ner över skallens oval; det var så man fick det typiska, uppåtvridna brättet. Dessa hattar pryddes med långa, uppstående eller liggande strutsfjädrar. Det fanns också enklare typer, där kullen pryddes av en snodd som kallades för bourdalou. Därtill fanns det också ett slags kaskett med dubbelskärm kallad för boukinkan (en förvrängning av Buckingham), som härstammade från England och huvudsakligen bars av soldater.
 Efter trettioåriga kriget blev en bred, mjuk hatt som bars på sned med fjädrar vajande för vinden och från början burits av det svenska rytteriet, populär i störe delen av de euroeiska arméerna; det rörde sig om samma grå filthatt som burits av renässansens bönder, men som senare blev förbjuden för odlarna. Efter att en tid ha ingått i den militära dräkten återgick den sålunda till det civila. I Tyskland antog denna så kallade svenska hatt allehanda märkliga former, medan holländarna övertog en enklare modell och behåll den svarta spanska färgen. I England förkastade de cromwellska puritanerna, som hoppades kunna återupprätta den protestantiska kyrkans kärva stränghet, de fladdrande lockarna och böljande hattarna och klädde sig i stället i en styv, cylindrisk filthatt. Denna puritanska hatt kom till Amerika med Mayflower-emigranterna och kom så småningom att betraktas som typiskt amerikansk. Frihetskriget seklet därpå gav den ny livskraft i Europa, där den då i viss utsträckning betraktades som en frihetens symbol.    Boucher: Klädedräktens historia 1970.


Stormaktstidens Sverige behövde vapen och kapital

Tiden efter Gustav Vasa var en tid med många krig och för att föra krig behövdes pengar.  

Holländarna upplevde en ekonomisk guldålder.
I Holland upplevde man samtidigt ekonomisk guldålder som innefattade världshandel och kolonialförsök och den svenske kungen lyssnade när representanter för holländska ostindiska kompanier kom och sökte kapital för nya försök att kolonisera Nordamerika. Holländarna hade ju redan 162(?) fått fäste i New Amsterdam och där hade man en del lukrativ byteshandel med indianerna. Inte så att indianerna gjorde vad som helst för de vitas varor. Man hade haft kontakter med handelsmän sedan sekler. Men ändå.  

Att köpa land av indianer.
När indianer sålde land innebar det för dem mer en slags pant på ett relationsförhållande. Man ville ha de vitas stöd, materiellt och politiskt mot sina övriga fiender. Innebörden var ungefär: ”Vi delar på landet, och hjälper varann”.  Så reagerade Powhatan i Virginien,.

Trettioåriga kriget skapade moder
Tobaken
s. 288 Svenska folket genom tiderna  5 Den karolinska tiden .-  1939.  // ”Tobaksdrickandet”, första gången dokumenterat bland studenterna i Uppsala 1629, sköt fart särskilt sedan det från Tyskland hemvändande krigsfolket lärt ut den begärliga oseden. Redan 1635 klagades i rådet över att alla bänder numera ”dricka tobak, och Per Brahe beskyllde ”man och kvinna, ung och gamlal” i Finland för att snusa eller röka. I förordningen för det 1649 oktrojerade s. k. Amerikanska kompaniet, som erhöll monopol på tobaksimport, omvittnas (s 289) att tobaken uppköpes och förbrukas ”av gemena man fast allmänt över hela vårdt kungarike”. Fru Lusta försummar ej heller att festa Hercules med ”det allerskönste Verginske Toback, som i staden Finns”. De tusentals fragment av holländska kritpipor (”kritthuite Brabandiske pijpor”), som påträffas vid grävningar i kulturlager från 1600- och 1700-talen, äro att betrakta som motsvarigheter till de bortkastade ”fimpar” och pappersmunstycken, som osnygga nutida gator och samlingsplatser.

Sveriges ekonomi


Musköten
   tillverkning och utveckling

Furuhagen: Mercurius och Vulcanus 1997.
sid 88 - 89
Vasakungarnas vapenbehov


Före ”Trettioåriga kriget” var vapentillverkningen i Sverige med Hatte Furuhagen snarast att betrakta som hemslöjd. Att leda den spridda produktion som bestod i att kunniga bönder levererade en och annan bössa tvingade Gustav II Adolf att bli beroende av utländska vapenleverantörer. Brev och räkenskaper visar att han 1617-1622 beställde stora mängder krigsmaterial från Louis De Geer i Amsterdam vilket holländarna skaffade fram från vapensmedjorna runt om i Västeuropa. Det rörde sig bl a om 2000 musköter och stora kvantiteter krut och luntor.  Betalningen skulle ske i leveranser av koppar från Sverige, vilket emellertid gick trögt och DeGeer knorrade.
Frågan om inhemsk vapenproduktion var alltså ständigt aktuell. 


Drejholt, Nils: Huskvarna vapen. – sid. 54-61 i Småländska kulturbilder 1985.

Sid. 54. Smederna i Småland och angränsande delar av Västergötland tillverkade redan under medeltiden vapen för kronans behov. Några smeder var bosatta i Jönköping men majoriteten bodde på landsbygden och var för sitt uppehälle beroende av en kombination av lantbruk och hantverk. Redan 1524 befallde Gustav Vasa att alla på landet runt Jönköping boende klensmeder, verkmästare, svärdfejare m fl skulle få flytta in till staden, ett försök till rationalisering av verksamheten som kom att upprepas gång på gång genom århundraden men egentligen inte helt kunde genomfördas förrän genom industrialiseringen vid slutet av 1800-talet. För att kontrollera tillverkningen tillsatte Gustav Vasa och hans söner faktorer med ansvar för vapentillverkningen inom de landskap där de flesta vanpensmederna var bosatta, Småland med angränsande delar av Öster- och Västergötland, Värmland med Trögds soch Åsunda härader i Uppland samt Hälsingland inklusive Medelpad….I Jönköping byggdes det gamla fransiskanerklostret vid Munksjön om till slott med vallar och försvarsanordningar. Dessa arbeten påbörjades på 1550-talet. Där inrättades också en rustkammare under överinseende av Smålandsfaktorn som där hade att kontrollera och förvara de vapen som levererades till kronan.
  I början av 1600-talet ökade genom den påbörjade reformeringen av armén behovet av vapen och genom ett kungligt plakat den 15 februari 1620, kompletterat under de följande åren inrättas de fem faktorierna i Jönköping, Söderhamn och Norrtälje (alla 1620), Örebro (1622) och Norrköping (1627) som under en lång tid framöver skulle svara för en stor del av den svenska vapenproduktionen. Enligt 1620 års plakat skulle hantverkarna på landsbygden flytta in till faktorierna,  men detta stötte inte oväntat på problem att genomföra. 1625 för- (sid 55) bjöd konungen hantverkarna på landsbygden att utöva sitt hantverk, men även detta var utan större verkan. …
De hantverkare som var mest benägna att flytta in till faktoriorterna var de som var beroende av de borr- och slipverk, som anlades i vattendragen vid faktorierna.
  I Jönköping anlades det första borrbruket i Odensjö, Barnarp på 1630-talet, 1641 uppfördes en ny borrkvarn i Dunkehalla, följd 1676 av en hammarsmedja och borrkvarn i Dummeån vid Klerebo i Bankeryd. På grund av vattenbrist stod emellertid dessa kvarnar ofta stilla. Vid överste Johan Sjöblads (sid 56) inspektion 1688 meddelade dåvarande faktorn, Bengt Billing att han i Huskvarnaströmmen rekognoscerat en lämplig plats för ett nytt borr- och slipverk, men den 30 december 1688 beslutade Karl XI att det fick ”differera till läglige tijder”.


Kungen behövde pengar och det fanns andra holländare som visste hur man kunde skaffa sådana. Efter spanska armadans fall 1588 (kolla) hade engelsmännen vågat sig på kolonisationsförsök i Nordamerika.  

Hattmodet
Bäver hade varit attraktiva handelsvara i norden sedan urminnes tider. Det är emellertid längesedan Sverige exporterade pälsverk i någon större mängd,
Under medeltiden hade Hansan varit världens största pälsbolag. Sillmarknaderna vid Öresund var mässor på vilka skinn från södra Sverige såldes. Bergen blev i Norge den centralplats, varifrån Norges och Finnmarkens skinn fördes vidare. I Stockholm samlades de skinn som uppköpts i Mellansverige, och där hamnade också den skinnskatt, som birkalarna avtvang den lappländska befolkningen.Men störst och viktigast som pälsstad var Novgorod. 
  Antagligen fanns kunskapen om filttilverkning i avsides bygder t ex bland bergsmännen i Dalarna.  Hur som helst så blev kavaljershatten högsta mode bland soldaterna under ”Det trettioåriga kriget” och den var dyr. Men en sådan skulle man ha. Nu var emellertid som vi sa ont om bäver i Norden och Ryssland producerade inte heller tillräckligt med skinn. Men ryssarna var de enda som kunde behandla bäverskinnen så de kunde användas till filt, som man därefter gjorde hattarna av. Engelsmännen hade redan innan blivit storkunder på sobel hos ryssarna, och ville handla fritt med dem utan Hansan som mellanhänder genom Öresund.  Man hade också försökt nå nya kontinenter för råvaroimport och faktiskt hade man före Columbus nått Amerikas fastland (Columbus blev ju kvar på Västindiens öar ända till tredje resan) då John Cabot 1494 nådde Nordamerikas östkust. Andra följde efter, men något resultat av dessa tidiga upptäcktsfärder blev det knappast.  Spanjorerna med sina erövringar i Central- och Sydamerika skeppade hem konvojer av guld och dominerade haven fram till 1588 då engelsmännen förintade hela den spanska flottan när ”Den oövervinnerliga armadan” krossades. 
   I Virginien hade europeerna fått sin första permanenta koloni 1607. Här fanns inte mycket bäver. Det var mer hjortskinn man bytte till sig, samt livsmedel. Men rätt snart kom John Rolfe på att man kunde odla den mer smaklig tobaken här, och det dröjde inte länge förrän tobaksrökningen var epidemisk i Europa.



Tobaken
s. 288 Svenska folket genom tiderna  5 Den karolinska tiden .-  1939.  // ”Tobaksdrickandet”, första gången dokumenterat bland studenterna i Uppsala 1629, sköt fart särskilt sedan det från Tyskland hemvändande krigsfolket lärt ut den begärliga oseden. Redan 1635 klagades i rådet över att alla bänder numera ”dricka tobak, och Per Brahe beskyllde ”man och kvinna, ung och gamlal” i Finland för att snusa eller röka. I förordningen för det 1649 oktrojerade s. k. Amerikanska kompaniet, som erhöll monopol på tobaksimport, omvittnas (s 289) att tobaken uppköpes och förbrukas ”av gemena man fast allmänt över hela vårdt kungarike”. Fru Lusta försummar ej heller att festa Hercules med ”det allerskönste Verginske Toback, som i staden Finns”. De tusentals fragment av holländska kritpipor (”kritthuite Brabandiske pijpor”), som påträffas vid grävningar i kulturlager från 1600- och 1700-talen, äro att betrakta som motsvarigheter till de bortkastade ”fimpar” och pappersmunstycken, som osnygga nutida gator och samlingsplatser.

Bävern

Vad guldet betytt för Sydamerikas utforskning, har bävern betytt för Nordamerikas. Bävern, Castor canadensis, denne den störste av gnagarna, når en längd av 80 cm, den hårlösa paddelliknande svansen ej medräknad. En gång var bävern utbredd över hela den nordamerikanska kontinenten med undantag för den trädlösa prärien, där den saknade sin favoritföda, barken av asp, poppel, al och andra lövträd. Den användes av indianerna som föda, tänderna till verktyg och på flera andra sätt. Den varma silkeslena pälsen, till färgen brun i många nyanser blev vid de vitas ankomst upphöjd till värdemätare. På ett bäverskinn gick det tre mårdskinn osv. Varför just bävern blev så totalt dominerande bland pälsdjuren handlar om ett modenyck.

Indianerna i Nordamerika
I Kanada och längs Nordamerikas Atlantkust dominerade algonkintalande indianfolk ända ned till Nord Carolina och västerut nådde de väl till Mississippifloden, innefattande områdena kring de Stora sjöarna och Ohiodalen.  I det inre av nuvarande staten New York levde ett stamförbund som talade ett helt annat språk, irokesiska. När fransmännen under Samuel de Champlain 1608 som representant för det första stora franska pälsmonopolbolaget började anlägga kolonier i St.Lawrencedalen råkade vid en styrkedemonstration göra sig till eviga fiender med irokeserna och hans vägvisare och pälsleverantörer var algonkintalande, skapades i en handvänding den politiska struktur som skulle gälla ett århundrade framöver.




Brunius, Staffan
En tomahawk från Nya Sverige. En oavslutad historia om tre antropomorfa klubbor. - 4 s.
= Sid. 18-21 i: MED..., 2002.
   Indianföremålen på Skokloster och Etnografiska museet. 

Losman, Arne
Skokloster - Europe and the World in a Swedish Castle. - 18 s. : ill.
= Sid. 84-101 i:   
The Age of New Sweden. - Stockholm : Livrustkammaren, 1988. - 131 s. : ill.
    Bilder: sid 90. Medallion bearing symbolic image of the continent of 
    America.  Skokloster./ Photo: Sören Hallgren. Gips i tak]
    sid. 98 Indian club. From wrangel's armoury. Skokloster/ Photo: 
    Samuel Uhrdin. Sid. 99: Indian wolf's head. From Wrangel's armoury. 
    Skokloster. / Photo: Samuel Uhrdin.

I en uppsats om Skokloster säger den anonyme författaren...s.114 "Rustkammaren, förmodligen den största och fullständigaste i Sverige, är indeld i den Wrangelska och den Braheska, hvardera upptagande tre rum. Den Wrangelska innehåller....koger, pilar, ibland hvilka flera Indianska, ... modeller till åtskilliga krigsmachiner, en Indiansk kanot, käppar runstafvar m m". Se:
Skokloster. - 16 s. : ill [s. 100]
= Sid. [100]-116 i:
Svea : Folk-kalender för 1850 / Med bidrag af Onkel Adam, Mellin samt flere författare. - Stockholm :
Bonnier, 1849. - 186 s. : ill.    

Linné, Sigvald
Från Nya Sverige. - 5 s : ill.
= Sid.297-[301] i: PRIMITIV..., 1947.
  Ngt om Stridsklubbor från Delaware nu på Skokloster, och om tomahawker från 1700-talet, .Rydén, S.  
Discovery in the Skokloster collection of a 17-century Indian head dress from Delaware. -  
Se: ETHNOS // 1963.  

Kylsberg, Bengt
Den konstfulla tekniken. - 27 s. : ill.
= Sid. 227-253 i: SKOKLOSTERS SLOTT, 2004.
  Uppsatsen som berör de olika vapen- och föremålssamlingarna på Skokloster och hur de förvärvats, innefattar en notis om indianföremålen från Nordamerika (s. 242, bild s 243). En notis finns också till Johan Ekeblads brev som beskriver hur man 1654 med anledning av drottning Kristinas abdikation och Karl X:s trontillträde höll en "karusell" där ett "lag" var utklädda till indianer. (Se Johan Ekeblads bref / utgivna af N. Sjöberg. - Vol 1: Från Kristinas och Cromwells hof. Stockholm, 1911. - 451 s : ill.) 

  Mer om föremål från Nya Sverige?

Larsson Haglund, Ingrid
Per Brahe den yngres Visingsborg : Slott, kök och trädgårdar i grevens tid. - Visingsö : Intergarden / Ateljé Lovisa, 2004. - 168 s. : ill.

Man kan undra varför så lite, eller egentligen ingenting i indianföremålsväg finns kvar efter Johan Printz. Kanske gav han bort en del till Per Brahe. Visingsborgs grevskapskrönika från 1600-talet upplyser om att på slottet fanns "åtskillige rustkamrar, en del av kostbare och förarbetade gevär och tyg samt inländske antikviteter, en del av åtskillige utländske mycket antikiske saker samt eljest allehanda gevär". (s. 107). I rustkammaren förvarades också en del etnografiska förmål, fornfynd och kuriosa.  .. ett bäverskinn, ett västindiskt sängtäcke av fjädrar jämte andre västindiske saker som inte närmare beskrivs... En indianisk hammare, en indianisk fisk och tre indianiske korgar kom kanhända liksom de ovannämnda västindiske sakerna från Delaware, Sveriges koloni i Nordamerika, och hade kanske skänkts av Johan Printz...
säger författaren insiktsfullt! (sid 109)

1640 blev han insatt i arrest för  ”fanflykten” vid Chemnitz och därefter tycks han ha varit stationera i Finland, där han sedan 1631 arrenderad Korsholms gård vid Wasa i Österbottens län. Bland annat tycks han ha ägnat sig åt rekryteringsuppdrag, sannolikt för Nya Sverigeprojektet. (Elfvning, 1986. s .5 och 


På förslag av Per Brahe d y blev han 15 augusti 1642 utnämnd till guvernör över kolonien Delaware. Han hade dessförinnan på sin 50-årsdag blivit adlad. (Elfving 1986 s. 6)

Den 65 årige Printz försökte nu skaffa sig en tjänst av krigskollegium och….
I början av juni, (1657 SJ) när Carl X Gustaf med den svenska hären befann sig djupt inne i Polen, överlämnades Danmarks krigsförklaring. Brahe sammandrog de trupper som erfordrades för försvaret av Hallad och Sydsmåland. Artilleriet beordrades från vadstena till Jönköping och gick sedan i fält i medio av juni och juli. Några veckor före midsommar avled kommendanten Pilefelt. Sannolikt har Brahe, i egenskap av det inhemska försvarets ledare, placerat Printz i Jönköping i samband med Pilefelts sjukdom eller död ochdärvid även utnämnt honom till överste. s 59 i Mollstadius: Kommendanten på Jönköpings slott i Mäster Gudsmuns gille årsbok 1943. s. 59.


Dödsboet
I de tillgängliga skifteshandlingarna har endast återfunnits ett etnografiskt förmål från Delaware, nämligen ”Ett gehäng aff Indianskt Mündt”.  Om sådana ”mynt” skriver Lindeström att ”de vildes penninger äro trenne slags avlånge stenar, med hål igenomdrillade, och uppträdes upp tråd, att man dem famntals efter deras valör och bruk utmäta kan”.
(Elfvning 1986 s. 23)

Johan Papegoja tillhörde en släkt från Västergötland. Enligt 1639 års räkenskaper för Visingsborgs grevskap fick Johan trettio rdr i resekostnader för resa till Nya Sverige. Det är troligt att han medföljde någon av de första expeditionerna dit. Han återvände emellertid till hemlandet men reste ut på nytt 1642 då Johan Printz begav sig dit på sin expediton..
 På denna färd mötee han – om ej tidigare – sitt öde i Armegott Printz. Hennes hand fick han efter många om och men och först sedan Per Brahe intervenerat till hans förmån. (Elfviing 1986 s. 30.)
  Armegot återvände till Sverige först 1662 ”efter sträng tillsägelse” av sin fader Johan Printz. Hon synes nu ha träffat sin make för sista gången. Hennes känslor för Papegoja var nu mcyket svala.  Hon uppförde sig ”mycket motvilligt och vidrigt” mot maken och det berättas, att hon ”fägnade honom uthi ingen del med rätt Echta kärlek och plicht till Säng och Säthes, utan Wanheeder, motwillighet, trotsighet, harm och förtret honom tillfogade.” 
(Elfving, 1986. s 31)

   Armegott hade alltså en del mansaffärer kan man stillsamt säga. 24 / 12 1695 upprättades i Vadstena en förteckning över olika persedlar som tillhörde Armegot och som förvarades i kistor på slottet. Svågern Jacob Du Rées har antagligen övertagit dessa som likvid för någon fordran hos svägerskan. I förteckningen återfinns bl a 4 st ”Indianiske notaskar” till ett värde av 1:16 daler kopparmynt. 
  Härmed avses av allt att döma s k ”notasser”. Dessa föremål är enligt Lindeström påsar som indianerna har hängandes på ryggen, vilka de ”have sine saker, såsom mat, penninger, tobak, tobakspipor, mycket konstigt och nätt gjorde, bågar och skäktor (ett slags stora pilar) just som polackernes, samt hjälmer av hårde träpinnar och starkt trä gjorda, att ingen pil kangå därigenom”.
 Armegott fick tillbringa sina sista år på Läckö  …. Esther Chilstrom Meixner har publicerat en ”romantisk fiktion” med titeln ”The Red Ribbon(s)”. Den är baserad på brottstycken ur skildring- (s 33) arna av Armegots levnadsöden. Den saknar dock i många stycken historskt verklighetsunderlag. I romanen återges en muntlig tradition som vet förtälja att en svensk kvinna skall ha haft ett kärleksförhållande meden indianhövding Omalahama. Författarinnan låter Armegot spela denna kvinnas roll. (Elfving 1986 s. 32 – 33)

De notasser som omnämns i texten kan vara desamma som finns i Livrustkammaren (Etnografiska?) se Brunius  ”New Sweden”.

Elfving 1988 s. 67 Det finns stora likheter mellan porträttet av Johan Printz (i Bottnaryd SJ) och det porträtt av Per Brahe d y som Romdahl publicerat. Man har liksom känslan av att Johan Printz på Bottnarydsporträttet medvetet velat framstå som en avPer Brahe d y:s män.

 



I en ämbetsberättelse som Printz avsänder till hemlandet den 20 juni 1644, omtalas att skeppet Fama på sin andra resa från Sverige anlände till fort Christina den 11 mars 1644. När detta skepp senare återvände på retur till Göteborg, fanns över 2000 bäverskinn och 20000 lispund tobak ombord. Förutom en mindre del tobak som odlats av de svenska kolonisterna hade denna produkt inköpts från engelska Virginia. (Granander 1987 s. 42.)

Delaware-kolonins räkenskapsböcker från perioden 1643-48, utvisar en förlust på nära 10000 riksdaler. (Granander 1987 s. 43)

Ward anser att missnöjet med Printz hade sin grund däri att denne själv otillbörligen tillgodogjort sig vinsten på handeln med bäverskinn, en handel som i varje fall under de fösta åren i kolonien torde ha varit rätt lönande (Elfving 1986 s.12)Trettioåriga kriget var en katalysator för förändringar av många slag i europeiskt samhällsliv. Precis som det kan hända idag blev kriget upphov till ett antal modeföreteelser.  Två av dessa är starkt förknippade med kolonisationen av Nordamerika. 
Hattarna
Vid slutet av 1500-talet bar männen fortfarande de gamla renässansmössorna av olika form eller den spanska hatten med hög, rund kulle med veck på ena sidan. Den fjäderprydda albanska hatt som lanserades av Henrik IV, följdes under Ludvig XIII av de mjuka hattar med låga kullar och breda brätten som alltsedan dess kallats för musketörhattar. Kullarna var runda och ändrade form när de drogs ner över skallens oval; det var så man fick det typiska, uppåtvridna brättet. Dessa hattar pryddes med långa, uppstående eller liggande strutsfjädrar. Det fanns också enklare typer, där kullen pryddes av en snodd som kallades för bourdalou. Därtill fanns det också ett slags kaskett med dubbelskärm kallad för boukinkan (en förvrängning av Buckingham), som härstammade från England och huvudsakligen bars av soldater.
 Efter trettioåriga kriget blev en bred, mjuk hatt som bars på sned med fjädrar vajande för vinden och från början burits av det svenska rytteriet, populär i störe delen av de euroeiska arméerna; det rörde sig om samma grå filthatt som burits av renässansens bönder, men som senare blev förbjuden för odlarna. Efter att en tid ha ingått i den militära dräkten återgick den sålunda till det civila. I Tyskland antog denna så kallade svenska hatt allehanda märkliga former, medan holländarna övertog en enklare modell och behåll den svarta spanska färgen. I England förkastade de cromwellska puritanerna, som hoppades kunna återupprätta den protestantiska kyrkans kärva stränghet, de fladdrande lockarna och böljande hattarna och klädde sig i stället i en styv, cylindrisk filthatt. Denna puritanska hatt kom till Amerika med Mayflower-emigranterna och kom så småningom att betraktas som typiskt amerikansk. Frihetskriget seklet därpå gav den ny livskraft i Europa, där den då i viss utsträckning betraktades som en frihetens symbol.    Boucher: Klädedräktens historia 1970.


Stormaktstidens Sverige behövde vapen och kapital

Tiden efter Gustav Vasa var en tid med många krig och för att föra krig behövdes pengar.  

Holländarna upplevde en ekonomisk guldålder.
I Holland upplevde man samtidigt ekonomisk guldålder som innefattade världshandel och kolonialförsök och den svenske kungen lyssnade när representanter för holländska ostindiska kompanier kom och sökte kapital för nya försök att kolonisera Nordamerika. Holländarna hade ju redan 162(?) fått fäste i New Amsterdam och där hade man en del lukrativ byteshandel med indianerna. Inte så att indianerna gjorde vad som helst för de vitas varor. Man hade haft kontakter med handelsmän sedan sekler. Men ändå.  

Att köpa land av indianer.
När indianer sålde land innebar det för dem mer en slags pant på ett relationsförhållande. Man ville ha de vitas stöd, materiellt och politiskt mot sina övriga fiender. Innebörden var ungefär: ”Vi delar på landet, och hjälper varann”.  Så reagerade Powhatan i Virginien,.

Trettioåriga kriget skapade moder
Tobaken
s. 288 Svenska folket genom tiderna  5 Den karolinska tiden .-  1939.  // ”Tobaksdrickandet”, första gången dokumenterat bland studenterna i Uppsala 1629, sköt fart särskilt sedan det från Tyskland hemvändande krigsfolket lärt ut den begärliga oseden. Redan 1635 klagades i rådet över att alla bänder numera ”dricka tobak, och Per Brahe beskyllde ”man och kvinna, ung och gamlal” i Finland för att snusa eller röka. I förordningen för det 1649 oktrojerade s. k. Amerikanska kompaniet, som erhöll monopol på tobaksimport, omvittnas (s 289) att tobaken uppköpes och förbrukas ”av gemena man fast allmänt över hela vårdt kungarike”. Fru Lusta försummar ej heller att festa Hercules med ”det allerskönste Verginske Toback, som i staden Finns”. De tusentals fragment av holländska kritpipor (”kritthuite Brabandiske pijpor”), som påträffas vid grävningar i kulturlager från 1600- och 1700-talen, äro att betrakta som motsvarigheter till de bortkastade ”fimpar” och pappersmunstycken, som osnygga nutida gator och samlingsplatser.

Sveriges ekonomi


Musköten
   tillverkning och utveckling

Furuhagen: Mercurius och Vulcanus 1997.
sid 88 - 89
Vasakungarnas vapenbehov


Före ”Trettioåriga kriget” var vapentillverkningen i Sverige med Hatte Furuhagen snarast att betrakta som hemslöjd. Att leda den spridda produktion som bestod i att kunniga bönder levererade en och annan bössa tvingade Gustav II Adolf att bli beroende av utländska vapenleverantörer. Brev och räkenskaper visar att han 1617-1622 beställde stora mängder krigsmaterial från Louis De Geer i Amsterdam vilket holländarna skaffade fram från vapensmedjorna runt om i Västeuropa. Det rörde sig bl a om 2000 musköter och stora kvantiteter krut och luntor.  Betalningen skulle ske i leveranser av koppar från Sverige, vilket emellertid gick trögt och DeGeer knorrade.
Frågan om inhemsk vapenproduktion var alltså ständigt aktuell. 


Drejholt, Nils: Huskvarna vapen. – sid. 54-61 i Småländska kulturbilder 1985.

Sid. 54. Smederna i Småland och angränsande delar av Västergötland tillverkade redan under medeltiden vapen för kronans behov. Några smeder var bosatta i Jönköping men majoriteten bodde på landsbygden och var för sitt uppehälle beroende av en kombination av lantbruk och hantverk. Redan 1524 befallde Gustav Vasa att alla på landet runt Jönköping boende klensmeder, verkmästare, svärdfejare m fl skulle få flytta in till staden, ett försök till rationalisering av verksamheten som kom att upprepas gång på gång genom århundraden men egentligen inte helt kunde genomfördas förrän genom industrialiseringen vid slutet av 1800-talet. För att kontrollera tillverkningen tillsatte Gustav Vasa och hans söner faktorer med ansvar för vapentillverkningen inom de landskap där de flesta vanpensmederna var bosatta, Småland med angränsande delar av Öster- och Västergötland, Värmland med Trögds soch Åsunda härader i Uppland samt Hälsingland inklusive Medelpad….I Jönköping byggdes det gamla fransiskanerklostret vid Munksjön om till slott med vallar och försvarsanordningar. Dessa arbeten påbörjades på 1550-talet. Där inrättades också en rustkammare under överinseende av Smålandsfaktorn som där hade att kontrollera och förvara de vapen som levererades till kronan.
  I början av 1600-talet ökade genom den påbörjade reformeringen av armén behovet av vapen och genom ett kungligt plakat den 15 februari 1620, kompletterat under de följande åren inrättas de fem faktorierna i Jönköping, Söderhamn och Norrtälje (alla 1620), Örebro (1622) och Norrköping (1627) som under en lång tid framöver skulle svara för en stor del av den svenska vapenproduktionen. Enligt 1620 års plakat skulle hantverkarna på landsbygden flytta in till faktorierna,  men detta stötte inte oväntat på problem att genomföra. 1625 för- (sid 55) bjöd konungen hantverkarna på landsbygden att utöva sitt hantverk, men även detta var utan större verkan. …
De hantverkare som var mest benägna att flytta in till faktoriorterna var de som var beroende av de borr- och slipverk, som anlades i vattendragen vid faktorierna.
  I Jönköping anlades det första borrbruket i Odensjö, Barnarp på 1630-talet, 1641 uppfördes en ny borrkvarn i Dunkehalla, följd 1676 av en hammarsmedja och borrkvarn i Dummeån vid Klerebo i Bankeryd. På grund av vattenbrist stod emellertid dessa kvarnar ofta stilla. Vid överste Johan Sjöblads (sid 56) inspektion 1688 meddelade dåvarande faktorn, Bengt Billing att han i Huskvarnaströmmen rekognoscerat en lämplig plats för ett nytt borr- och slipverk, men den 30 december 1688 beslutade Karl XI att det fick ”differera till läglige tijder”.


Kungen behövde pengar och det fanns andra holländare som visste hur man kunde skaffa sådana. Efter spanska armadans fall 1588 (kolla) hade engelsmännen vågat sig på kolonisationsförsök i Nordamerika.  

 



----------------trade in felts and fur stretched back  centuries, if not millennium.  Depending on the supply of  animals, Russian, Northern Scandinavia, and Central Asia  were the major supplies of this trade through the 15th  century. Furs were supplied to the Mediterranean and Middle East through Constantinople.  This trade can be traced back to the Classical Greek and Roman periods, and through to the modern era.  In the ninth and tenth centuries, Scandinavian and Viking Rus traders traded to Northern and central Europe a variety of furs including: marten, reindeer, bear, otter, sable, ermine, black and white fox, and beaver.[1]  There was a substantial population of the European Beaver throughout northern Europe and Siberia, until they became severely depleted in the 17thcentury due to over-hunting.  (photo courtesy of http://abob.libs.uga.edu/book/beavlink.html)

From fur pelts three primary materials used in clothing production can be derived:  the full pelt (fur and skin), leather or suede (the skin with all fur removed, and felts (removing the fur  from the pelt, and processing it with heat and pressure to  form a piece of pliable material).  Due to the strength and  malleable quality of felts, they were used extensively in hat making.  The physical structure of beaver fur predisposes it to the felting process, making it a highly desirable fur for felt production.  (photo of beaver fur hat courtesy of www.chichensterinc.com/FurHats.htm)

 Wool felting was known "as early as Homer and as late as Caesar, felt was used for cheap protection against arrows and as padding under heavy metal armour."[2] It has been suggested that it was in Constantinople that wool felting techniques were first applied to beaver fur.[3]  From there, knowledge of felting spread north, to Russia, along trade routes.  J. F. Crean suggests that wool felting likely spread to western Europe after the sack of Kiev by the Tarters in 1240, when artisans fled west.  However, beaver felting  techniques did not diffuse westward, and the beaver felting industry  remained centralized in Russia until the late 17th century. With a monopoly on both supply and industry, the Russians developed and refined techniques for processing beaver fur.  Essential to the felting process was a step known as combing, which separated the beaver's guard hairs from the downy under wool that was desired for felts.  The careful guarding of this trade secret helped to maintain the Russian  monopoly. (photo of felted beaver hat courtesy of  www.pilgrimhall.org)

 Beaver pelts could be made into either full-fur or felted-fur  hats. Evidence of felted beaver hats in western Europe can be  found in Chaucer's Canterbury Tales, written in the late 14th  century: "A MERCHANT was there with a forked beard / In motley, and high on his horse he sat, / Upon his head a Flandrish beaver hat."[4]  Beaver hats were imported into England from Holland and Spain until the 15th century, after which England was able to obtain beaver felts from Russia, via Holland, and manufacture the actual hats within the British Isles.

Nonetheless, George Stubbes reported in his Anatomie of  Abuses that beaver hats were sold at 40 shillings a piece  and were "fetched from beyond the sea,"[5]  indicating that the British industry was not, or was not able, to  completely control the domestic market.

Unfortunately, due to population depletion of the European beaver, by 1600 nearly all exports of beaver fur and felts from Russia stopped.


The 17th Century and The Opening of the North American Fur Trade 



The Fur Trade in North America

  Fortunately, although perhaps not for the  American  beaver, the depletion of European  beaver  populations coincided with the  establishment of  European colonies in North  America.  England,  France, and the Netherlands  had all established  North American colonies by  the early-to-mid 17th  century.  Although beaver  populations could be found all  over North America,  beaver in the northern parts of  the continent contained the fuller coats that were more desirable in the fur trade.  As a result, French Canada, British holdings in the Hudson Bay, and the Dutch New Netherlands (later, the English colony of New York) played key roles in establishing the North American fur trade.  Because there were no physical differences between the north American beaver (Castor canadensis) and the European beaver (Castor fiber), the American beaver was an easy substitute for the near-extinct European beaver.   (image courtesy of www.iroquoisdemocracy.pdx.edu)

In North America, French, Dutch, and English, all found ways of working with Native Americans to expand their access to beaver sources.  Both the superior ecological familiarity, and well-developed hunting and trapping skill sets of native hunters were essential to providing a steady supply of beaver from North America. Within the colony itself, trade functioned as both an economic exchange and a means of establishing alliances between Europeans and their Native American neighbors. 

The exchange of goods inhabited a realm that tied two cultures together economically, symbolically and politically.  An open market for European goods in the colonies, and the supply of raw material from the colonies to Europe, helped drive the colonial economy.  The introduction of steel tools and gun powder weaponry transformed indigenous American society.  The Europeans, on the other hand, heavily relied upon their Native American neighbors for access to American resources, such as the beaver.  (image courtesy of www.lcmm.org/site/harbor/resource_pages/timeline/contact/exploration.htm)

Along with textiles, cooking pots, and guns, the European item that proved to be most influential on indigenous populations was the spread of their diseases.  Bacterial isolation from the Eur-Asian continent rendered Native Americans' immune systems defenseless to common Europeans diseases such as small pox and chicken pox, the bubonic plague, influenza, malaria, diphtheria, as well as venereal diseases. The spread of disease precipitated the Great Dying and decimated indigenous populations across North and South America. 

The political alliances and economic forces that resulted from this trade proved to have lasting environmental and social impacts on the land and peoples of North America.  Competition for access to beaver lead to warfare between nations, such as in the case of the Iroquois defeat of the Huron in 1649.  Similarly, indigenous-European alliances entangled native American populations in a number European affairs and conflicts, including Leisler's Rebellion, the Seven Years War (French and Indian War), and the American Revolution.


The North American Furs in Europe

In Europe, north American beaver pelts flooded the European market.  Pelts were generally imported into either England or France, where some pelts were sold in the domestic market, and some pelts were exported to other parts of Europe for sale.  As a buyer of English and French pelts, Russia played a large role in this regard.  Imported pelts were sorted into three categories: castor grascastor sec, and bandeau.  Castor gras pelts had been worn by Native American trappers for the hunting season and as a result of the sweat and body oil, were more pliable and easier to felt.  They were also the most expensive pelts.  Castor sec referred to pelts that had been scraped clean, but never worn, and required some extra work to prepare them for felting.  Bandeau pelts were scraped, but not necessarily clean, and could be partially rotted or decayed upon arrival in Europe.  Although known in Europe by the end of the seventeenth century, the combing technique developed by the Russians helped prepare the castor sec pelts by separating the desired beaver wool from the outer guard hairs, making them more easily feltable.   In general, the Russian market served as an outlet for pelts not sold on the French or English domestic markets.   Until the combing process was known in Western Europe, the French and English were able to export substantial quantities of castor sec to be combed in Russia, and then re-import the combed pelts.  Even after the knowledge of combing became more wide spread in Western Europe, meaning that the less expensive castor sec could be combed locally, the Russian market was able to purchase excess numbers of the more expensive castor gras, that had been passed up domestically in favor of the castor sec.  Beaver felts, made from beaver pelts, could be manufactured domestically in France or England, or imported from Russia.


 Beaver felts were used to  make beaver hats.  Hats, like other forms of dress,  played a large role in reflecting one's social  identity.  The shape and style of one's hat indicated to a passerby one's profession, wealth, and social rank and position.  Color,  shape, and material all carried specific meaning.  In Ecclesiastical heraldry, for  example, a red, wide-brimmed hat clearly  indicated that its wearer was a cardinal, and  interactions required a specific social protocol.  In  seventeenth century England, the shape and style of one's hat reflected political and religious affiliation.  Due  to the expense of a beaver hat, being able to purchase one made a visual statement about one's wealth and social status.  
(photo courtesy of http://dappledphotos.blogspot.com/2005/11/capelli-e-galeri.html )

Until the latter half of the seventeenth century, makers of beaver hats were dependent on the very last of the supply of the European beaver.  In the last quarter of the seventeenth century, the influx of beaver furs from the new world increased the sheer number of beaver hats that could be made, due the increased supply of raw material.  Hats made exclusively from beaver wool, or castors, were the most expensive and of the highest quality.   What seems to have lowered the price of beaver hats was less the increased supply of pelts, than the production of demi-castor, or half-beavers.  Demi-castor hats could be mixed with wool or hare fur, to produce a hat that was lower in quality, similar in style, and less expensive in price.  The production of demi-castors was further facilitated by the development of carroting, which made hare fur felt more easily after the application of mercury nitrate. (image of 18th and 19th century variations of beaver hats from: National Archives of Canada / C-17338, courtesy of:http://www.canadianheritage.org/reproductions/10082.htm)

 In the seventeenth and eighteenth  centuries, beaver hats were  produced for sale domestically in  the French and British markets,  as well as for export.  The French  domestic market included  military  and naval contracts, as  well as consumer products sold on  the general market.  The majority  of their exports were shipped to  French colonies in the Caribbean,  Italy, Portugal, Spain, and Spanish  South America.[6]  Britain's  exportation of beaver hats picked  up in the eighteenth century, after  the acquisition of much of the  Hudson Bay Territory of French  Canada following the War of  Spanish succession In the 1720's,  the British exported to their own  Caribbean colonies in Jamaica:  two dozen beaver hats and one  dozen half beaver hats); three  dozen half beavers to Bilbao; three  dozen beaver hats to Barbados;  and three dozen beaver hats and  three dozen felts to Calais.  By the  1730's, Britain "exported formerly by the dozens but now by the hundreds of beaver and half beaver hats to the British West Indies."[7]  On the European continent, Britain was able to infiltrate the Iberian market.  From 1700 to 1750 the revenue from beaver hats shipped to Spain and Portugal, and then on to their colonies, increased from £44,000 to over £263,000.[8]  Of Britain's fur exports, 85% were comprised of beaver hats, 45% of which were exchanged with Spain and Portugal for bullion.  Additional evidence regarding the sale of beaver hats in Europe demonstrates greater English sales in Holland and Germany, with French advantages in Switzerland, the Baltic, and smaller markets in Spain and Italy.[9]

From the Perspective of World History

When following the path of the American beaver pelt, a complex network of trans-Atlantic trade networks emerge.  In the wilds of North America, beaver trapping contributed to shifting economic and political alliances between Europeans and Native Americans.  The effects of the trade came to have profound social, demographical and environmental impacts on the various inhabitants of seventeenth and eighteenth century North America.  Closely tied into the economic prosperity and viability of the colonies, exchange of furs sustained the colonies' economic systems.  Further, the transport of furs across the Atlantic and through to foreign markets, such as Russia and Amsterdam, contributed to the enrichment of the shipping industries of the Atlantic World.  Once in Europe, the beaver scattered in several different directions.  Some pelts were permanently exported across the continent, some consumed on the home market, and some exported to Russia for further processing prior to manufacture into finished products.  Once the furs entered the hatting industries of France or Britain, some were reserved for local consumption, while still others were prepared for export.  Traded through each mother country's colonial networks as well as abroad, hats were exported across the continent and back across the Atlantic to the Americas.  It is not at all inconceivable to trace the path of a beaver pelt from British Canada, to England, through to Russia via Amsterdam, back to Britain, onto Spain, and further forward, as a hat, to the Spanish colonies in South and Central America. 

The beaver exchange connected the North American and European markets through the supply and demand of one fortuitously (although not for its own sake) fuzzy animal.

Notes
[1] Erik Wolf, "The Fur Trade", in The People Without History, (Berkeley, CA: University of California Press, 1982), 158

[2]  J. F. Crean, "Hats and the Fur Trade,  The Canadian Journal of Economics and Political Science 28, no. 3, (August, 1962), 376

[3] Ibid, 376

[4] http://www.gutenberg.org/dirs/etext00/cbtls12.txt

[5] Michael Harrison, The History of the Hat, (London: William Clowes and Sons, Limited, 1960), 104

[6] Michael Sonenscher, The Hatters of Eighteenth Century France, (Berkeley, CA: University of California Press, 1987), 33

[7] E. E. Rich, History of the Hudson Bay Company, 1670-1870, with a Foreward by Wiston Churchill, (London: Hudson's Bay Record Society, 1958-59), 530

[8] Rich, History of the Hudson Bay Company, 530

[9] Thomas Wien, "Exchange patterns in the European Market for North America Furs and Skins, 1720-1760,  in Partners in Furs: A History of the Fur Trade in Eastern James Bay 1600-1870, edited by Daniel Francis and Toby Morantz, (Canada: Mc Gill Queen's University Press, 1983): 26

Full List of Sources Used for This Page

-Beck, Egerton.  "The Ecclesiastical Hat in Heraldry and Ornament Before the         
            Beginning of the 17th Century,  The Burlington Magazine for Connoisseurs 22, 
            no. 120 (March 1913): 338-334

-Chaucer, Geoffry.  Canterbury Tales, available:                                                                               http://www.gutenberg.org/dirs/etext00/cbtls12.txt

-Clark, Fiona.  Hats.  London: The Anchor Press Ltd, 1992

-Crean, J. F.  “Hats and the Fur Trade.” The Canadian Journal of Economics and 
            Political Science
 28, no. 3, (August, 1962): 373-386

-Curtin, Philip D.  Cross-Cultural Trade in World History.  Cambridge: Cambridge      
           University Press, 1984

-Francis, Daniel and Toby Morantz.  Partners in Furs: A History of the Fur Trade in             Eastern James Bay 1600-1870.  Canada: Mc Gill Queen's University      
            Press, 1983)

-Grant, Hugh.  "Revenge of the Paris Hat: The European Craze for Wearing Headgear             Had a Profound Effect on Canadian History."  Beaver (December 1988-     
            January 1989): 37-44

-Harrison, Michael.  The History of the Hat.  London: William Clowes and Sons,                     Limited, 1960

-Jansson, Maija. “The Hat is No Expression of Honor.” Proceedings of the       
            American Philosophical Society
 133, no. 1 (March 1989): 26-34

-Phillips, Paul Chrisler.  The Fur Trade, Volume I.  Norman, OK: University of                         Oklahoma Press, 1961

-Rich, E. E.  "Russia and the Colonial Fur Trade."  The Economic History Review 7, 
            no. 3  (1955)

-Rich, E. E. The History of the Husdon Bay Company, 1670-1870, with a Foreward 
            by Wiston Churchill
.  London: Hudson's Bay Record Society, 1958-59

-Sonenscher, Michael.  The Hatters of Eighteenth Century France.  Berkeley, CA:                     University of California Press, 1987

-White, Richard.  The Middle Ground: Indians, Empires, and Republics in the Great  
            Lakes Region, 1650-1815
. Cambridge: Cambridge University Press, 1991

-Wolf, Erik.  "The Fur Trade" in The People Without History. Berkeley, CA:                             University of California Press, 1982

Websites Consulted:

-Hat Shapers http://www.hatshapers.com/Felting%20Info.htm

-The White Oak Society Website, http://www.whiteoak.org/learning/furhat.htm

-The Felt Lady http://yurtboutique.com/beaver.htm


 




Ungefär samtidigt med att den korta tröjan och de vida byxorna efterträdde den medeltida dräkten, har tydligen en hatt kommit i bruk, sådan som den bonden å bild 9 ställt vid sidan om sig. Johan Drysenius beskrivning från Sko socken i Uppland, där det omtalas att bönderna brukade mycket höga och spetsiga hattar, gäller också 1600-talets senare del liksom även en uppgift från Närke, att bönderna brukat hattar, som voro en halv aln höga. Gällande ungefär samma tid har vi även en beskrivning från Torsångs socken i Dalarna: ”Hattarne hafva varit svarta med  spetsiga kullar, till 3 kvarters höjd, men styva nedtill, knappt 2 eller 3 tvärfinger  breda, och hölls den då förnämst som hade högsta hattkullen”. Det torde vara i anslutning till denna beskrivning, som de bekanta dalkarlsfigurerna i Ornässtugan fått sina höga hattar. Det var under en jämförelsevis kort tid vid mitten av 1600-talet, som denna höga hatt med korta brätten var i bruk som modeplagg, och den har kanske inte heller som bondeplatt haft någon större utbredning. Den har i alla fall senare fullständigt undanträngts av den vida bredskyggiga hatt, som hörde till den franska garderoben, bild 1 – 3. Om hattens införande i Delsbo berättar Lenaeus: ”Hatt har ingen förr här brukat oftare än då han warit på resor stadd; men efter olyckeliga branden år 1740 hafwa någrde få börjat bära hatt om hwardagarna, jämwäl at komma med hatt på hufwudet til kyrkan, det man tilförene här slapp at se af någon bonde”.  (s 179 i Sigfrid Svensson  Modelejon i bondedräkt : något om folkdräkter och modeväxlingar under 1600- och 1700-talen / av Sigfrid Svensson. = Sid. 169-186 i: Svenska kulturbilder / under redatklion av Sigurd Erixon och Sigurd Wallin. - Andra bandet del III och IV. –  Stockholm : Skoglund, 1932.

Författaren härleder en del modeströmingar från Norge och menar att kvinnodräkten var mer konservativ vid den här tiden och männens dräkt mer benägen för modeströmningar. Talas också om lyxskatten (överflödsskatten)


Vestal: Kit Carson
Trettonde kapitlet   = Sid 101-113
HELVETET ÄR FULLT AV HÖGA SILKEHATTAR
Sid 101 - 102
 Vid rendezvouset vid Wind River förvånades Kit och hans kamrater över att finna en adelsman och sportsman i lägret, sir WilliamStuart. Han fick dem att glo och bliga. Han klädde sig i vita jaktrockar fulla med fickor och av modernaste snitt, byxor av grovt rutigt skotskt ylletyg, en panamahatt! Han bar en dubbelpipig fågelbössa över ena axeln! Pälsjägarna skrattade nästan ihjäl sig åt den stackars gröngölingens utrustning. Men det skulle bli värre: han hade vagnar - vagnar lastdade med burkar med konserverat kött, flaskor med pickles, konjak, porter .....etc etc

 Det lärde Kit en läxa. Män är män, var man än träffar på dem.

  Men det dröjde inte länge förrän pälsjägarna började vissla en annan melodi.

...
 Det var på tiden att han lärde den läxan, ty bäverhandeln dalade hotfullt.  Bävern gick ned. en gång i tiden fick man sex dollar för ett skinn. Men värdet hade stadigt sjunkit från säsong till säsong joch nu var en dollar standardpriset i Taos eller St Louis. Mannen från bergen var tvungen att hitta annat arbete för att hålla näsan över vattnet. Fällorna kunde inte betala allt han behövde numera.
 Orsaken till det plötsliga prisfallet på bäverpäls var att finna långt borta från Klippiga Bergen. Ända fram till 1832 hade alla fina hattar gjorts av bäver och det var denna efterfrågan, som gjorde att pälshandeln blomstrade. Men det året uppfanns silkehatten och omedelbart stod det klart att bäverhandelns dagar var räknade. Silkehatten hade långsamt kommit på modet men omkring 1837 fick pälsjägarna känna av krisen. Sir William hade varnat Kit för den kommande förändringen, men pälsjägarna kunde inte tro det.
 


 avaljershatten som mode skapade enorm efterfrågan på bäverskinn. I Sverige hade bävern minskat katastrofalt redan under 1500-talet (och var så gott som försvunnen i alla bebodda trakter kring mitten av 1700-talet). Redan på 1200-talet hade den försvunnit från Brittiska öarna och under medeltiden blev den sällsynt i hela Europa. Ryssland exporterade mest sobel men av olika skäl räckte inte bäverförekomsterna i Sibirien till utan man slängde lystna blickar mot Nordamerikas jungfruliga marker. De forskningsresor som gjorts till Nordamerikas fastland alltsedan Columbus var förstås betingade av guldtörst. Spanjorerna hade ju skeppat hem tonvis med guld från Central-och Sydamerika men på den norra delen av dubbelkontinenten hade man inte funnit något som intresserade över hövan. Snarast var det tanken på en "nordvästpassage" till Indien och Kina som var det starkaste incitamentet till koloniseringen av den Nya världen. Inte heller hade man skapat någon permanent bosättning i Nordamerika förrän Engelsmännen grundat Virginiakolonin 1607. Här var det snarast tobaken som räddade den bosättningen.

  I New England var det religiösa förföljelser som låg bakom puritaner och pilgrimers lust att bosätta sig i det karga kustklimatet där. 
  Holländarna i New Amsterdam ( New York) hade däremot ekonomiska motiv för sin kolonisering och fransmännen hade tidigt mutat in St Lawrenceviken för handeln med indianerna. Men riktig fart på handelsutbytet med indianerna blev det inte de första åren. 

 Entreprenörerna bakom den holländska kolonin övertygade också Gustav II Adolf att Sverige borde delta i koloniseringsförsöken och följaktligen grundades kolonin Nya Sverige 1638 och vid den tiden hade handeln med bäverskinn exploderat. Anledningar till detta var tre. För det första hade bäverhatten blivit ett absolut nödvändigt tilllbehör i var mans garderob, och för det andra hade man fått fram de handelsvaror som fick indianerna att sälja sin livsstil och sin själ, nämligen gevär och brännvin.
   I början på 1600-talet var musköter en skäligen outvecklad historia, knappast användbar i Nordamerika skogar. Men under trettioåriga kriget utvecklades den och i och med det begynnande intresset för pälshandel kom de vita kolonisterna att i smyg förse indianerna med eldvapen. (

Alm: Eldhandvapen 1 s. 220).  "Flintlåset uppfanns på 1620-talet i västra Europa, med största sannolikhet i Frankrike". Tidigare använde man luntlåsmusköten för militärt bruk under 1600-talets början. s. 162. 

Det sägs att priset för en musköt tidvis var en packe skinn som var lika hög so musköten var lång. Därför blev musköten allt längre och längre. Indianerna sågade sedan av den för att lättare kunna hantera den. Coopers Falköga heter ju på franska just La longue carabine! Vanligen var väl priset något mera anständigt. 10 - 12 bäver kunde räcka för ett gevär.

   Det franska Canada grundade handelsstationer i Quebec 1604 (den blev först inte långvarig) och Montreal 1611. Den senare utvecklades och blev huvudcentrum för handeln. Fransmännen hade tidigt jesuitmissionärer i släptåg och tursamt nog skickade dessa hem berättelser om sina upplevelser bland indianerna i det nya landet. Franska skogslöpare använde floderna västerut för att jaga själv och för att köpa bäver av indianerna. Ett par av dessa ansåg sig illa behandlade av myndigheterna och hjälpte istället engelsmännen att grunda den kanske viktigaste och mest långvariga av handelsinstitutionerna nämligen Hudsons Bay Company. De stridigheter som kom att föras i Nordamerika och på andra platser, egentligen det allra första världskriget, handlar bl a om just tillgången till pälshandeln i Nordamerika. 
Tidvis skeppade bara Hudsons Bay 200 000 bäverskinn per år. Skinnen såldes på stora auktioner i London, där hattmakarna vara de största kunderna. De tillverkade de berömda bäverhattarna av skinnens fina bottenull. Under slutet av 1700-talet bildades ett par nya bolag, bland dem North-West Company i Montreal.  Mot slutet av 1800-talet var bävern utrotad även i Nordamerika och indiankulturerna ett minne blott. Bisonoxen, pronghornantilopen som funnits i miljoner, havsuttern likaså, alla var utrotade och förutsättningarna för de indianska kulturerna likaså. I Ryssland hade handeln med bäverskinn stor omfattning fram till tsar Peters tid och översteg till värdet handeln med alla andra skinnslag, men när bäverfångsten i Sibirien började behärskas av ryska nybyggare utrotades snart bävern även där. (Fotnot: Ironiskt nog var initiativtagaren till bäverskyddet i Canada en skotte som utgav sig för att vara indian. Han kallade sig Gråa Ugglan och om honom finns mycket att berätta. F ö gjorde han det själv, via föreläsningsturneer och böcke)r.

  Alltnog. Det var inte bara de europeiska kolonialmakterna som stred om bävern. Det mäktiga indianska irokesförbundet kom att ödelägga stora delar av det östra skogslandet till den milda grad att forskningen i dag, när man ritar kartor över de ursprungliga indianstammarna för Kentucky och Ohiolandet tvingas skriva, "föga känt om indiangrupper i området". 
  Man måste inse att europeiska varor skapade i det närmaste en revolution i indianskt liv. När man talar om kulturmord så tänker vi på dödandet av människor, men i begreppet låg nog ursprungligen även eliminerandet av ett folks kultur och det är nog snarare detta än det själva dödandet som de vita är ansvariga för, åtminstone om man räknar det som var medvetna handlingar. I själva verket var det helt andra faktorer som dödade indianerna och kulturerna. Sjukdomar och det obeständiga klimatet. 

   Fransmännens intressen i Nya världen var delvis annorlunda än engelsmännens. Puritaner och Pilgrimer i New England var förstås måna om bosättning, åkerbruk och överlevnad. Att äga jorden var viktigt. I Virginien var tobaken utkomstkällan. Detta krävde också jordägande. Fransmännens bosättningar i södra Canada däremot var inte jordbruksbygder och själva ägandet var inte självklart. Istället kom fransmännen att ägna sig åt utforskandet av nya jaktmarker och nya indianfolk att handla med. Ja, man ägnade sig själva åt bäverfångst i viss mån. Men som av en händelse hade fransmännen råkat i onåd hos den viktigaste indiankoncentrationen i Amerika, irokesförbundet. Detta skedde under tidigt 1600-tal när Champlain och hans förbundna algonkinindianer stötte på en grupp irokeser som de kom i handgemäng med och Champlain avfyrade sitt luntlåsgevär och dödade ett par irokeser. Allt sedan den dagen kom fransmännen att alliera sig med de algonkintalande folken och irokeserna fick sprit och gevär av engelsmän och holländare. Svenskarna försörjde en tid de mäktiga susquehannockerna med eldvapen, men när de lämnade området förintade irokesförbundet snart även dem.

  Fransmännens pälshandel var som vi sade förenade med upptäcktsresor i avsikt att slippa mellanhänder som irokesförbundet och andra. I akt och mening för att förhindra andra indianer att skaffa eldvapen och andra vinster på handeln börjar irokesförbundet att ödelägga alla folken i Ohiolandet och Kentucky, likväl som Susquehannockerna längre söderut, och en tid ströp de handeln med inlandet helt och hållet.
   Champlain var mycket angelägen att upptäcka vattenvägarna västerut och uppmuntrade ung äventyrare att resa ut och leva bland indianerna för att lära sig deras språk, vanor och färdvägar. Dessa män blev föregångare till de coureurs de bois och de uppköpare som skulle komma att sprida franskt inflytande från St Lawrencefloden till Klippig bergen och från Hudsons Bay till Mexikanska golfen. 
  Mellan åren 1615 och 1760 genomströvade en mängd fransk-kanadensiska jägare indianernas land på jakt efter pälsverk. Två av dem skulle komma att få stor setydelse för utvecklingen. Dessa äventyrliga pionjärer var Pierre Radisson och Medard Chouart Sieur des Groseilliers, vilka i mitten av 1600-talet handlade med indianerna i öde okända trakter som i dag är nordvästra Wisconsin. Genom indianerna fick de höra talas om Hudson Bay. Det blev övertygade om denna viks fördelar som transportled till kontinentens inre. Fransmännen lyssnade oklokt nog inte till deras råd, men engelsmännen däremot tog dem på allvar, och resultatet blev Hudsons Bay Company som bildades 1670.  Engelsmännen hade snart ett antal handelsstationer längs kusten av Hudson Bay. Stationerna låg alla vid mynningar till floder som förgrenade sig från bukten som ekrarna i ett hjul.

1607 för precis 400 år sedan grundade engelsmännen sin första permanenta koloni på Nordameriaks fastland. 31 år senare lyckades den Europeiska stormakten Sverige få en fast fot i nuvarande Delawareviken. Det svenska amerikaäventyret är väl dokumenterat och beskrivet i  ett antal böcker, men vad som är mindre känt är den omvärld  av både vita och indianer som vi inte sådär omedelbart ser framför oss när vi läser om Nya Sverige. Puritanernas i New England och Virginiakolonins i söder historia innefattar mängder av välkända historiska associationer som är självkara för amerikanera än i dag, men sällan beskrivna hos oss. Visst har vi hört talas om Pocahontas, King Philip, Uncas, Hiawatha, men vilka var de? Det svenska språket har tagit upp ord från indianerna i området. Squaw, powwow, kanot, m fl.  USA:s karta skulle bli tom om vi radera de indianska namnen på orter, floder och andra geografiska företeelser. Rent poetiskt klingar namn som Massachusetts, Ohio, Mississipp etc. Vi äter                                                                                               Visserligen var det inte länge sedan engelsmän och fransmän lyckats få fast fot på Nordamerikas fastland, men konsekvenserna av de  vita hade varit skönjbara långt innan dess.

Vi skall i korthet beskriva vad  som hänt och vad som hände sedan.

Vi begränsar oss till vad som oftast kallas det Nordamerikanska nordöstra skogsland, ett begrepp som både är geografiskt och dessutom en klassificering av indiankulturer.  I stort sett menar vi med det Nordöstra skogslandet landet öster om Mississippi, med kanadensiska gränsen i norr, Atlanten i öster och gränsen mellan Tennesse och Kentucky i söder. Indiankulturerna här hade mer gemensamt med varandra och mindre gemensamt med folken i andra kulturområden, så utan att generalisera för grovt kan man se folken här bo i ett område med likartade ekologiska förutsättningar.

I själva verket skall vi inledningsvis nöja oss med att beskriva händelser och de folk som bodde längs Atlantkusten med någon invikning i inlandet gentemot de Stora sjöarna i norr på grund av pälshandeln och irokesernas härjingar som en följd därav. Det var ju östfolken som först fick känna av de europeerna på gott och ont. 

En förändrad värld

Tidigare har man beräknat antalet indianer i Nordamerika före Amerikas upptäckt till ca 1 miljon, men det var en siffra som under senare år fått revidera ordentligt. Det står nu mer och mer klart att väldiga förändringar i befolkningens storlek inträffat åren mellan Amerikas upptäckt och århundrandena för mer direkt kolonisation. Redan vikingarnas korta mellanhavanden med inuiter (eskimåer) och eller indianer kring 1000-talet kan ha satt sina spår i form av sjukdomar, nya arter av ogräs.  Eftersom våra vanliga barnsjukdomar var helt okända (mässling, vattkoppor, röda hund t ex) hade indianfolken ingen som helst immunitet mot dessa och vad som är en plåga för oss, innebar ofta döden för dem. Då skall vi inte tala om smittkoppornas härjningar. Redan åren efter Columbus återupptäckt av Amerika 1492 höll baskiska och andra fiskare till kring New Foundlands torskrika fiskevatten. Redan nu börjar alkoholen bli en förbannelse för indianfolken. Uppenbarligen har de ingen som helst motståndskraft mot dess skadeverkningar. Den komatt förbli ett gissel allt framgent.

Men inte bara sjukdomar och alkohol kom att bryta ner indiankulturerna. När två kulturer möts (med en etnografisk term "ackulturation") tenderar problem att uppstå.  Ibland kan dessa problems ursprung vara en smula förbluffande. Någon antropolog har sagt att "introducera TV-apparater i ett fattig samhälle och det generar kriminalitet". D v s när man åtrår en vara som man inte har råd med börjar kriminella handlingar att breda ut sig, bara man kan nå den åtråvärda varan.

På samma sätt kom geväret och andra nyttoföremål från den gamla världen att bli ett fullständigt katastrofala för indianerna. Inte så att man inte hade nytta av dem. Såväl järnkittlar och knivar under lättade så klart livet för de flesta indianer, men den heta åtrå till det nya och då framförallt gevären kom att bli orsaken till formidabla utrotningskrig indianerna själva emellan. 

Det östra skogslandets Nordamerika var inget dåligt land att bo i. Här fanns skogar med villebråd och material till husbygge. Det fanns fisk i hav och floder, och från söder hade majs, pumpor och bönor introducerats och många av folken var odlare om än i måttlig svedjebrukarskala.

Vi urskiljer två stora grupper som skiljer sig framför allt språkligt. Den ena stora gruppen är algonkinerna, en språkgrupp som fått sitt namn efter en av stammarna, Algonkin. Den andra stora gruppen är irokestalande folk, som i sin tur fått sitt namn efter det mäktiga Irokesförbundet, en sammanslutning av en del av de irokestalande folken också känt under namnet "De fem (senare sex) nationerna.  Hade de inte legat i luven på varandra tidigare (vilket de säkerligen hade) så blev det etter värre nu. 

 1607 för precis 400 år sedan grundade engelsmännen sin första permanenta koloni på Nordameriaks fastland. 31 år senare lyckades den Europeiska stormakten Sverige få en fast fot i nuvarande Delawareviken. Det svenska amerikaäventyret är väl dokumenterat och beskrivet i  ett antal böcker, men vad som är mindre känt är den omvärld  av både vita och indianer som vi inte sådär omedelbart ser framför oss när vi läser om Nya Sverige. Puritanernas i New England och Virginiakolonins i söder historia innefattar mängder av välkända historiska associationer som är självkara för amerikanera än i dag, men sällan beskrivna hos oss. Visst har vi hört talas om Pocahontas, King Philip, Uncas, Hiawatha, men vilka var de? Det svenska språket har tagit upp ord från indianerna i området. Squaw, powwow, kanot, m fl.  USA:s karta skulle bli tom om vi radera de indianska namnen på orter, floder och andra geografiska företeelser. Rent poetiskt klingar namn som Massachusetts, Ohio, Mississipp etc. Vi äter                                                                                               Visserligen var det inte länge sedan engelsmän och fransmän lyckats få fast fot på Nordamerikas fastland, men konsekvenserna av de  vita hade varit skönjbara långt innan dess.

Vi skall i korthet beskriva vad  som hänt och vad som hände sedan.

Vi begränsar oss till vad som oftast kallas det Nordamerikanska nordöstra skogsland, ett begrepp som både är geografiskt och dessutom en klassificering av indiankulturer.  I stort sett menar vi med det Nordöstra skogslandet landet öster om Mississippi, med kanadensiska gränsen i norr, Atlanten i öster och gränsen mellan Tennesse och Kentucky i söder. Indiankulturerna här hade mer gemensamt med varandra och mindre gemensamt med folken i andra kulturområden, så utan att generalisera för grovt kan man se folken här bo i ett område med likartade ekologiska förutsättningar.

I själva verket skall vi inledningsvis nöja oss med att beskriva händelser och de folk som bodde längs Atlantkusten med någon invikning i inlandet gentemot de Stora sjöarna i norr på grund av pälshandeln och irokesernas härjingar som en följd därav. Det var ju östfolken som först fick känna av de europeerna på gott och ont. 

En förändrad värld

Tidigare har man beräknat antalet indianer i Nordamerika före Amerikas upptäckt till ca 1 miljon, men det var en siffra som under senare år fått revidera ordentligt. Det står nu mer och mer klart att väldiga förändringar i befolkningens storlek inträffat åren mellan Amerikas upptäckt och århundrandena för mer direkt kolonisation. Redan vikingarnas korta mellanhavanden med inuiter (eskimåer) och eller indianer kring 1000-talet kan ha satt sina spår i form av sjukdomar, nya arter av ogräs.  Eftersom våra vanliga barnsjukdomar var helt okända (mässling, vattkoppor, röda hund t ex) hade indianfolken ingen som helst immunitet mot dessa och vad som är en plåga för oss, innebar ofta döden för dem. Då skall vi inte tala om smittkoppornas härjningar. Redan åren efter Columbus återupptäckt av Amerika 1492 höll baskiska och andra fiskare till kring New Foundlands torskrika fiskevatten. Redan nu börjar alkoholen bli en förbannelse för indianfolken. Uppenbarligen har de ingen som helst motståndskraft mot dess skadeverkningar. Den komatt förbli ett gissel allt framgent.

Men inte bara sjukdomar och alkohol kom att bryta ner indiankulturerna. När två kulturer möts (med en etnografisk term "ackulturation") tenderar problem att uppstå.  Ibland kan dessa problems ursprung vara en smula förbluffande. Någon antropolog har sagt att "introducera TV-apparater i ett fattig samhälle och det generar kriminalitet". D v s när man åtrår en vara som man inte har råd med börjar kriminella handlingar att breda ut sig, bara man kan nå den åtråvärda varan.

På samma sätt kom geväret och andra nyttoföremål från den gamla världen att bli ett fullständigt katastrofala för indianerna. Inte så att man inte hade nytta av dem. Såväl järnkittlar och knivar under lättade så klart livet för de flesta indianer, men den heta åtrå till det nya och då framförallt gevären kom att bli orsaken till formidabla utrotningskrig indianerna själva emellan. 

Det östra skogslandets Nordamerika var inget dåligt land att bo i. Här fanns skogar med villebråd och material till husbygge. Det fanns fisk i hav och floder, och från söder hade majs, pumpor och bönor introducerats och många av folken var odlare om än i måttlig svedjebrukarskala.

Vi urskiljer två stora grupper som skiljer sig framför allt språkligt. Den ena stora gruppen är algonkinerna, en språkgrupp som fått sitt namn efter en av stammarna, Algonkin. Den andra stora gruppen är irokestalande folk, som i sin tur fått sitt namn efter det mäktiga Irokesförbundet, en sammanslutning av en del av de irokestalande folken också känt under namnet "De fem (senare sex) nationerna.  Hade de inte legat i luven på varandra tidigare (vilket de säkerligen hade) så blev det etter värre nu. 

© Staffan Jansson 2017