google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

Diplomati och förhandling

Diplomati och förhandling - exempel från Irokesförbundet.

När kulturer möts är det inte ovanligt att parterna pratar förbi varandra, t ex vid förhandlingar och rådslag om markköp eller landtillhörighet, som ju var vanliga händelser i kolonialtidens Nordamerika. Många känner till att indianernas uppfattning om landägande och upplåtelse av land skilde sig diametralt gentemot de europeeiska kolonisternas. Därmed inte sagt att kontrahenterna var medvetna om detta på något sätt. Tvärtom. Vissa begrepp av den här naturen tog man för givna och kunde kanske inte i sin vildaste fantasi tänka att det fanns andra sätt att se på dem. 
  Andra uppfattningar av liknande natur gällde förhandling, rådslag och skapande av allianser. Berömt är när engelmännens general Amherst upphörde med att ge indianerna gåvor vid rådslag, något som indianerna alltid lagt stor vikt vid och som fransmännen alltid varit måna o, kanske av flera olika skäl. Men Amhersts tilltag skapade så starka reaktioner bland indianfolken att de tillsammans med en del andra tänkbara faktorer faktiskt orsakade indianska uppror, Pontaics uppror 1863 t ex. Dels innebar de uteblivna gåvorna brott mot förhandlingsseden. Gåvor är ju i grunden alliansbekrläftelser. Kanske var det också så att Pontiac och andra såg det som rena rama förolämpningen och kanske var det så att gåvor hade blivit ett komplement till försörjning av viktiga europeeiska varor som krut, kulor, kopparkittlar med mera, i tider då sedvanlig handel inte förslog och kunskapen om att klara sig utan dessa västerländska varor inte fanns längre, bland indianerna.

Vi tittar lite på en av de mest kända förhandlingssitutationerna som är ganska väldokumenterad, nämligen fördraget i Lancaster 1744, mellan irokesförbundet och guvernörer i Pennsylvania, Virginia och Maryland. Den allmänna bakgrunden kan man läsa in via Wikipedia Treaty of Lancaster, där också länkar finns till fördragstexterna.
  En annan intressant företeelse var onondagahövdingen Canasategos ständigt återkommande propå att engelsmännen borde skapa ett federalt styrelseskick liknande irokesernas. Anmärkningsvärt därför att man stundtals anser att Benjamin Franklin just tänkt i de banorna när USAs konstitution skapades. Franklin kände väl till Canasategos tal. Han tryckte nämligen och gav ut ett antal fördragstexter och då bl a Lancasterfördraget. Se:
Indian treaties printed by Benjamin Franklin, 1736-1762 / With an introduction by Carl Van Doren and Historical & Bibliographical notes by Julian P Boyd. - Philadelphia : The Historical Society of Pennsylvania, 1938. - 340 p. ( Sid 41 Treaty of Lancaster).

Till god hjälp för att förstå vad som utspelades finns en skildring av en som var där, nämligen Witham Marshe som var Marylands representant vid förhandlingarna. Han gav ut:

Marshe, Witham
The Lancaster treaty of 1744 : Journal of the treaty at Lancaster in 1744, with the Six Nations / Annotated by William H Egle. - Lancaster, Pa. : The New Era Steam and Job Print, 1884. - 30 p.

Deet finns några punkter att dröja sig vid när det gäller förhandlingar med indianerna i allmänt (som verkar vara ganska så allmänna i stora delar av Nordamerika) och irokeserna i synnerhet.
1. Valet av förhandlingsplats.
2. Antalet närvarande indianer.
3. Valet av indianernas ombud, hövding.
4. Gåvogivande.
5. Tidsmässigt utdragna förhandlingar, vilket indianerna sannerligen verkar för.
6. Glidande uppfattning om vem som ”ägde” landet man diskuterar från början.

Den 22 juni 1744 marscherade bortåt 250 Irokesen in i den lilla gränsstaden Lancaster. De marscherade enligt Marshe i god ordning med onondagahövdingen Canasatego i spetsen. Somliga sakkunniga menar att han verkligen var Tadhoaho, irokesernas högsta ledare, men det är inte troligt. Det verkar mer som om han motsvarade vad som var vanligare bland indianer rent allmänt. Överhövdingar, fredshövdingar, var ofta tillbakadragna rådgivare och inte alltid de mest karismatiska personerna. Förhandlingshövdingarna, var däremot verbala och sociala, och i det hänseendet får man nog säga att Canasatego var representativ. Visserligen muntrades indianerna vid ankomsten lite försiktigt upp med diverse dryckjom, men stämningen var allmänt god och man skyndade sig att slå läger en bit utanför staden. Här byggde man sina barkhus och ställde in sig på ett par veckors förhandlingar. Man kan nog anta att de både visste, ville och tänkte se till så att förhandlingarna drog ut på tiden.
Nästa dag underhöll indianerna samtliga närvarande med danser.
 När det väl blev förhandlingsdags var Canasatego verkligen i sitt esse. Han beskrivs som manligt vacker och vältalig. Han började förstås med att förklara för alla att allt land tillhörde indianerna. Visserligen ifrågasattes irokesernas rätt till en del av de land som låg långt söderut, men Canasatego ansåg att man ägde rätten till dessa land genom att ha erövrat dem. Det var f ö han som kallat Delawareindianerna för kvinnor och ålagt dem att lämna ett land som irokeserna påstod att de erövrat och hade rätten att sälja. Detta hade  faktiskt Canasatego gjort på uppdrag av Willliam Penn!! Det är förstås tänkbart att Canasatego inte hade hela geografin klar för sig, och det är också tänkbart att det gällde land som irokeserna tagit från Susquehannockerna. Lancaster var ju mer ett Susquehannockernas land än Lenapernas. Eller att Canasatego helt enkelt menade att indianerna rent allmänt hade rätten till landet. Frank Eshleman i ”Lancaster county indians” hävdar emellertid att redan 1617 blev Delawarerna ”kvinnor” i meningen ”fredsmäklare”. ”As the Delawares moved from the Delaware and the Brandywine to the Susquehanna (Sec. 3. Colonial records 45) we must treat them to some extent as Indians of the Susquehanna country. In the year 1617 they were made the peace makers by collusion, they charge, on the part of the Dutch. Mombert tells us page 12, after reciting that the women had been the peacemakers and had not been successful, or that a powerful nation would be more effective in this office, that the Mengwe urged upon the Delawares that as they  were a powerful tribe they should be the peacemakers. Their pride was touched says Mombert, ”in a moment of blind confidence in the sincerity of the Iroquois they acceded to the proportion and assumed the petticoat. The ceremony of metamorphosis was performed with great rejoicing at Albany in 1617 in the prescense of the Dutch whom the Lenape (Delawares) charged with having conspired with the Mengui (The Iroquoia) for their destruction.” Then Mombert goes on to tell us that having disarmed the Delawares they led them into war with the Cherokees and then suddenly deserted them unarmed to their destruction”. 
  Det är inte otroligt att förhandlingar med indianer med åren tenderade till att ta allt  längre tid och att fler indianer vill närvara. Allt i takt med att indianerna behövde mer gåvor, i e europeiska varor. Men att vara försörjd för stunden räknades också.  Förhandlingarna vid Lancaster verkar faktiskt ha haft tivoli eller nöjesfältskaraktär. Många seriösa skildrare av dessa förhandlingar brukar poängtera det utdragna förloppet som orsakat av indianernas consensustänkande. Alla skall närvara, och alla skall säga sitt. Det är säkert viktigt i sammanhanget. Men mycket tyder på att det ingick ett visst pockande på gåvor och mat och sprit också. Det var säkert det som retade Amherst. (Se ovan). Trots allvaret i förhandlingarnas utgång så var själva festandet åtminstone för några också viktigt. Och viktigast var nog gåvorna i form av skjortor, kittlar, knivar, krut och kulor. Dessutom behövde ständigt indianernas gevär lagas, något som tydligen alltid skedde vid sådana här tillfällen.  En kommentator (Shannon) påpekar att om indianerna hade velat så hade de väl beväpnade indianerna lätt kunnat bränna staden och tagit hela befolkningen till fånga innan världen utanför kunna lyfta en musköt till försvar.
  Anledningen till att man lade förhandlingarna i en liten gränsstad har naturligtvis med en viss kunskap om indianernas sätt att tänka. Särskilt nu när de ville komma och närvara i större sällskap. En mer allvarligt synpunkt är förstås att en förhandling i en av de större städerna hade medfört en ganska stor risk för smittsamma sjukdomar bland indianerna. Risken att de skulle bränna staden var nog mindre trolig. I alla fall om man tänker sig att just festandet, maten, spriten och alla gåvorna man räknade med var en realitet. 
  I övrigt så hade man ju lärt sig irokesisk diplomati som en slags interkulturell kommunikation. Männen som kunde de här sakerna var män som Croghan och 


Delawarerna som kvinnor
Att irokeserna faktiskt kallade Delawarerna kvinnor har tolkats på flera och olika sätt. Enligt den mähriske missionären David Zeisberger så var meningen inte i betydelsen ”svaga” eller ”ovärdiga krigare” utan irokeserna hade utan tvekan respekt för dem:
Han skriver: …were always too powerful for the Six Nations. The latter [Iroquois] were convinced that if they continued the wars [with the Delawares] and other Indian nations] their total extirpation would be inevitable. [Zeisberger 1910:34]. Här förs också ett resonemang om en eventuell alternativ betydelse av ”kvinnor”. F ö, eftersom kvinnor stod högt i kurs bland irokeserna, anar en del forskare att betydelsen av uttrycket förändrat mening över tid.  Men faktum var att Delawarerna var skattskyldiga till irokeserna och förhindrade att sälja land på eget bevåg. Även om irokesförbudnet inte tycks ha tagit så allvarligt på det. Jennings (1968) anför med eftertryck argument för att Susquehannockerna INTE skulle besegrat Delawarerna och gjort dem skattskyldiga. Helmer Linderholm har ofta menat motsatsen. ”Men sedan engelsmännen i Maryland hade kommit kunde minkesserna (Susquehannockerna) direkt förse sig med vapen av de vitas slag. Genom sin bättre organisation och sammanhållning besegrade de lenaperna och fördrev dem från Delawares västra krök, där de själva brukade fara ner för att driva handel med holländare som börjat visa sig där då och då". (s 37 Linderholm: Nya Sveriges historia, 1976). D v s när svenskarna kom till Delaware var västsidan av Delawareviken inte befolkad alls. 1634 rapporterade engelsmannen Thomas Young (Se Youngs berättelse i Myers) att Delawarerna ”wholy left that side of the River [the western side] which was next to their enimies, and had retired themselves on the other side farre up into the Woods, the better to secure themselves from the enimies”. 1634 hade Susquehannockerna  helt klart segrat i kampen om handeln med europeerna i dalen.(New Sweden in America s.42,43, 114) När de svenska kolonisterna anlände 1638 fann de området öppet för kolonisation. Till yttermera visso etablerdes en relation till Susquehannockerna som blev svenskarnas ”beskyddare”. (Sid 102 (New Sweden in America). Söderlund, 2015, förtydligar. ”The Susquehannocks, in their 1626-36 war with the Lenapes, had won the right to trade on the river, which was probably their chief goal, but they did not take possession of Lenape land”.  Men man kan undra. Eventuellt så var någon av indianledarna som sålde landet till svenskarna 1638 Susquehannocker som övervakade det hela. Så gjorde de är holländarna 1651 betalade Lenaperna för att bygga ett fort på deras jaktmarker i landet från Minquas Kill till Whorekill. Tamecongh kallades trakten också. Vid uppgörelsen, säger Söderlund s 79 ”Four Susquehannock sachems attended as witnesses to the treaty, indicating their interest in better access to Dutch trade”. För övrigt är det väldigt svårbegripligt att förstå de turer som svenskar och Lenaper utför angående svenska beskyllningar att de säljer landet svenskarna fått till Holländarna. (ibid)   I texterna dyker Susquehannockerna upp som ”rådgivare” åt Lenaperna, t ex i förhandlingar med engelsmännen 1670. (Soderlund s 126, 130).  Thomas Campanius Holm är mer säker på Susquehannockernas maktfullkomlighet i området. Han skriver: ”De tvingade också de förut omtalade barbarerna (Lenaperna) att vara rädda för dem, så att de måste vara dem underdåniga och skattskyldiga, ty dessa var inte så manliga att föra krig som Myncquesserna, varför de också var så rädda att de inte tordes kny, än mindre gå till slag mot dem…”. (Sid 181 i: Campanius Holm, 1702)(Eng utg)

En sak att tänka på är förstås följande. Lenaperna blev inte krossade av Irokesförbundet som så många andra grupper. Då förstås främst irokestalande. Det verkar som om De fem nationerna i själva verket vill krossa och införliva folk som var dem lika. (Mourning wars) Alltså krossar man Susquehannockerna, men inte Lenaperna. Däremot övervakar man deras agerande och ”ger goda råd”. 

 I ett Appendix till Jeffersons ”Notes on the State of Virginia” skrivet av Charles Thompson (vars sympatier var pro-Delware, säger Weslager, talas om att De Sex Nationerna hade gjort kvinnor av Delawarerna. Thompson hävdar att, som han skriver ”The Lenopi” var så hårt pressade av irokeserna att de tvingas tigga om fred, vilket beviljades dem ”on the condition that they should put themselves under the protection of the Mingoes (Six Nations, säger Weslager. Varför inte Susquehannock/Mingo?) confine themselves to raising corn, hunting for their subsistence of their families, and no longer have the power of making war. This is what the Indians call making them women. And in this condition the Lenopis were when William Penn first arrived and began the settlement of Penssylvania in 1682.”

Lancasterfördraget 1744
Colonial Records of Pennsylvania IV sid 699

Jennings intar en obegripligt annorlunda inställning till frågan om delawarernas position i The Covenant Chain:

Jennings, Francis
Glory, Death, and Transfiguration : The Susquehannock indians in the Seventeenth century- (Proceedings of the American Philosophical Society ; 1968:1) JSTOR

En notis som antyder att indianernas diplomati måhända tog överdrivna svängar.  Man ville gärna ha konferenser med kolonierna väl ofta, förstås i syfte att erhålla gåvor. Notisen  hittar vi i kapitlet”The indian treaty of the church, januari 30 1877” i:
Some of the first settlers of ”The Forks of the Delaware” and their decendants / being a translation from the german of the record books of the First Reformed Church of Easton, Penna. : From 1760 to 1852. / translated and published by Henry Martyn Kieffer. - Pennsylvania : Eastton, 1902. - 404 p. : ill.

   Innehåller kyrkböcker typ födda och döda i den kalvinistiska First Reformed Church of Easton. Har sitt uppebara värde, men inte för indianhistorikern, utom just kapitlet om Rådslaget 1777, som har en del intressant om indiansk diplomati. 


Defeat of the Susquehannock[edit]

Map of Iroquois expansion during Beaver Wars 1638-1711.

With the tribes to the north and west destroyed, the Iroquois turned their attention southward to the Iroquoian-speaking Susquehannock. 1660 marked the zenith of Iroquois military power, and they were able to use that to their advantage in the decades to follow.[22] The Susquehannock had become allied with the English in the Maryland colony in 1661. The English had grown fearful of the Iroquois and hoped an alliance with Susquehannock would help block the northern tribes' advance on the English colonies. In 1663 the Iroquois sent an army of 800 warriors into the Susquehannock territory. They repulsed the army, but the invasion prompted the colony of Maryland to declare war on the Iroquois.

By supplying Susquehannock forts with artillery, the English in Maryland changed the balance of power away from the Iroquois. The Susquehannock took the upper hand and began to invade Iroquois territory, where they caused significant damage. This warfare continued intermittently for 11 years. In 1674 the English in Maryland changed their Indian Policy and negotiated peace with the Iroquois. They terminated their alliance with the Susquehannock. In 1675 the militias of Virginia and Maryland captured and executed the chiefs of the Susquehannock, whose growing power they feared. The Iroquois made quick work of the rest of the nation. They drove the warriors from traditional territory[23] and absorbed the survivors in 1677.

During the course of this conflict, in 1670 the Iroquois also drove the Siouan-speaking Mannahoac tribe out of the northern Virginia Piedmont region. The Iroquois claimed the land by right of conquest as a hunting ground. The English acknowledged this claim in 1674 and again in 1684. They acquired the land from the Iroquois by a 1722 treaty.

Ohio and Illinois Country[edit]

René-Robert Cavelier, Sieur de La Salle

, explorer of the old Northwest. Negotiated anti-Iroquois treaties with the tribes of the Great Lakes region

Once peace was achieved with the French, the Iroquois returned to their westward conquest in their continued attempt to take control of all the land between the Algonquins and the French. As a result of Iroquois expansion and war with the Anishinaabeg Confederacy (see also, Council of Three Fires), eastern Nations such as the Lakota were pushed across the Mississippi onto the Great Plains. There in the early 18th century, they adopted the horse culture and nomadic lifestyle for which they later became well known. Other refugees flooded the Great Lakes area, resulting in a conflict with existing nations in the region. In the Ohio Country the Shawnee and Miami tribes were the dominant tribes. The Iroquois quickly overran Shawnee holdings in central Ohio forcing them to flee into Miami territory. The Miami were a powerful tribe and brought together a confederacy of their neighboring allies, including the Pottawatomie and the Illini confederation who inhabited modern Michigan and Illinois. The majority of the fighting was between the Anishinaabeg Confederacy and the Iroquois Confederacy.[28]

The Iroquois improved on their warfare as they continued to attack even farther from their home. War parties often traveled by canoes at night. They would sink their canoes and fill them with rocks to hold them on the river bottom. After going through the woods to a target, at the appointed time, they would quickly burst from the wood to cause the greatest panic among their enemy. After the attack, the Iroquois could return quickly to their boats and leave before any significant resistance could be put together.[29] The lack of firearms caused the Algonquin tribes the greatest disadvantage. Despite their larger numbers, they were not centralized enough to mount a united defense and were unable to withstand the Iroquois. Several tribes ultimately moved west beyond the Mississippi River, leaving much of the Ohio Valley, southern Michigan, and southern Ontario depopulated. Several large Anishinaabe military forces, numbering in the thousands, remained to the north of Lakes Huron and Superior. They later were decisive in rolling back the Iroquois advance.[30] From west of the Mississippi, displaced groups continued to arm war parties and attempt to retake their homelands.

Elliott, Ella Zerbey
Blue book of Schuylkill County : who was who and why, in interior eastern Pennsylvania, in Colonial days, the Huguenots and Palatines, their service in Queen Anne's French and Indian, and Revolutionary Wars : history of the Zerbey, Schwalm, Miller, Merkle, Minnich, Staudt, and many other representative families. - Pottsville, Pa : ”Republican”, Joseph Zeerbey, proprietor. - 1916. - 456 s.Huguenots and Palatines

 

© Staffan Jansson 2017