google-site-verification=xIcd-JNpwhS1jhq_3VW-d_DmkWzCngQyOEy0u0dD-TU

Svenskar och indianer 

MÖJLIGHETEN TILL SVENSK KULTURPÅVERKAN PÅ NORDAMERIKAS INDIANER


Albin Widén berättar gärna om svenskars påverkan på Nordamerikanska indianers kultur, påpekanden som gör att det framstår lite överförenklat att påstå att t ex motiv för irokesers pärlarbeten i stort sett bara är påverkade av ursulinnunnornas verksamhet som lärare i skolor för irokesflickor. Enkla påpekanden som visar när vissa kulturella element verkligen har spridits och säkerligen inte uppfunnits på fler ställen oberoende av varandra. Man brukar ju mena att när ett kulturelement är s a s icke funktionellt, men pregnant så är det snarast ett lån än annars. Ett exempel som Widén anför är den träsked som en tysk forskare fann bland irokesindianernas husgeråd. En träsked med skaftet genombrutet på så sätt att det bestod av fyra träpelare, mellan vilka fanns en rullande träkula av en ärtas storlek. Den tyska etnografen konstaterade att sådana skedar bara finns på två ställen i världen - dels i Sverige, dels bland irokeserna. Antagandet är, skriver Widén, säkerligen riktigt. Skedarna, som det finns gott om i Nordiska Museet (Stockholm) och andra allmogesamlingar, är så kallade friarskedadr som bondpojkarna förr i världen tillverkade och skänkte till sina flickor. Man kan se för sig hur det har gått till. I den ljumma sommarkvällen sitter den linhårige svenske nybyggarpojken och karvar ut en friarsked av ett stycke cederträ när en indian kommer på besök. Indianen som själv inte är oäven i att skära i trä, ser med förundran hyur skaftet får en form, så att det omsider innesluter en lilten rullande träkula. Han går själv hem och gör en likadan sked, och så har ett nytt ”kulturelement” införlivats med irokeskulturen.
  Widén berättar vidare, kanske utan baktanke på det ovan beskrivna hur andra svenskar haft alla möjligheter i världen att inspirera indianaerna till exempelvis blomsterornamentik av den typ som    

                  

vi ofta ser i Dalarna. Antagligen hade sådana broderier och liknande utvecklats i Sverige redan på 1600-talet och antagligen fanns det med kolonisterna i Nya Sverige. Delawareindiansk estetik verkar emellertid inte särskilt påverkad av just detta, men det gör Ojiwbwas mycket uttrycksfulla blomornamenteringar. Och svenskarna hade goda och nära kontakter med just Ojibwas i Minnesota. Widén beskriver dalkullan Anna Wings äventyr bland just Ojibwas (Chippewas).

                                                       


Dalmasen Olof och dalkullan Anna Wing kom till Polk County i Minnesota sommaren 1870 , där en bror till Anna slagit sig ned som nybyggare som i gengäld lärde henne engelska. På våren efter fick familjen ett helt band chippewaindianer till grannar. I sinom tid blev Anna god vän med indianerna och några indianbarn började närvara i den privatskola som Anna startade. Långt senare, säger Widén, berättade en teologistudent som tjänstgjort som pastor i Mille Lac att han träffat indianer som spann och  vävde som svenskar och talade engelska med svensk brytning. en indiankvinna hade skickat med ett brev till Anna Wing. Brevet var från en chippewa vid namn Mia, som berättade att hon hade en son som hon gett namnet Gustaf Vasa.
  Så inte är det orimligt att även dalamotiv påverkat indianernas pärlbroderier som ju ofta hos chippewa inkluderade blomstermotiv.
  Källa: Widén, Albin: Med indianer som grannar. - 26 s. = Sid. 75-100 i: Widén, Albin: Nybyggarliv i Svensk-Amerika : minnesbilder och kulturtraditioner. - Stockholm : LT, 1972. - 226 s.

© Staffan Jansson 2017