Här tänkte jag samla en del rubriker för att följa upp dem, och det gäller förstås hur man levde och hur man överlevde. Anteckningar fyller på för att till slut bilda en kunskapsbas, förhoppningsvis.
Försörjning
Mytiska förutsättningar för jägarfolken
Försörjningscykler
Hur lätt kan det vara att leva på jakt och insamling?
Under den rubriken måste vi samla fakta om klimat, bestånd av jaktvilt och andra förutsättningar för att överhuvud överleva.
1767 Oneida irokes
Några notiser ur Taylor: The divide ground (irokeserna)
sid 55 ”Fastän välkomnande och omtänksamma, så drabbades Kanonwalohale Oneidas ofta av hungersnöd. Ökande konkurrens av inträngande vita jägare minskade det jaktbara viltet. 1767 rapporterade Kirkland, ”Seldom a wild fowl or Beast is killed under 70 miles.” Kolonialmakternas inträngande introducerade också nya skadedjur som angrep Oneidas skördar. Den misslyckade skörden 1766 ledde till svält bland Oneidas under våren 1767. För att råda bot på svälten flyttade man sina byar till Oneida Lake för att leva på ålar och fisk. Kirkland som följde dem rapporterade: ”I have lain and slelpt with them till I am louusy as a Dog - feasted and starved with them as their Luck depends upon Wind & Weather. It should be asked, why they don’t support me, the Answer is ready, they can’t support themselves.”
Emellertid verkar Kirkland en smula mindre begåvad att själv skaffa livsuppehälle än indianerna. Om hans vistelse i Kanonwalohale se:
Thorp, Willard
Samuel Kirkland [1741-1808] missionary to the six nations, founder of Hamilton College. - 25 p.
= Sid [24]-50 i:
Thorp, Willard
The Lives Of Eighteen From Princeton. - Princeton : Princeton University Press, 1946. - 356 p.
Se också sid 4-5 i:
Lennox, Herbert John, 1900-
Samuel Kirkland's mission to the Iroquois - Chicago : University of Chicago, 1932. - 17 p.
”Private edition, distributed by the University of Chicago libraries”
Part of thesis, univ. of Chicago, 1932.
Här berättar Kirkland om en serie nöd och missväxtår 1765, 1766 och 1767 i ett brev till Wheelock.
Kompetensförluster genom epidemier och sjukdomar
När fransmän och engelsmän började kolonisera indianernas land längs östkusten hade en hattmani uppstått i Europa. En välklädd aristokrat på 1600-talet skulle vara försedd med en hatt med väldiga brätten. En sådan hatt görs nästan enbart av filt gjord av bäverhår och bävern var utrotad i den gamla världen. Nu fanns det ju bäver i Nordamerika, och den fångades enklast av indianerna. Indianerna bytte bäverskinn mot järnkittlar, metkrokar, järn till pilspetsar, knivar till slut gevär och mycket annat. En hygglig symbios mellan två folks behov kan man tycka. Samtidigt drabbades indiafolken av ohyggliga smittsamma epidemier, sjukdomar som europeerna fört med sig. På sina håll orsakade sjukdomarna katastrofala befolkningsminskningar bland indianerna. Ofta var de de äldre som dog först. Dessa äldre var också kompetensmassan, om man så får säga. Det var de som visste hur man överlevde innan europeernas varor tog överhanden över indianernas liv. Nu kunde man inte längre tillverka pilspetsar av sten och ben. Man kunde överhvud inte gå tillbaks till gamla sätt att leva. Samtidigt började viltet inklusive bävern och hjortarna att minska dramatiskt p g a rovjaken. Med tiden blev bävern utrotningshotad även i Nordamerika.
Kruxet är just detta. När gåvor vid förhandlingar med engelsmännen uteblev, så verkar det som om dessa gåvor var en del i hela försörjningskomplexet för dessa indianer som inte kunde återgå till gamla sätt att leva, men inte heller längre hade särskilt mycket att komma med vid byteshandeln. (Tidigare hade irokesförbundet vid råvarubrist (bäver) ödelagt grannfolken i jakten på nya jaktmarker).
När nu indianerna skulle ”göra bättring” och återgå till gamla seder (bla visa respekt mot viltet) så var det inte så lätt när man inte hade den riktiga kunskapen om hur man kunde leva utan västerlandets varor. Självklart hade hänsynslösa handelsmän också gjort mängder av indianer alkoholiserade, eller åtminstone beroende av alkohol. Sålunda var ju en effekt av revitaliseringsröeslerna i alla fall den att spritmissbruket ifrågasattes. (Se exemplet med Neolin).
Lusten till konferens och överläggningar med kolonialmakterna som en inkomstkälla:
Some of the first settlers of ”The Forks of the Delaware” and their decendants / being a translation from the german of the record books of the First Reformed Church of Easton, Penna. : From 1760 to 1852. / translated and published by Henry Martyn Kieffer. - Pennsylvania : Eastton, 1902. - 404 p. : ill.
Innehåller kyrkböcker typ födda och döda i den kalvinistiska First Reformed Church of Easton. Har sitt uppebara värde, men inte för indianhistorikern. Inte heller har sammanställaren kunskaper om den första Palatinerkolonisationen av the Forks. Värdet ligger i kapitlet ”The indian treaty of the church, januari 30 1877” En notis som antyder att indianernas diplomati måhända tog överdrivna svängar. Man ville gärna ha konferenser med kolonierna väl ofta, förstås i syfte att erhålla gåvor.