google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

Toboggan



Man kan undra om det över huvud hade gått att överleva i Nordlandet utan björken och dess bark. Utan näverkanoten hade förflyttningar över vatten varit svåra. Wigwamen hade varit svårbyggd och svår att förflytta då andra material knappast fanns att få som dög till detta. Förstås det att man kan bygga den av hudar, vilket man ju gjorde senare.

Ett annat fortskaffningsmedel som sannolikt inledningsvis gjordes av bark är Toboggan. En släde för transporter över land. Näverns obeständighet tvingade nog fram den senare varianter byggd av plankor. Att tillverka dessa plan för släden tyder liksom mycket annat konsthantverk på att tid och tålamod var det ingen brist.
 I själva verket var det i Nordlandet som de snyggste dräkterna fanns. Kanske var det så att mörkret under (jfr Dalarna Sverige) vinterhalvåret gav tid och möjlighet att ägna sig åt konsthantverk och framställandet av nyttoföremål. Vad annars kunde man göra när det var beckmörkt utanför wigwamen. Men hur såg man att brodera?

Alltnog. En av de viktiga elementen i de nordlilga algonkineras liv var toboggan eller som det hette hos Innu ta-basl-kan. Metoden att konstruera en sådan är enligt Turner som följer:
  Ett trä väljs ut som förstås är fritt från kvisthål väljs ut och av detta träd klyver man fram två bräder av ca 2,5 cm tjocklek, och som man därefter täljer ner till önskat format. Det här gör man med den krokiga kniv som är standard i nordlandet. En kniv som man alltid täljer mot sig. Så låter man ena sidan av brädan bli så rak som möjligt så att den kan sammanfogas med den andra. Den främre änden av bräderna ångas eller genom upphettning i hett vatten, görs böjbar, böjs och hålls i position av en brädbit.  Man böjer de främre brädorna ett par decimeter i slädens färdrikting (Som en vanlig skida alltså). Så lägger man på tvärgående balkar som fästs med råhudsremmar, som går i utskärningar i golvbräderna för att inte hindra släden att glida på snön. 
  Under resor mellan boplatser är det de yngre kvinnorna och männen som drar toboggan. När man skall till handelsstationen är det bara männen som drar, säger Turner. Ibland spänns en liten hund för släden, men eftersom deras hundar är små gör de inte mycken nytta. Risken att de ger sig iväg på jakt eller annat gör att man heller inte litar alltför mycket på hundarna. Allt lastas på släden, bohag, käder köksredskap etc. 

Turner, Lucien M. 1848-1909
Ethnology of the Ungava district, Hudson Bay Territory. - 191 s : ill.= Sid 159-350 i: Annual report of the Bureau of American Ethnology to the secretary of the Smithsonian Institution. Washington :U.S. Bureau of American ethnology, 1894. - (Annual report 1889-1890 pt 2 ; 11)

Use of birchbark in the northeast. - Abbe museum. - 1957.

© Staffan Jansson 2017