google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

Anteckningar som inte publiceras bäver


Samer och bävrar

Economy of the fur trade 1670-1879

Rich: Russia and the fur trade
 Jstor

Carllos, Ann M.
The Economic History of the Fur Trade: 1670 to 1870

Laufer: The history of felt



Scoville, Warren C
The persecution of Huguenots and french economic development 1680-1720. - Berkeley : University of California press, 1960. - (Publications of the Bureau of Business and Economic Research, University of California)
Scolville:
Huguenotternas situation i Frankrike.
Efter Henrik IIs död 1559 regerade ett antal impopulära regenter som kontrollerade styrelsen i landet. Missnöjda medlemmar av adeln tänkte att protestanterna kunde bli ett stöd i kampen mot den centraliserade makten. Men det sågs inte med blida ögon av alla. Redan 1562 mördade vänner till hertigen av Guise ett sextiotal protestanter vid Wassy. Den massakern inledde en tid som följde med åtta påföljande religionskrig som tycks ha stött den protestantiska saken. Så tycks massakern i Nimes 1567 och den på St Barthlomeusdagen 1572 ha fungerat stärkande för den protestantiska saken. Henrik IV som av politiska skäl tvingades anamma den katolska läran fyra år efter trontillträdet även om han var uppfostrad som protestant. Han fick religionskrigen att upphöra genom ediktet i Nantes 1598. (Kuriöst var han iförd något som skulle kunna kallas en hugenottsymbol par preference vid sin kröning, nämligen en väldig castorhatt). Ediktet kom att utgöra ett protestantiskt Magna Charta fram till den dag Ludvig XIV lade fram ediktet om upphörandet av protestanternas rättigheter 1685. En viss religionsfrihet under restriktioner gavs hugenotterna och särskilt vissa städer blev erkända hugenottsamhällen som LaRochelle.
Det är svårt att fastställa antalet protestanter under tiden för ediktet, men en uppskattning säger 10 procent av Frankrikes befolkningstal. S 7. När de var som flest torde de uppgått till mellan en och två miljoner individer. De tycks ha varit mest representerade i en sydöstlig halvmåne som sträckte sig från Dauphine genom Languedoc, Guyenne, Saintonge, Aunis och Poitou. Undantaget Provence. Ett starkt hugenottområde var Orange beläget mellan Dauphine och Languedoc och förstås området runt LaRochelle. Utanför denna halvmåne fanns typiska hugenottområden i Normandi, Burgund och Alsace.
Om man vill förstå konsekvenserna av ediktets upphävande bör man fråga sig om protestanterna utgjorde en viktig del av kommersiella och industriella centra. Två tredjedelar av Nimes befolkning var fyra femtedelar av Strasbourgs befolkning var protestantisk. Sid 11. Liksom att Montauban och LaRochelle var starka protestantiska fästen.

Kunde 10 procent av befolkningen spela roll om den massutvandrade
efter ediktets upphörande. Redan samtiden inklusive Ludvig xiv själv ställde sig frågan. Även hurusom hugenotters emigration till Holland stärkte arvfienden vilhelm av oranges (Vilhelm IV ) position. De flesta ansåg väl trots allt att det låg en hel del i det. Även om (sid 20-21) Abbe Novi de Caveirac ansåg att om hugenotterna satt inne med affärs- eller produktionshemligheter när det gällde strumptillverkning, tillverkning av filthattar, draperier, sängkläder och annan textil så skulle, även om man tog med sig dessa hemligheter utomlands, det vara omöjligt att inte behålla hemligheterna länge.
Alltnog protestanterna var mer borgerliga stadsbor än bönder och vissa städer utmärkte sig som mycket starka centra. LaRochelle förstås ett komersiellt centrum. Hugenotterna ägde och använde det mesta av den båtflotta som trafikerade kusten, de beväpnade och försörjde de franska krigsskepp som var baserade i det närbelägna Rochefort och ansvarade fören tredjedel av alla sjömännen och hälften av de 1.200 marinofficerarna i området. Sid 135.
I de tre stora handelsstäderna i övre Normandiet, Rouen, LeHavre och Dieppe var en stor del av de förmögna handelsmännen protestanter. Enligt en katolsk iakttagare (sid 137) var normandiska hamnar kort före ediktets upphävande "fyllda med hugenotter som i stark kontrast till de katolska handelsmännen, alltid fick de bästa och mest värdefulla provisioner (commissions) från handelsmän ifrån England, Holland, Tyskland och Sverige."
Frankrike led verkligen ett ekonomiskt bakslag tiden efter ediktets upphävande efter 1684.
T ex sid 185, Tillverkningen av fina filthattar l Normandiet, särskilt i staden Caudebec, praktiskt taget upphörde, och exporten till andra länder krympte efter det att andra länder lärt att imitera konsten att tillverka sådana. Å andra sidan fortsatte fransmännen att tillverka enklare hattar av ull, kaninskinn och blandningar av bäver, kanin eller ull. (Mosvarande minskade export och tillverkning av fint papper).läder, salt och finare glastillverkning drabbades på motsvarande sätt.
England holland och tyskland tog upp tillverkning av siden. Linne, hampa, stagnerade efter 1683. Ylleindustrin var frankrikes viktigaste gren av textilindustrin, t ex draperier.

Hattindustrin. S  228
Tillverkningen av fina filthattar i Rouen, Caudebec och andra platser i Normandiet förlorade många skickliga yrkesmän till England och Holland. Sid 229. Det rapporteras 1707 att 3000 hattmakare flytt Frankrike. Andra säger att 10.000 flydde bara från Normandiet.
Franske ambassadören i Haag rapporterar 9 maj 1686 att en flykting från Rouen nu bosatt i Holland redan exporterade hattar till LaRochelle och att det 1701 anlände hattar tillverkade i England till franska hamnar. Hattillverkning i Caudebec praktiskt taget upphörde någon gång före 1758. Caudebechattar sid 230. Hade en stor marknad framförallt då tillverkarna kommit på hur man kunde blanda fin vicunaull med kaninhår så att filten blev både vattentät och mjuk. Emigranterna tog hemligheten med sig och såväl Holland som England började tillverka Caudebechattar.
Holland hade ju redan sedan länge haft en ekonomisk och kulturell guldålder, men när hugenotterna lämnade Frankrike skapade de flesta stora städer plats för hugenottflyktingarna att leva och att utöva sina yrken. S 342. I Amsterdam sades man ha konstruerat tusentals bostäder med billig hyra åt emigranterna. Utöver allmän textilindustri så flyttade till Rotterdam särskilt kunnandet att tillverka hattar från bäverskinn och andra material. S 345.

På samma sätt hade flera boktryckare flytt Lyon för att sätta upp sina pressar i Holland. S 346.
Slutligen, skepps och valfångarindustrin bör nämnas.sjömän och fiskare sökte asyl i holland efter 1681.
Sid 421. Holländarna hade byggt sitt välstånd på marina företeelser som fiske, skeppsbyggnad och handel. Sillfisket, har det sagts, gav holländarna större rikedomar än vad silvergruvorna i Nya Världen gav spanjorerna. Även om sillfisket minskat i betydelse fram emot år 1700 så var det fortfarande en värdefull tillgång. Vidare så lämnade mellan 200 och 250 båtar holländska hamnar med avsikt att jaga val och valross i nordliga vatten. Se petrus johannes block history of the people of the netherlands IV 1907.
Holländarna var eminenta skeppsbyggare. Deras skeppsvarv var välorganiserade och väl utrustade och kunde sjösätta ett nytt skepp varje dag. Man hade där också lägre kostnader för skeppsbyggeriet samt relativt sett ett mindre behov av antalet sjömän att bemanna fartygen med. S 422. De dominerade skeppsfarten i Nord- och Östersjön så sent som 1721.


BÄVERHATTEN VAR EN LYXVARA UNDER 16- OCH 1700-TALEN.
Under 1600-talet var en engelsk gentlemans bäverhatt en lyxvara och den kunde kosta så mycket som 4 pund - vilket då motsvarar ungefär tre månaders lön för en okvalificerad arbetare. Sålunda var hattarna något att hålla hårt i, inte bara när det blåste utan för att skydda från tjuverier. Mellan 1675 och 1700 registrerades 31 fall av stulna bäverhattar som slutade med rättegång i Londons Old Bailey. (Poliquin, kap Fur). Mot slutet av 1800-talet var siffran 222 registrerade hattstölder. Men bland dessa incidenter fanns också stöld av bäverull och även bäverskinn. Av dessa 222 incidenter kom straffet att bli att tolv personer piskades, 73 förvisades till Amerika och 45 dömdes till döden. Med andra ord, bäverhatten var hårdvaluta. 
  Det fanns olika varianter av hattar, som hade olika värde. 1688 visar rättegången mot en James Jordan att han tagit två ”Beaverhats” värda 3 pund styck, två ”Casterhats” värda 20 shillings och elva dussin ”Courdebeck Hats” till ett värde av 44 pund, eller 7 shillings vardera. ”Beaver hats” var alltså de mest värdefulla, av högsta kvalitet och gjordes av bäverhårsfilt, eller filt gjord av bäverull som bäverns underhår kom att kallas. ”Casterhats” var vid det här tillfället bäverull blandat med sämre ull från t ex kanin eller hare. En ”Courdebeck” innehåll antagligen ingen bäverull alls. Straffet som James Jordan fick var utvisning till kolonierna i Amerika, där han kom från. (Caudebec hat, A felt hat imitating a beaver; said to have originated from Caudebec in Normandy. Known in England as a cawdebink or cordyback hat hat. “For a black Cawdebink hat” (1680, W. Cunningham, Diary). Se även: och

BÄVERN, BÄVERJAKT OCH SKINNHANDEL
De första handelsposterna som europeerna grundade i Nordamerika tillhörde fransmännen. Eventuellt så var de första etablerade på Il de Sable 1598 och vid Tadoussac i St Lawrencefloden. Det dröjde inte länge förrän bävern var helt utrotad där (vilken den för övrigt var i Europa, mer om detta senare). Men till en början hade de blivande kolonisterna inte mycket till övers för bäverskinnen. Man hade ju kommit för guld och en västpassage till indiens rikedomar. Den tidige navigatören och upptäckaren Jacques Caratier nämner knappast bävern i sina rapporter från St Lawrencefloden på 1530-talet. På hans första resa 1534 möter han en grupp välkomnande mikmaq indianer i kanoter, som håller upp pälsverk som ett tecken på att man ville börja byteshandel. Men Cartier bryr sig inte mycket. De flesta fransmännen tyckte inte att Amerikas nordöstkust hade något särskilt att erbjuda alls. ”Landet Gud gav Kain” är ett uttryck som Cartier använde sig av för att beskriva trakterna kring St Lawrencefloden. 
 
TORSKFISKET HADE LOCKAT EUROPEERNA ÖVER ATLANTEN
Men från början var det faktiskt torsken, som fanns i otroliga mängder kring ”The Grand Banks”, som lockat för oss okända Baskiska och franska fiskare till Amerikas kuster. Dessa i sin tur idkade väl så smått byteshandel med de lokala indiangrupperna, som snart blev på det klara med vad byteshandel kunde ge av begärliga europeeiska varor. I själva verket menar många författare i ämnet att torsken var det egentliga incitamentet för vikingarna som ju redan kring år 1000 navigerat i vattnen utanför NewFoundland där torsken var ofattbart lätt att fånga. Och torkad torsk, var det enda livsmedel som höll sjöfarare vid liv under långa havsresor. Detta gällde såväl vikingar som senare Atlantseglare. Att trakterna också överflödade av pälsdjur dröjde det dock ett halvt århundrade innan europeerna visade något som helst intresse för.

NARVA, ÖSTERSJÖN OCH SVENSK ÖSTERSJÖPOLITIK

1581 erövrade Sverige den tidigare ryska hamnen Narva. Detta ihop med diverse andra faktorer, var inledningen till vad som skulle sluta med stormaktskrig mellan England och Frankrike och till slut USAs frihetskrig från England. 
  På Estlands kust i Östersjön låg staden Narva idealisk som en korsväg för handel i olika väderstreck. Här fanns sedan länge, ja sedan vikingatiden, handelsvägar till Konstantinopel, men mer viktigt för den blivande pälshandeln, handelsmän som hade tillgång till Rysslands naturtillgångar. Förstås också bävern. Det hade växt fram en ny medelklass i Europa som krävde lyx, och lyx var bl a kläder av pälsverk. Vid den här tiden alltså inte i form av hattar gjorda på bäverull, utan mer som bräm på mantlar och jackor och liknande.
 När Sverige to Narva kontrollerade svenskarna Östersjön. Ville Holland eller England handla direkt med ryssarna fick man skapa en annan väg. Och det gjorde man. Redan 1585 etablerade holländarna en handelsstation i Archagelsk som man nådde genom att segla väster om Norge och upp i ishavet. Ryssarna höll sina tulltariffer låga för att uppmuntra handeln, men vad gällde bävern så var den nästan utrotad även i Ryssland. Detta gjorde att priserna gick upp. 

BÄVER FRÅN AMERIKA
Om man nu äntligen upptäckte bäverns lättillgänglighet i Nordamerika så var det ju guld. För här fanns heller inga tulltariffer eller skatter. Och det var synnerligen enkelt att förse sig med bäverskinn. Först genom handel, och senare genom jakt. 

https://eh.net/encyclopedia/the-economic-history-of-the-fur-trade-1670-to-1870/














ALLMOGEHATT ELLER STATUSSYMBOL


En förklaring till att allmogehatten inte är allmänt känd är förstås att den tillhör en helt annan kulturkrets och endast sporadiskt fanns i Sverige. Så funderar man vid Västerbottens museum kring den unika bäverhatten som finns där. Den är daterad till 1400-talet. Samisk?, Rysk?.




Hatt med historia - 2 s. Västerbottens museum 
= sid 44-45 i: Västerbotten 2014:4.

Samtidigt ser man ju genast paralleller till åtminstone en av hattarna i Ornässtugan. Den torde ha varit vanig i Dalarna. Se nedan.

ODEN skildras i den noridska mytologin som bärare av en slokhatt, typ Gandalfs.

Vidare avbildas Gustav Vasas dotter med en hatt som knappast kan vara annat än gjord av bäverfilt. Gustav Vasa var ju också mån om att få in lappmarkernas guld i sin skattkammare och såväl han som sönerna närde en relativt oresonlig lust till inflytande på nordkalotten.

images
e48302c1da7849ff264e9a5113626e5d

Gustav Vasas dotter iförd en hatt av bäverfilt.

TRETTIOÅRIGA KRIGET EN INKOMSTKÄLLA FÖR ETT FATTIGT LAND

När Sverige träder in i det Trettioåriga kriget var Gustav II Adolf bankrutt. Hans främste långivare Louis De Geer lånade honom inte mer. Gustav hade inte råd att utrustra mer militär. Först när Sverige landstiger i Tyskland kan börja sina härjningar förändras bilden.


images

Ornässtugan och dess inventarier 1725-1759. Af Josef Sandström.
= Sid.
  När man skapade Ornässtugans museala karaktär köptes till samlingarna en ny hatt, men en var gammal. Även ett hattband var antikt, under det att dräkterna var nytillverkade i gammal stil. (D v s före 1750).
Jfr texten om Västerbottenshatten ovan.
Se också bloggen De märkliga allmogedräkterna i Ornässtugan) https://kurage.wordpress.com/2019/03/14/de-markliga-allmogedrakterna-i-ornasstugan/
 Ur texten:"Bland de av Säterbäcks skräddade kläder finner vi de typiska plaggen som återfinns såväl under 1500-talet som på 1800-talet i vissa avlägsna delar av landet. Långbyxor, omlottjackor, holkar, trindmössor och bredbrättade hattar, allt i ofärgad vadmal och typiska för allmogens mansdräkt under en lång tid i vår historia. Det är plagg som återfinns hos Magalotti och hos andra kända avbildningar av de breda folklagren under 1500-1600 och 1700-talet. Vad vi med all säkerhet kan fastställa är att plaggen åtminstone representerar mansdräkter i Dalarna från innan 1750-talet då dräkterna tillkom. Ur ett musealt perspektiv är dessa dräkter betydligt bättre än vad många historiska museer idag lyckas frambringa”.
Magalottis bilder (hans resa i Sverige publicerades 1674) talar emellertid om att den bredbrättade hatten var ett norrlandsfenomen. Somliga andra bönder krävde en annan dräkt.




SVERIGES KOLONIALÄVENTYR ÖVERTYGAR INTE.

ALLMOGEHATTEN
Allmogehatten kan som det oftare är vara en efterapning av ”fint” folks maner. Men indicier tyder på hög ålder trots allt (se ovan).

magalotti1

Glöm franskt mode, den svenska allmogen kräva dessa ålderdomliga kläder! 

V

Norrlänningar enligt Magalotti iförda bredbrättade, knappast slokande hattar.


SVENSK PORTRÄTTKONST
Ett intryck man får från studiet av svensk porträttkonst från 1600-talet är att den vida bäverhatten INTE intar en framträdande plats bland adeln i Sverige. Det är mer militärerna i krig som stoltserar med den flayboyanta kavaljershatten som i stället blir omåttlligt populär i Nederländerna, England m fl länder.

LANDSKNEKTEN SOM FÖREBLD
Den har sin stilistiska förebild från diverse Schweizergarden och landsknektar, men kunde aldrig tillverkas på rätt sätt förrän bäverfilten blev tillgänglig.

NÅ VAD VET MAN OM SVENSK HATTILLVERKNING
Bedoire etc.

BÄVERSKINN GENOM ÖRESUND

BÄVERSKINN VIA ARCHANGELSK


BÄVERHANDELN I STORTss

© Staffan Jansson 2017