INDIANER I IDAHO
Nordliga grupper: (Platåindianernas kulturområde)
Cour d’Alene (språk: Salish)
Kalispel (Pend d’Oreille) (Språk: Salish)
Kutenai (språkligt isolat)
Nez Perce (språk: Shahaptin)
Sydliga grupper: (Great Basins kulturområde)
Bannock (språk: Uto Aztecan : Shoshonean)
Nordliga Paiute (Paviotso) (språk: Uto Aztecan : Shoshonean)
Nordliga Shoshoner (språk: Uto Aztecan : Shoshonean)
Kan delas in i följande grupper eller kanske snarare ”områden” befolkade av:
a. Beridna buffeljägare, Wind River-shoshoner Kucundikas (Washakies folk)
b. Fotvandrande indianer.
b 1. Laxätare (Salmon River Band) Lemhi shoshoner. ++ (Sacajaweas folk)
b 2. Fårätare Tukudikas.
För fler grupper se här:
(Indianer som sporadiskt befann sig i Idaho kan vi räkna aUmatilla, Yakima, Blackfoot, Palouse och Spokane)
Beridna buffeljägare
Av de här sydliga grupperna var Bannock och Wind River-shoshonerna beridna och klart prärieorienterade med åtskilliga kulturella element gemensamma med präriekulturerna. Wind River-shonshonerna räknas oftast tillhöriga prärieområdet.
Samtliga nordliga grupper har mycket tydliga drag av präriekultur och var med all säkerhet beridna (och buffeljägare) långt innan präriekulturen var klart formad.
De sin föredrog att gå till fots.
Sättet att indela shoshoner är kongruent med t ex Comanchernas benämningar på sin band. Comancherna var ju också sprungna ur ett gemensamt shoshonskt ursprung. Shoshonerna var ju bland de första att erövra hästen vilket väl banade väg för Comanchernas övergång till rena prärieindianer.
Emellertid så var indianerna i området så rotade sedan (faktiskt) årtusenden att
de ekonomiska nischer de anpassat sig till var ganska fasta. Så t ex var det många folk i området som aldrig föll för tanken på att överge sitt gamla födoinsamlande för bäverjakt och handel. Andra valde bort hästen som antagligen konkurrerade om de vegetabilier man behövde för egen näring. När hästen introducerades i slutet av 1600-talet skapades alltså en försörjningsteknisk variantion i området som speglas i folkens namn på sig själva. Dessa försörjsningsnischer är inte fixa etniska grupper utan med all sannolikhet var de lika vaga i konturerna som andra sociala grupper som inte styrs av politiska eller andra tvång. Man slöt sig till en grupp eller nisch som det passade sig av historiska eller ekonomiska skäl. Med tiden växte det förstås fram allt tydligare och kraftfulla ledare för vissa grupper i o m konfrontationen med angloamerikanerna. Så shoshonernas Washakie och Paiutes Winnemuccasläkt.
Den starka anpassning till försörjningsnischerna behövde visst inte innebära en kulturell enkelhet som gränsade till påverhet, det som fick anglos att kalla paitues för ”diggers” bland annat. Just ”fårätarna” Tukudikas, bergsshoshonerna omtalas av pälsjägaren Osborne Russell på 1830-talet på det här viset: ”De var alla snyggt klädda i hjort och fårskinnskläder av bästa kvalitet och tycktes vara synnerligen nöjda och lyckliga med sin tillvaro… De var väl beväpnade med pilbågar, och deras pilar hade spetsar av obsidian. Bågarna var skönt formade av får- buffel- och wapitihorn som förstärkts med hjort- och wapitisenor och prytts med piggsvinstaggar; de var i allmänhet tre fot långa.” (Hultkrantz i Röd mans land, 1963)
Ett folk som visst inte hade lite att förlora
Detta med att trivas och vara nöjd med sin existens hör vi också talas om bland sydliga platåindianer i Oregon som Klamath och Kalifornska indiangrupper. När en viss belåtenhet med tillvaron är för handen, verkar vidare utveckling inte vara ett måste. Man föredrar att leva som landet lär, som faktiskt som det verkar i årtusenden och där man utvecklat en försörjningsteknik som är enastående. Det är först när en politisk verklighet hotar tillvaron som man tvingas ändra sin livsstil och då sällan till det bättre. Det här gäller ju även ganska nya anpassningar till en försörjningsbas. Svårast att klara anpassning till en ny värld har t ex storviltjägarna uppenbarligen haft.
För shoshonerna se också
Gardner, A Dudley
The Shoshoni and the Seeds of Change 1803-1868.
Buffeljägarna på platån.
Vilda bufflar vandrade fritt kring Snake Rivers slätter så långt västerut som Blue Mountais i vad som nu är Oregon.
Hästen och präriekulturen bland Idahos indianer
Spanska erövrare hade med sig Appaloosan, arabiska fullblod och Barbary hästar.
Uteindianerna stal hästar särskilt efter puebloupproret i slutet av 1600-talet. Ute för de första indianerna att bli beridna. Senare handlade med med mexikanarna. Man gav dem slavar i utbyte för hästen.
Comancherna kom att tillhöra de sydliga prärierna. De hade migrerat söderut ifrån nuv Fort Hallområdet kring 1650 och flyttade först mot Kansas där de bl a gifte in sig hos Kiowaindianerna (som i sin tur kom norrifrån, närmast Black Hills SD).
Shoshoneindianerna fick sina hästar via comancherna som drev hjordarna till Fort Hall. Boise rivershoshonerna var bland de första banden som blev hästfolk. Cheyenner och mandaner på prärien hade också handelscentra.
Nez Perceindianerna fick sina appaloosahästar via comancherna.
Bannockindianerna blev snart anpassade för ett liv delvis på prärierna. De var snara att stjäla hästar från sina shoshonebröder.
Nordliga Paiute anammade drag från präriekulturen. Kläder var ofta av hjortskinn, så tex ländkläden och mockasiner. Prärieliknande krigsskjortor, leggins och mockasiner användes åtminstone vår och höst. Kvinnorna hade också klänningar av hjortskinn. Tipin blev aldrig vanlig hos nordliga Paiute.
Cour d’Aleneindianerna blev likväl de beridna även om de fortfarande hade permanenta fiskebyar. Jaktturer till prärierna i öster blev vanliga under 1700-talet.
Kalispel (Pend d’Oreille) jagde bufflar på Montanaprärierna.
Kutenaiindianerna fick hästen tidigt och lade sig till med mycket av präriekulturens element. Levde i tips.
Comanchernas sociala struktur som visar band av territoriellt / försörjningsmässigt ursprung.
Comancherna lär ha haft ett trettontal av de vita kända ”band”. Många av dessa uppstod och försvann förstås i en så vag social kontext som comancherna levde i. Sådana band kallades antagligen efter ledaren eller deras relativa bosättningsområde. Men fem större band spelade större roll i Comanchernas historia. Utan tvekan har dessa band ett urspurung som just ”områden” av försörjningskaraktär. Men det förstår man ju inte när man hör dem uttalas. De blir snarare just namn på vad man då tror mer stabila grupper. Låt så vara. Dessa fem band var:
1. Penateka (Pehnahterkuh) eller ”honungsätarna”. (Också kända som Pehnaner, wasps eller Hohees ”Timber people”. Självfallet var de som andra prärieindiner buffelätare.
2. Nokoni (Nawyehkuh eller Nawkohnee) ”Those who turn back”. Senare skall gruppen ha bytt namn till Dertsahnaw-yehkkuh, ”wanderers”. Flera mindre band delade Nokonis geografiska område. Det viktigaste var Tahneemuh ”Liver eaters” (där har vi det igen, en smula överfört) och Tehnahwah, ”They who stay downstream” Spanjorerna kallade dem alla östliga Comancher.
3. Kotsoteka, ”Buffelätarna” Kuhtsoo-ehkuh.
4. Yamparika, ”De som äter yaprötter”, Yampahreekuh. Yaprötter var en gammal shoshonsk basföda.
5. Kwahadi, ”Antiloperna” Kwerhar-rehnuh.
List of Tributaries to the Columbia River
Bancroft, Hubert Howe
History of the northwest coast .. / Hubert Howe Bancroft. - San Francisco : Bancroft & co, 1884.
Vol 1. - 1543-1800. - 702 s. - (The Works of Hubert Howe Bancroft ; 27)
Vol 2. - 1800-1846. - 768 s. - Index. - (The Works of Hubert Howe Bancroft ; 28)
Also published as v. 22-23 of his History of the Pacific states, and separately. - First half of v. 1 written by H. L. Oak. cf. W. A. Morris in Quarterly of the Oregon historical society, Dec. 1903, v. 4, p. 352