KULTURMORD, FOLKMORD OCH ACKULTURATION.
Kulturmord, folkmord och ackulturation är tre grundbegrepp som ofta används när man diskuterar utsatta grupper och deras villkor. D v s ordet kulturmord tycks inte riktigt finnas i svenskan. Det hör säkerligen samman med svenska statens ohederliga behandling av vårt enda reella ursprungsfolk. (Begreppet myntades av den franske antropologen Georges Condominas i en bok som beskrev den franska koloniseringen av Vietnam. Se även IWGIA ).
Alltnog. I Norge är begreppet i alla fall bekant. I det Stora Norske lexikon definieras det som ett systematiskt, ofta medvetet undergrävande av ett folks levnadsvillkor. Under det att folkmord (genocide) är förknippat med reguljära våldshandlingar mot ett folk, är kulturmordet ett långsammare sätt att tillintetgöra ett folk och dess kultur. Man tar ett exempel. Att medvetet utrota bisonoxarna på prärien utgjorde ett kulturmord då prärieindianerna inte längre kunde fortsätta sitt oberoende liv där. Samtidgt massakrerades (folkmord) stora grupper i väl kända militära operationer i samma syfte.
D v s att utrota ett folk mer direkt och handgripligt. T ex Sand Creek 1864, Washita-massakern 1868 och övergreppet vid Wounded Knee 1890.
ACKULTURATION
Väldigt ofta förknippas kulturmord och folkmord med något som etnografer kallat Ackulturation vilket enklast kan beskrivas som en kulturs oftast påtvungna”anpassning” till en (som det åtminstone upplevs) oönskad övermakt. I ackulturationsfasen då två kulturer krockar är det inte ovanligt att det uppstår frälsningsrörelser typ ”gören bättring, späk er ni har ’syndat', återgå till gamla tider” så skall en ny lycklig tid komma (Nativistic movements, profetrörelser, millenarism). Ett fenomen som uppenbarligen även inträffar på g av en upplevd stress t ex under tider av klimathot, eller som nu, islams oförmåga att acceptera västvärldens paradigm. Responsen är densamma. Väpnad revolt är inte ovanlig som en konsekvens av frälsningslärans påbud om återgång till gamla tiders sätt att leva.
Vad som händer när storviltjägare som t ex prärieindianerna eller renjägarna Innu (Montagnais-Naskapi) inte längre kan, eller tillåts leva på ett sätt som genomsyrat hela deras liv och tankevärld, är som regel apati, sjukdomar, alkoholism etc. Detta leder självklart till såväl kulturmord som folkmord på ett eller annat sätt. Oftast möts dessa folk av budskapet, ”ta er i kragen”, men uppenbarligen är saken inte så enkel för väldigt många ursprungsfolk som visar ett tydligt och likartat syndrom som respons på ofrivillig kulturförlust.
Bland några folk kan även revitalisationsfenomen inträffa vilket kan sägas vara en mer positiv anpassning och omgestaltning av världsbild och levnadssätt.
Det finns såklart variationer på skalan medvetna och ofrivilliga kulturmord. Ett sådant komplext exempel kan sägas vara indianhövdingen Pontiacs uppror 1863 uppbackat av religiösa ledare (Neolin). Modern forskning har fokuserat på mer triviala orsaker till upproret. Bl a menar man att vid en tid när fransmännen just lämnat Nordamerika efter engelsmännens seger i kolonialkrigen, så valde engelsmännen en ny metod i umgänget med indianerna. Man slutade ge dem ”gåvor” vilket var något som fransmännen brukade ta för givet att man måste göra vid alla förhandlingar med indianerna. Säkerligen var gåvoseden ett vanligt ”do ut des” jag gör för att du skall göra, men gåvogivandet hade eskalerat. Ofta hade indianerna fördröjt alla förhandlingar i veckor och krävt gåvor mest hela tiden förhandlingar pågick.
Modern forskning brukar hänvisa till att Pontiac upplevde engelmännens ovilja till gåvogivande som en akt av förolämpning, bristande respekt. (Dowd, G E: War under heaven. - 2002). Men funderar man vidare på det hela så står det nog klart att det var viktigare än så med detta gåvomottagandet.
Så här kan det ha varit. Inte bara kan, det blev på följande sätt:
Tesen om indianen som miljövårdare med särskild hänsyn till viltet har ifrågasatts av bla Åke Hultkrantz. Ändå finns det i de flesta indianfolks mytologier föreställningen om att djuren slutit ett avtal med människan, om att människan gärna får fälla djur för mat och förnödenheter skull. Men människan måste behandla djuren med respekt, vilket bl a innebar att man inte skulle fälla mer byte än man behövde (till mat och kläder etc).
Detta är förstås en överlevnadsstrategi. Det vore ju högst olämpligt att göra slut på hjortar och bävrar inom ens egna jaktmarker. Det gjorde man säkert inte heller innan européerna dök upp.
När fransmän och engelsmän började kolonisera indianernas land längs östkusten hade en hattmani uppstått i Europa. En välklädd aristokrat på 1600-talet skulle vara försedd med en hatt med väldiga brätten. En sådan hatt görs nästan enbart av filt gjord av bäverhår och bävern var utrotad i den gamla världen. Nu fanns det ju bäver i Nordamerika, och den fångades enklast av indianerna. Indianerna bytte bäverskinn mot järnkittlar, metkrokar, järn till pilspetsar, knivar till slut gevär och mycket annat. En hygglig symbios mellan två folks behov kan man tycka. Samtidigt drabbades indiafolken av ohyggliga smittsamma epidemier, sjukdomar som europeerna fört med sig. På sina håll orsakade sjukdomarna katastrofala befolkningsminskningar bland indianerna. Ofta var de de äldre som dog först. Dessa äldre var också kompetensmassan, om man så får säga. Det var de som visste hur man överlevde innan europeernas varor tog överhanden över indianernas liv. Nu kunde man inte längre tillverka pilspetsar av sten och ben. Man kunde överhvud inte gå tillbaks till gamla sätt att leva. Samtidigt började viltet inklusive bävern och hjortarna att minska dramatiskt p g a rovjaken. Med tiden blev bävern utrotningshotad även i Nordamerika.
Kruxet är just detta. När gåvor vid förhandlingar med engelsmännen uteblev, så verkar det som om dessa gåvor var en del i hela försörjningskomplexet för dessa indianer som inte kunde återgå till gamla sätt att leva, men inte heller längre hade särskilt mycket att komma med vid byteshandeln. (Tidigare hade irokesförbundet vid råvarubrist (bäver) ödelagt grannfolken i jakten på nya jaktmarker).
När nu indianerna skulle ”göra bättring” och återgå till gamla seder (bla visa respekt mot viltet) så var det inte så lätt när man inte hade den riktiga kunskapen om hur man kunde leva utan västerlandets varor. Självklart hade hänsynslösa handelsmän också gjort mängder av indianer alkoholiserade, eller åtminstone beroende av alkohol. Sålunda var ju en effekt av revitaliseringsröeslerna i alla fall den att spritmissbruket ifrågasattes. (Se exemplet med Neolin).
Kulturmord avsiktligt eller oavsiktligt. Indiankulturerna existerar inte längre så som de brukar beskrivas, som representanter för levnadssätt anpassade till och i harmoni med ekologin och naturen.
Ett lustigt fenomen är att uppenbarligen kan skäligen materiellt sett enkla kulturer på några generationer växa in i och bära upp olika högkulturer. Aztekerna i Mexico har sitt ursprung bland samlare och jägare i sydvästra Nordamerika. Mongolernas horder kunde ta över högkulturer i Kina o s v.
Men ett annat sätt att hantera överlevnaden visar Kalifornien och Nordvästkustindianernas också enkla levnadssätt. Uppenbarligen var det kulturer som var ”nöjda” med sitt sätt att leva. Bekymmerslöst liv kan man tänka, ty de tillhör i många fall indiangrupper som verkligen levt kvar inom sina domäner som de haft under 11000 år. D v s under hela deras tid i Amerika. Man har inte upplevt behovet av att ”utvecklas” eller flytta på sig p g a förändrade livsvillkor speciellt mycket, i alla fall inte i någon större far. Utvecklads gör förstås alla kulturer, fast på olika sätt. Dessa småkulturer försvann i samma fart som man radera något på griffeltavlan (särskilt i Kalifornien) under först spanjorernas försök till kulturmord och sedan amerikanernas fullbordade folkmord under 1800-talet. Tragiskt, ty man hade ju levt här under kanske mer än 10.000 år. Kanske betydligt längre.